Bebisens skrik förstörde relationen: ”Jag hade svårt att förlåta min man”
En viss dos bebisskrik ingår i paketet när man blir mamma. Men vissa bebisar skriker så mycket, ofta och länge att hela livet påverkas – inte minst föräldrarnas relation.
Sömnlösa nätter och dimmiga dagar… En skrikande bebis tar utan tvekan på krafterna. Vissa bebisar börjar sin skrikkarriär redan på BB medan andra anammar skriket lite pö om pö. Tvåbarnsmamman Aliyas bebis Ayan skrek från dag ett.
– Hon gallskrek från första natten på BB. Jag minns att vi hade flera barnmorskor inne på rummet som försökte hjälpa oss att lugna henne, vi kände oss helt handfallna trots att det var vårt andra barn, säger Aliya.
Månaderna gick och Ayan blev mer och mer missnöjd, amningen var problematisk och sömnen sporadisk. Ayan avskydde vagnen, bilbarnstolen och babysittern, till slut var det bara bärselen som fungerade någorlunda.
– Men hon skrek i den också. Jag tyckte att hon skrek högre än alla andra och kände att jag blev fullkomligt galen av ljudnivån, jag blev förbannad och tappade allt tålamod. Till slut orkade jag inte gå ut, det var för jobbigt. Jag vet inte om jag fick en renodlad depression, men både jag och min man mådde hur som helst väldigt dåligt.
”Jag var konstant rasande arg och fick panik när bebisen började gråta.”
Fick ni veta varför Ayan skrek?
– Vi tog upp skrikandet varje gång vi var på BVC, men fick bara höra att det var normalt, att det nog var magen. På en läkares inrådan provade jag mjölkfri kost, men utan resultat. När Ayan var fem månader orkade jag inte mer. Jag var konstant rasande arg och fick panik när hon började gråta, jag blev orolig för mina egna reaktioner. Jag vet att jag aldrig skulle skada mina barn, men de där argkänslorna som blossade upp kändes inte okej. Vi sökte då hjälp och fick prata med en psykolog, vilket var bra, säger Aliya och fortsätter:
– Till slut blev det konstaterat att vår dotter var förstoppad och att hon troligen hade varit det en längre tid, trots att jag hade helammat och hon bajsat som vanligt. När vi åkte hem från läkaren som hade gett henne laxermedel var hon för första gången helt lugn. Hon somnade till och med på vägen hem, vilket kändes fantastiskt.
Hjärnan smittas av barnskrik
Malin Bergström är legitimerad barnpsykolog och förklarar att det inte är det minsta konstigt att barnskrik stressar oss så oändligt. Nyblivna föräldrars hjärnor är helt enkelt förinställda på att reagera starkt på det nyfödda barnets skrik.
– Det är reptilhjärnan som aktiveras, den smittas av barnskrik och gör i sin tur att du reagerar på samma stressnivå som barnet. Reptilhjärnan är fenomenal på att reagera i trafiksituationer eller när det kommer till att rycka bort barn från varma spisplattor, den tar inte omvägen via tänkande hjärnan utan är helt reflexmässig.
Hur ska man då göra för att behålla lugnet under skrikfesten?
– Försök ta kommandot över din egen hjärna! Många hatar ordet mindfulness, men andningsövningar har till exempel visat sig ha betydelse. Och förbered dig! När brukar ditt barn börja skrika? I god tid innan dess petar du i dig något att äta och gör dig beredd med massageolja, bärsele, eller vad det nu kan vara. Det ger dig en mental känsla av kontroll.
Malin Bergström berättar att långt ifrån alla bebisar får en diagnos ställd och att det i 95 procent av fallen saknas fysisk grund till skrikandet. Malin tror snarare att det handlar om temperament och barns varierande förmåga att reglera sig eller hitta en rytm.
– Barn är olika snabba på att uttrycka sig och därmed olika lätta att läsa av, vilket kan göra att föräldrarna inte hinner fånga upp bebisen innan den har skrikit upp sig. Faktorer i och runt familjen och hur känslig du är som förälder spelar också in, enligt Malin.
– Ofta får föräldrar som söker hjälp rådet att utesluta mjölkprodukter. Vissa barn mår bättre av det men enligt mig är det ett stort ingrepp, särskilt om du ammar. Mitt tips är därför att först jobba med sig själv och ställa sig frågan: Hur kan jag bättre hantera mitt barns skrik?
Vad är det bästa sättet att hantera skriket på?
– Om man kan se skriket som ett sätt att lära känna sin bebis. Att försöka tänka: ”Jaha, det här var en expressiv, känslig och viljestark liten typ som kom till oss”. Om det går att tänka så, så har man en så fin ingång i föräldraskapet och en bra chans att förstå sitt barn, vilket är den största och viktigaste uppgiften en nybliven förälder har.
– Försök tänka acceptanstankar. Ditt älskade barn skriker och varken du eller hon vet varför, men du finns där för henne och hon är inte ensam. På så vis förflyttas fokus från att skriket ska upphöra till att du finns där för ditt barn, det kan kännas skönt.
”Jag hade inte tillräckligt med ork att säga nej när min man föreslog någon slags femminutersmetod.”
Moa är en annan tvåbarnsmamma med erfarenhet av idogt barnskrik.
– Efter ett halvårs skrik var jag så fruktansvärt trött och tyckte bara att vår dotter Svea var jobbig. ”Tyst unge”, vet jag att jag tänkte när jag gick runt och vaggade henne, hon ville bara vara i famnen och skrek så gott som nonstop.
När Svea var sju månader så hände något som inte bara påverkade Moa utan även relationen till hennes sambo.
– Ja, och det gör mig fortfarande väldigt illa berörd. Vi var båda väldigt slitna och jag hade inte tillräckligt med ork att säga nej när min man föreslog någon slags femminutersmetod. Vaggningarna hade gått så långt att han kände att vi var tvungna att göra något, vad som helst. Så under ett par veckor testade vi att låta Svea skrika vid läggning, men sedan orkade jag inte mer, säger Moa och berättar vidare:
– Det ledde till riktiga slitningar mellan mig och min sambo, jag hade svårt att förlåta honom för att han hade pressat mig till att testa den där metoden. Vi fick prata, prata och åter prata för att ta oss ur den svackan. Så egentligen var det inte främst Sveas skrik som tärde på oss utan våra fundamentalt olika åsikter om hur vi ville hantera henne.
”Jag kände mig hemsk och hade konstant dåligt samvete.”
Att relationen till medföräldern knakade i fogarna under skrikperioden skriver även Aliya under på.
– Hela situationen gick ut över vår relation, vi var ständigt stressade, trötta, och tappade lätt humöret. Jobbigast var att det drabbade vår äldre son som inte fick den uppmärksamhet han borde få. Ibland skällde jag på honom av bara farten, bara för att han skrattade för högt eller inte smög tillräckligt tyst när hon sov. Jag kände mig hemsk och hade konstant dåligt samvete, säger hon.
Läs också: Kolik – 8 knep som lugnar bebisens mage
Många verkar känna just skam över hur de tänkt om sina barn eller agerat mot resten av familjen i de skrikigaste stunderna. En del känner oro över att anknytningen till bebisen skulle ha fått sig en törn. Malin Bergström tycker inte att det finns fog för vare sig skam eller oro.
– Barn som skriker mycket är ofta svåra att lära känna även när de inte skriker, kanske för att de är för trötta efter den senaste skrikperioden. Det förstärker känslan av att anknytningen är skadad, men jag har aldrig sett att det har fått konsekvenser på sikt. Anknytning handlar bara om att barnet känner att du finns där, säger Malin.
– Gällande att bråka med sin partner så brukar jag kalla det ”barnskydd”. Det är tusen gånger bättre att du riktar ilskan mot en vuxen person än mot din bebis. Råkar du säga något dumt till din partner får du väl säga ”du, jag gillar dig egentligen, men jag har det lite tufft och var tvungen att få ur mig lite ilska”. Jag tror också på att dela på skrikperioderna, att turas om så att hela tiden en förälder får pausa. Och att röra på sig, det är vetenskapligt bevisat att det är ett bra sätt att få ut starka känslor.
”Ett tag kände jag verkligen att jag inte kunde leva med någon som tyckte som han.”
Aliya och Moa, hur mår era barn och relationer i dag?
– Ayan mår mycket bättre! Hon äter fortfarande förstoppningsmedicin och är en temperamentsfull liten tjej vars skrik kan väcka gamla känslor av stress och ångest. Men nu vet vi att hon inte skriker för att hon har ont, säger Aliya.
– Svea är fortfarande arg, men det är hanterbart eftersom vi i dag vet att det är just personlighetsbaserat. Relationen med min sambo är bra nu, ett tag kände jag verkligen att nej, jag får klara mig själv, jag kan inte leva med någon som tycker som han. Men så efter den miljonte diskussionen så kom vi överens. Eller rättare sagt, då fick jag över honom på min sida, ha ha. I dag kan jag se att vi har gått stärkta ur det här. Det var vårt eldprov, säger Moa.
10 saker alla med kolikbarn är less på att höra (vi har svar på tal)
Tre mamaläsare om skrikpaniken
Irina, 29, mamma till Elliot, 2,5 år: ”Vi tog emot hjälp från nära och kära”
– Elliot skrek från första stund och det enda som fungerade var bärsjalen – och köksfläkten. Det hände mer än en gång att vi somnade på köksgolvet med fläkten på full effekt.
– Vid ett tillfälle skrek Elliot så mycket att naveln ploppade ut! Det var dock ett ofarligt granulom. Min och min sambos relation påverkades såklart, inte minst eftersom vi knappt pratade med varandra – när den ena var vaken, så sov den andre, när han kom hem från jobbet så låg jag oftast på golvet och grät. Men vi kämpade oss igenom det. Vi tog inga diskussioner när Elliot skrek, då blev det bara storbråk. Det finns så mycket prestige i att man inte ska ha barnvakt förrän barnet är typ 25, men vi tog gladeligen emot hjälp från nära och kära.
Sofia, 35, mamma till Elly, 7, Meja, 6, Stella, 4 och Jack, 1,5: ”Hon skrek dag och natt i ett halvår”
– Elly fick lunginflammation på BB och fick ligga på neonatalavdelningen. När antibiotikan började verka började Elly skrika, sedan skrek hon dag och natt i ett halvår, hon hade kolik.
– Jag kände ändå att jag var tvungen att våga mig ut, och även om det var fruktansvärt med folks blickar, så kom Elly ibland av sig med skrikandet när det var mycket människor runt henne. Det var en tuff period, men jag och barnens pappa samarbetade oss igenom den. Han tog alltid över när han kom från jobbet och första passet på natten så att jag skulle få sova några timmar och orka resten av natten. Sedan har vi fått tre fantastiska barn till – ett med kolik och två utan.
Marie, 28, mamma till Clara, 2: ”Koliken påfrestade vår relation”
– Clara började skrika när hon var två veckor. Efter en månads intensivt skrikande fick vi veta att det var kolik. Vi turades om att bära henne och testade alla möjliga BVC-tips, utan resultat.
– I efterhand har jag förstått att akupunktur hade kunnat hjälpa, men det testade vi aldrig. Tiden som Clara hade kolik var såklart tuff och påfrestande för vår relation som föräldrar, det blev dåligt med sömn och irritationen växte. Det var nog jobbigare än vi faktiskt upplevde där och då. Tack och lov gick det över efter drygt tre månader, och nu är vi en erfarenhet rikare.
Av: Sofia Thörevik
