ANNONS
ANNONS

Jag hade egentligen bestämt mig för att aldrig skriva en krönika om faktumet att jag skiljde mig innan min son fyllt två. Troligtvis för att jag inte vet om jag kan hantera kommentarsfältet. Men nu gör jag det ändå, och dessutom ska det handla om de där kommentarerna. Wish me luck.

Jag och min man insåg att det verkligen var slut, när det tog slut. Han ville en sak i livet – jag en helt annan. All form av kompromiss hade fått någon av oss att till slut blekna och vissna. Det var av värme och kärlek till varandra som vi bestämde att det var över för oss.

Våra vänner tog emot oss så gott de kunde i fallet. För klart att en faller när en bestämmer sig för att spräcka sin bubbla och lämna allt en kan. Det är tack vare dem jag kunde resa mig igen.

Men så träffade jag en gammal bekant härom veckan. Vi hade inte setts på länge, och det fanns liksom en elefant i rummet. Vi hade nämligen inte pratat sedan jag och mitt ex gjort slut. Så, där kom den. Kommentaren som jag senare insett att fler singelföräldrar än jag behövt stå och ta – mer än en gång.

”Men ni verkade ju så lyckliga? Gick ni någonsin i terapi? Jag menar, småbarnsåren är ju riktigt tuffa. Och med barn i bilden vill man ju vara säker på att man provar allt, innan man tar the easy way out och avslutar hela relationen.”

Jag fann mig där och då. Svarade lugnt att kommunikation aldrig var ett av våra problem, så att ta till en terapeut hade känts överflödigt. Sedan svarade jag så gott jag kunde på förhöret om vad vi hade gjort för att försöka rädda vårt äktenskap.

ANNONS
ANNONS

Men nu vill jag stanna upp vid det här en stund, för ärligt talat – ”the easy way out”? Att separera från mitt barns pappa var nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Inte bara för att jag visste att jag var tvungen att falla innan jag kunde landa, utan även för att jag i den stunden blev tvungen att avsäga mig halva min sons uppväxt. Bara så där. Tänk om det inte var på en mamma-vecka han skulle lära sig cykla? Inte fan var det något easy över det beslutet.

Varför skulle det vara enklare att tordas lämna något, och ge sig ut i något alldeles ovisst än att välja att stanna kvar? Och hur kan någon stå där på en trottoar mittemot mig och påstå att jag borde försökt mer?

Jag och min ex-man gick åt olika håll med övertygelsen att det här var det bästa sättet att ge vårt barn två harmoniska föräldrar, som har behållit respekten och tilliten till varandra.

Och ja, ibland tror jag att en skilsmässa (som är den svåraste och snårigaste av alla vägar) trots allt kan vara det allra sundaste för ”barnen i bilden”.

Ta mig till Varannan vecka!

NUVARANDE Nej, att skilja sig kommer aldrig bli ”den lätta vägen ut”
NÄSTA Trött på att vabba? Din telefon kan vara boven till sjukdomarna