Therese, 29: Jag lämnade min man när han försökte tvinga mig till abort

När Therese, 29, blev gravid med sitt och makens andra barn var mannen inte redo att bli pappa igen. Efter att han försökt tvinga Therese till abort kände hon att hon var tvungen att lämna honom. Idag är dottern 1 år och Therese och hennes man försöker hitta tillbaka till varandra genom ett särboförhållande. För sonen på 3,5 år innebär detta varannan vecka-liv, samtidigt som Thereses make bygger upp en relation med sin dotter.

ANNONS
ANNONS

När Therese blev gravid med sin dotter, som vi kan kalla Nora, blev lyckan kortvarig. Hennes man som hon även hade en son, här kallad Johannes, med ville inte alls ha ett till barn utan ville att Therese skulle göra abort.

– Jag var jätteledsen och kände att jag var tvungen att separera från honom. Det var inget val, utan något jag var tvungen att göra för att överleva då, berättar Therese för mama.

Maken pressade Therese så länge det var möjligt men hon varken ville eller kunde ta bort barnet. En separation blev enda utvägen, och i och med den kom skuldkänslorna inför sonen.

– Jag kände absolut skuld över att jag lämnade hans pappa, men jag såg det som att jag inte hade något val och det viktigaste är att man mår bäst i sig själv. Jag måste välja mig själv framför en dålig relation där jag blir illa behandlad.

En vän var med på förlossningen

I och med separationen skickade Therese in skilsmässopappren och hon var övertygad om att separationen var definitiv. Trots detta hoppades hon att de skulle hitta en lösning och när betänketiden på sex månader gick ut var det just dags för förlossning, och fokus lades på annat än att genomföra skilsmässan.

När dagen för förlossning kom var maken inte med.

– Jag höll dörren öppen för honom hela vägen men han kom inte, säger Therese och berättar:

– En nära vän till mig, en fyrabarnsfar, var med som stöd istället.

Therese man träffade dottern två dagar senare, men det var först efter tre månader som Therese upplevde att han tog henne till sig.

– Det var då jag gav honom en andra chans och sedan dess kan man säga att vi har varit ett par, förklarar hon.

På pappret är de fortfarande gifta, men lever som särbo.

– Vi är ihop och går i familjerådgivning, vilket gör att jag har hopp om att vi ska hitta tillbaka till varandra. Vi är inte skilda men har krisat väldigt hårt.

”Det är mer jämställt nu”

Johannes, som nu är 3,5, bor varannan vecka hos sina föräldrar medan Nora än så länge bor på heltid hos Therese eftersom hon fortfarande ammar. Däremot är hon hos sin pappa och hälsar på.

Therese och maken bor sex kilometer ifrån varandra, och i nuläget passar upplägget med särboförhållande bra.

– Fördelarna är att vi tidigare hade svårt att komma överens om hur vi skulle ha det hemma. Nu får jag göra vad jag vill, men vi kan vara på besök hos varandra. Då får den som vi är hemma hos fixa middag och så. Det kan vara skönt eftersom det blir en tydligare arbetsfördelning och lättare att få det jämställt. Tidigare gjorde jag det mesta tror jag, så det är bättre nu.

Det bästa med gemensam vårdnad är att sonen har fått en bättre relation till sin pappa.

– Jag tror att när man bor i sär får man en mer egen relation, det är inte ett ”vi” utan mamma eller pappa. Det blir tydligare och som förälder får man ta mer ansvar. Vi har båda blivit bättre föräldrar, tycker jag.

”Det är norm att bo ihop”

Även om Therese är nöjd med att vara särbo kan hon sakna att ha någon att dela vardagen med. Samtidigt är hon medveten om att förhållandet skulle kunna bli sämre igen.

– Det är norm att bo ihop och vi måste strunta i det och få det att fungera för just oss. Det här kanske är enda sättet för oss att vara tillsammans, att inte bo ihop. Vissa stunder är jag övertygad om att det är så, samtidigt som jag är nyfiken på hur det skulle vara att leva tillsammans igen.

ANNONS
ANNONS

Största utmaningen med uppdelningen är att kunna lita på den andra föräldern. Therese man har betydligt mindre respekt för tider än hon, vilket ofta blir en stressfaktor.

– Han har ingen respekt för exempelvis tiderna på förskolan, och då känner jag dåligt samvete inför andra. Det stressar mig jättemycket. När det var luciafirande på förskolan skulle han komma med Johannes och jag var beredd på att han skulle vara sen, så då fick jag gå in och säga det till personalen och sedan djupandas för att inte stressa upp mig. För Johannes skull kan det ju vara viktigt att min man passar tider. Om min son lär sig att det inte är viktigt blir det jobbigare när han går i skolan.

Vilka är dina bästa tips till föräldrar som är på väg att separera?

– Man oroar sig över mycket praktiska saker som ekonomi och boende och det måste man nog tänka att det löser sig. Man ska be om hjälp, både genom terapi och vänner och föräldrar – alla som vill. Det visade sig att det fanns många fler runt mig som ville hjälpa och förstod och stöttade än jag trodde. Mitt tips är att ta den hjälpen! säger Therese och tillägger:

– Man ska försöka att inte prata skit om varandra inför barnen. Jag tror inte att vi lyckats fullt ut, men vi har behållit en viss respekt, även om det är klart att vi har bråkat ibland så att sonen har märkt det.

Läs fler artiklar kring separationer och gemensam vårdnad på Varannan vecka.

Vill du dela med dig av din berättelse?

Lever du varannan vecka-liv, har gått igenom en skilsmässa eller har något annat att dela med dig av? Mejla webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se

NUVARANDE Therese, 29: Jag lämnade min man när han försökte tvinga mig till abort
NÄSTA Sömncoach för bebisen, mjuka kejsarsnitt och 6 andra snackisar 2017