Nej, man kan inte äta makaroner varje dag. Och nej, det blir ingen hundvalp. Sanna Lundell inser att hon har blivit en sån mamma hon lovade sig själv att aldrig bli.

Mina barn är makaronfetischister. Det ska helst vara pasta till allt. Vid blotta åsynen av en potatis möter jag massivt motstånd på alla fronter vid diskbänken. Och jag svarar med att koka råris, bulgur och göra sötpotatismos till förbannelse. Ja, här serveras plötsligt i stort sätt allt som inte innehåller durumvetemjöl och vatten. Bara för att liksom. Förmodligen för att man ju är vuxen nu och då ska man ju äta varierad kost. Det går ju bara inte för sig att äta samma mat två dagar på raken, hur skulle det se ut?

Jag har blivit tråkig. En tråkmorsa, så långt ifrån Pippi Långstrump som det kan bli för tillfället, en sån jag lovade mig själv att inte bli. När jag var liten och mamma serverade torsk så tänkte jag på den dagen så jag skulle bli vuxen och få äta spagetti och köttfärssås varenda dag, resten av livet. Vilken befrielse. Men nu står jag alltså här och är den där prudentliga, duktiga, varierade kosthållaren som förvägrar mina barn makaroner.

Jag har även svikit den lilla flickan inne i mig på djurfronten. Jag var galen i djur, fullkomligt besatt, när jag var liten. Det enda jag tänkte på var marsvin, boaormar, råttor, kaninburar, pellets, kaninhoppning, hundvalpar och hästar. Jag köpte Gula Tidningen varje fredag och suktade över radannonserna som jag försynt la framför näsan på mamma där hon satt med sitt eftermiddagskaffe. Svaret på mitt ändlösa tjat blev nej, nej och åter nej. Inte ett djur till innanför det här husets väggar.

Alltså, hon hade ju gått med på marsvin, kaniner och katt, så jag förstår ju henne på alla plan i dagsläget. Men ändå. Jag satt där med min Gula Tidning och bara räknade dagarna tills jag skulle flytta hemifrån och öppna mitt eget zoo. Jag gjorde planritningar på drömhuset med kaninburar i varenda tänkbart hörn, hagar och stall utanför fönstret och en damm med plats för zooaffärens samtliga akvariefiskar.

Och nu står jag här själv med min kopp eftermiddagskaffe och säger nej, nej, nej när det tjatas hundvalpar, heliga birmakattungar och marsvinsuppfödning. Jag har skapat små avbilder av mig själv och borde ju vara så nöjd med att vi delar samma intressen. Trist bara att jag har blivit vuxen och rationell. Vuxen och trött. Annars hade vi lätt varit bästa kompisar, jag och mina kids. Vi hade ätit makaroner varje dag och fyllt huset med övergivna djurungar av alla dess slag.