Trots barnens idoga försök att få med mamma i leken så kan inte Sanna Lundell tycka att det är något annat än tråkigt.

Jag är tråkig. Som en kastrerad hankatt ungefär. Vill gå omkring i vårt hem och göra nyttiga grejer. Typ torka smulor, laga mat, hänga tvätt, städa ett kylskåp, rensa en garderob eller bara rätt och slätt dega en stund i soffan med en god bok. Jag har äntligen kommit till en punkt i livet då jag tycker att jag kan unna mig att inte vara en duracellkanin på tjack för att duga till. Jag är nöjd med min tråkighet.

Det är inte mina barn. De vill att jag ska vara en lektant. En sån där mamma som klär ut sig och gör konstiga röster och leker rollekar eller bygger ett legoslott som vi kan krascha sönder tillsammans eller kammar barbiehår och bygger kojor.

Men jag bara kan inte förmå mig själv att tycka att det är det minsta roligt. Jag har försökt. Hade till och med som nyårslöfte att försöka möta upp kidsens våta drömmar om mig som lekmamma, men eftersom jag får stora gäspskjukan och andra antikänslor så fort lek kommer på tal får jag lov att inse att jag misslyckats totalt med att hålla det.

Jag kan på min höjd sträcka mig till att leka bebis. Jag är bebisen alltså, och barnen får mata, vysja, gosa och på andra sätt vårda mig. Rätt som det är börjar bebisen skrika, och då måste hon bäddas ner och fås att somna. Och då får man inte störa bebisen, då blir hon jättejobbig. Det är en rätt tråkig lek tycker mina barn.

Förut hade jag ständigt dåligt samvete över det här. Jag vill ju vara en sån där mamma som jag själv hade velat ha när jag var liten. Min mamma lekte aldrig (nu kommer hon nog att protestera big time, men det är så jag minns det), och givetvis var det min högsta önskan att hon skulle joina i mina barbielekar. Att hon målade med oss, bakade, fixade förutsättningar för ett underbart barnliv, det tog jag för självklart. Nej, jag ville ha in henne i min värld. Där jag bestämde, och hon följde för en gång skull. Där hennes klocka slutade att ticka så stressat. För det är det det handlar om tror jag. Att ungarna för en liten stund vill att vi ska kliva ner från våra höga föräldrahästar och bli lite mer tillgängliga, vara mer i nuet och se omvärlden med deras ögon.

Kanske att man ska ta och försöka sig på lite lek i alla fall. 2011 kanske får bli mer lekfullt, hur tråkigt jag än tycker att det är.