Sannas krönika. Efter 30 kom dödsskräcken som ett brev på posten. Men Sanna Lundells fyraårige son lider inte alls av samma åkomma.

Min fyraåring är besatt av att prata om döden. Skelett. Skallar. Knotor. Han vill mer än gärna gå på sightseeing över Stockholms kyrkogårdar och prata om dödingarna som ligger under stenarna i den kalla snön. ”Varför dog han då? Och hon? Hur gammal? Nä, men stackarn. Men hur känns det att vara död mamma? Kan man dö två gånger. Bestämmer Gud över döden, eller är det döden själv som bestämmer?”

Frågorna och fascinationen tar aldrig slut. Han rör sig kring ämnet med en sån total lätthet, här finns ingen oro, ingen rädsla, bara nyfikenhet.

Och det rimmar så illa med min egen nyss förankrade dödsskräck. Döden som aldrig tidigare varit någon big issue för mig är nu ett stort, i bland ohanterbart, orosmoln. Kan inte minnas att jag våndats särskilt över kistor och likbilar och dödskallar eller annat som symboliserar döden tidigare. Döden har alltid funnits där bara, obarmhärtig givetvis, men ändå så naturlig, om än svår att greppa.

Men inte nu längre. En trettioårskris senare och jag darrar som ett asplöv när jag tänker på livets ände. Vill inte på något sätt bli påmind om att vår resa har ett slut och har plötsligt börjat köra med skrockbeteenden à la spotta bakom axeln tre gånger när det kör förbi en ambulans.

Men det blir jag alltså ändå dagligen. Påmind alltså. Vart jag än vänder mig inom hemmets fyra väggar så stöter jag på ett skelett. På en av hundratals teckningar. I nån bok om kroppen. Eller som i förmiddags när vi degade loss med lera. Vad vill fyraåringen ha hjälp med att bygga, om inte ett skelett. Ett autentiskt sådant. Inga halvmesyrer här inte, ett rejält skelett med dödskalle och allt. Och plats för hjärnan. ”I en kista tack, mamma! Kan du göra en gravsten också, snääälllla!”

Så det är bara att bita i hop och lösa sin lilla dödspanik illa kvickt så att man kan leverera guidning i fyraåringens existentiella grubblerier utan att skrämma livet ur honom. Det är bara att forma revben av play doh-leran och vackert inse att man får vad man behöver i livet. Daglig träning mot min dödsfobi.