Kändismammorna berättar: Så fixar vi varannan vecka-livet

Var och hur ska barnen bo? Vem köper nya vinterstövlar? Och hur överlever man saknaden efter barnen? Ann Söderlund samlade väninnorna Sanna Lundell och Josefin Crafoord för att prata om hur man får ihop livet som varannan vecka-mamma. Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 12 2013.

Ann Söderlund: Ni är ju båda proffs på varannan vecka-livet, men för mig är det ganska nytt. Det är snart ett år sedan vi separerade och jag måste säga att det har varit en schizofrent år!

Sanna Lundell:
Ha ha. Jag förstår precis! Ena veckan ska man baka bullar och nästa vecka göra karriär och leva singelliv på krogen!

Ann:
Precis! Samtidigt som det var en helt ny värld som öppnade sig med resor, fester, män och egen lägenhet så kunde jag inte låta bli att känna lite skuld. Jag tänkte i smyg, ”Så här ska väl inte en 39-årig trebarnsmorsa bete sig?” Och när jag gjorde något roligt så vågade jag knappt säga något till barnen för att det kändes som att jag svek dem! Känner ni skuld någon gång, när ni lever loppan utan barnen?

Josefin Crafoord:
Nej, faktiskt inte. Skulle aldrig unna mig något som gick ut över barnens välmående. Barnen går alltid i första hand, men sen kommer jag på andra plats och det är skitviktigt att jag mår bra för min egen, men också för barnens skull.

Sanna: Jag är med barnen långa perioder när Micke (Persbrandt) filmar så när jag väl är utan så njuter jag. Tar massage, långlunchar, rider och träffar vänner. Däremot har jag känt skuld över att Olga bara är hos mig varannan vecka. Jag känner att jag behandlar henne på ett helt annat sätt än pojkarna. Är hon det minsta sjuk bara så daltar jag och hon har mycket lättare att spela ut mig eftersom det konstant pågår någon sorts skuldsanering. Min dröm var att jag och Wille (Craaford) skulle ha ett mer flexibelt delat föräldraskap, men herregud vi kan ju inte ens ta en fika ihop utan att börja bråka.

Josefin: När jag träffade Martin (Aliaga) och Charlie, nu 8, kom så blev det plötsligt mycket jobbigare när Rod, nu 18, åkte till Wille (Craaford). Det blev en sådan spricka för att Rod inte var där. Att ett barn bor hemma hela tiden och det andra behöver byta boende varannan vecka är inte rättvist hur mycket man än kompenserar.

Ann Söderlund, Josefin Craaford och Sanna Lundell pratar varannan vecka-liv
Foto: Klara G

Ann: Många vänner till oss är som hund och katt efter separationen. De kan inte ens prata regnkläder utan att börja kasta skit på varandra, gärna inför barnen. Jag har blivit jäkligt förvånad under året hur jäkla irriterad man kan bli på en snubbe som man inte ens är kär i längre, ha ha. Hur ska man göra om man inte kommer överens med exet? Och ska man berätta för barnen som det är, att mamma och pappa inte tål varandra?

Sanna: Jag och mitt ex har ju som sagt nästan ingen kontakt, och vi separerade för åtta år sen! Det är ett stort misslyckande för mig, för jag vet att Olga skulle må så mycket bättre om vi kunde umgås som vänner. Mina grannar är mina förebilder. De hatade varandra när de skilde sig med sen satte de sig ner och bestämde sig för att lägga skiten åt sidan och samarbeta. Nu har de en fantastisk mamma-papparelation. Firar jul, födelsedagar, delar på barnbidraget, allt!

Josefin: Jag tycker att man ska vara ärlig och förklara hur läget är, men också att det kommer att bli bättre. Men just i separationens hetta är det jobbigt och det känner ju barnen hur mycket man än försöker dölja det. När jag och Martin gick skilda vägar förstod Charlie att det var svårt för pappa och mig att umgås för vi kom inte överens. Han visste att det var bäst att göra så här. Det jobbiga var att han höll god min, tog på sig ett slags ansvar och spelade att allt var okej fast han egentligen var jätteledsen. Inga barn har ju separerat och dessutom är de så obrottsligt lojala.

Ann: Det enda jag ville var att vi skulle ha en bra skilsmässa, men Gud vad svårt det var. Och Gud vad fort det går från bra samarbete till katastrof! Jag ville prata och älta öga mot öga. Nanok (Bie) vill mejla. Enbart. Han ville inte ha någon kontakt. Klippa alla band. När vi insåg att vår kommunikation var lite som Beirut sågs vi hos en terapeut och gick igenom spelreglerna. När och hur vi skulle höras. Och så nu när vi skulle fira ett av barnens födelsedag insåg jag att det blev bättre av att den som har barnen firar på sitt sätt och så får den andra föräldern fira under sin vecka. Det blev mycket lugnare och skönare. Nyseparerade, sårade päron är ju världens sämsta skådespelare, ha ha.

Sanna: Så där var det med oss också. Han ville inte ha med mig att göra. Jag har med jämna mellanrum försökt att få ihop gemensamt firande, fredagsfika och så vidare. Men det har aldrig fallit i god jord. Jag tror att det enda man kan göra är att vara en så bra förälder man kan under sin vecka och försöka att inte bli irriterad och gå i gång på hur den andra sköter sin. Wille och jag till exempel lever ju helt olika liv. Men det finns fördelar och nackdelar med båda. Så här långt senare kan jag verkligen uppskatta att han alltid har hållit vad han lovat och att jag aldrig har
behövt undra hur Olga har det när hon är hos honom. Jag tycker att han är ett uselt ex, men en superpappa, ha ha!

Ann: Men ibland är det så svårt att vara bjussig! Ta det här med kläder till exempel. Jag har betalat nästan alla kläder och jag vill att de ska ha bra prylar. Så köper man ett par jympadojor för en tusing och så nästa vecka har exet ingen ”aaaning” om vad de är. Samma sak med att ta varandras dagar. Jag tycker att man kan vara lite flexibel. Barnen är så små och längtar någon så kan man ta varandras dagar eller om man behöver jobba, men mitt ex tror att det är bättre för barnen att vara konsekvent.

Josefin: Jag tror att det enda sättet att få till den där flexibiliteten och bjussigheten är då man respekterar och uppskattar sitt ex på ett nytt sätt. Stryka ett stort svart streck och nästan se sitt ex som någon annan.

Sanna: Det här att det plötsligt skulle bli så jämlikt när man levde varannan vecka är den största myten av alla. De som kom på att det skulle vara varannan vecka och byte på fredagar var männen! Mitt bästa råd till nyseparerade är att ta reda på vad gemensam vårdnad verkligen innebär. Vi borde vara mycket mer inkännande när det kommer till barnen och deras behov. Kanske trivs barnet bättre hos pappan i Örkelljunga? Är det för många nya barn hos mamman? Kanske passar två veckor i stöten bättre? Jag blir galen på den här petimäterrättvisan som råder!

Ann: Vi har precis börjat med varannan vecka. Både jag och barnen längtade för mycket efter varandra så vi körde efter metoden 5–5–4. Det blev rörigt med helger och dessutom hamnade jag helt i osynk med alla kompisar som är separerade, men det funkade för oss. Och nu i början byter vi på torsdagar eftersom jag inte vill börja veckan med dålig fredag. Jag tycker alltid att den första dagen är en förlorad dag. Jag springer runt som en skållad råtta och försöker tillfredsställa allas behov, så slutar det bara med att alla bråkar, ha ha.

Josefin: I början tog jag och Martin en dag av varandra mitt i veckan för att inte längta ihjäl oss, men nu är det Charlie som pratar om att han tycker en vecka är för kort tid, ”Jag hinner precis vänja mig,” ha ha.

Sanna: Med Olga lever jag klassiskt varannan vecka-liv, men jag och Micke har anpassat oss efter situationen. När barnen var mindre hade vi 2–2–3. Det funkade jättebra!

Ann: Vi måste ta upp det här med ytlighet. När vi separerade höll jag på att gå bankrutt! Köpte ny tv, nytt x-boxspel, dvd-spelare, allt … Plötsligt insåg jag att min populäritet handlade mycket om att jag skulle ha feta
tekniska prylar hemma!

Sanna: Där är ju mammorna förlorare! Vi har det sämre ekonomiskt och har ofta tagit ansvar för barnen. Det borde vara alla föräldrars skyldighet att se till att det är någorlunda jämlikt hos varandra.

Josefin: Som kompisar där pappan har allt: villa, pool, fina leksaker, bjuder på utlandsresor och köper dyra kläder när mamman knappt får ihop det i sin hyrestrea. Gissa vem man vill vara hos?

Ann: Kändismammor som Pernilla Wahlgren, Jenny Strömstedt och Tilde de Paula har pratat om sorgen att inte få ha sina barn hela
tiden. Hur har ni handskats med er längtan?

Josefin: Alltså, det var ganska konstigt, men sorgen över att inte jag har haft Rod hos mig hela tiden kom först när han var 12–13. Plötsligt hade jag ny man och nytt barn och insåg att ”shit, vad jag har saknat att ha honom hos mig hela tiden.”

Sanna: Precis så känner jag också med Olga! Varför ska hon inte vara hos mig?

Ann: Sedan har vi komikern Karin Adelsköld och författaren Maria Sveland som gärna framhåller fördelarna med moderna familjelivet. De menar att de har blivit bättre mammor sedan skilsmässan och att de inte har några problem att vara utan sina barn ensamma veckan. Då hinner de leva ett annat sorts vuxenliv.

Josefin: Jag känner inte alls så. När jag och Wille separerade tyckte jag att det var toppen att kunna festa varannan vecka, men nu vill jag hellre vara hemma i huset och hänga med mina vänner och mina barn. Fattar ju att det handlar om att jag har blivit äldre, men det där att man vänjer sig är bullshit! Visst att det är praktiskt ibland, men så kommer saknaden över en och då kan det vara riktigt tufft. Ibland när barnen inte är hos mig känner jag mig inte riktigt levande ens!

Sanna: Jag håller med! Om jag fick välja skulle jag alltid vara med mina ungar!

Ann: Jag är ju nykär och lite i smekmånaden av varannan vecka-livet. Fast häromdagen låg jag i sängen hemma hos min kille och grät. Att få ihop de olika rollerna: mamma, älskarinna, karriärist kändes jävligt tungt. Sedan är allt lättare under sommarhalvåret. När hösten kommer vill man bara cocoona med dem man älskar mest – de älskade barnen!

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen mama nr 12 2013.

Ta mig till alla artiklar på Varannan vecka!