När författaren Johanna Thydell, 31, fick sonen Noel, i dag 3, revs sorgen efter hennes egen mamma – som dog i bröstcancer – upp på nytt. Här berättar hon om sin förlossningsdepression och kampen för att våga älska helhjärtat igen, trots allt.

Johanna Thydell

Ålder: 31.

Familj: Sambon Felix Wickman, 31, och sonen Noel, 3.

Bor: I Stockholm.

Yrke: Författare, föreläsare och frilansskribent.

Aktuell med:
Bilderboken ”Det är en gris på dagis” (Alfabeta förlag).

Jag håller upp dagisgrinden åt en äldre kvinna bakom mig. Hej då mormor! ropar en pojke från sandlådan. Kvinnan vinkar stolt. Han hade inte behövt ropa. Jag kan peka ut en mormor på mils avstånd.

Min unge har ingen.

Min mamma dog i bröstcancer när jag var tretton år. Jag önskar att jag hade kunnat säga att man ”vänjer” sig vid saknaden, att det funkar ändå.
Tja.
Det är mycket som funkar när man inte har något val.

Barn har aldrig varit en självklarhet för mig. Jag har aldrig blivit hög av bebislukt eller velat käka upp mjuka barnalår. Mitt fokus har alltid varit mitt skrivande. Min karriär. Där jag inte behöver lita på någon annan, där det är jag som styr, där det känns ”tryggt”.

Familjeliv betyder att föräldrar kan separera, pappor flytta och mammor plötsligt dö. Det hade jag ju själv upplevt. Det var inget att sträva efter.
Men så kom Noel.

Graviditeten var inte planerad. Jag hade nog aldrig vågat planera en sådan sak. Jag förberedde mig så gott jag kunde, vilade pliktskyldigt på eftermiddagarna, läste rekommenderade böcker om att föda och fick MVG i profylaxkursen.

I efterhand önskar jag att jag hade förberett mig på andra saker.
Att få barn sliter upp saker. Den egna barndomen och relationen till föräldrarna blir plötsligt kusligt närvarande. Det är inget konstigt. Men i mitt fall var det minnen av en väldigt smärtsam relation som plötsligt stormade upp till ytan. 

Den unika närheten mellan mamma och barn. För mig var det känslor jag i fler år försökt begrava.

Ordet ”mamma”. Det är ett ord som jag under väldigt lång tid bara använt i meningen: ”min mamma är död”. Jag har rabblat den som en robot. Liksom iskall information. Plötsligt skulle ordet få en helt ny innebörd. Det var väldigt förvirrande. Jag har inte blivit tröstad av min mamma sedan jag var tretton år gammal och jag har vägrat att minnas ”det fina” med oss. Vad är poängen med att minnas något jag aldrig skulle få tillbaka?

Men en bebis tränger sig igenom.
En bebis kräver att du är närvarande med alla dina sår hur avgrundsdjupa de än är.

Jag hade gärna velat säga att allt ”föll på plats” dagen jag fick min son. Att en cirkel slöts, att meningen med livet blev tydlig. Tyvärr funkar det inte riktigt så. Mina cirklar kommer aldrig bli riktigt runda och jag kan uppriktigt säga att det här är något av det svåraste jag varit med om i hela mitt liv. Jag var inte speciellt rustad. Jag hade ju förträngt min egen förebild. Då är det väldigt svårt att skutta sig igenom mammablivandet på fluffiga Baby Björn-moln.

Jag önskar att någon kunde varnat mig för kaos.

Förlossningen var besvärlig. Jag fick lära mig att värkvila betydde spyor. Efter långdraget kämpande med ett huvud som inte ville komma ner ordentligt drogs ungen slutligen ut med sugklocka. Jag var för trött för att räkna dragen.

Målbilden av att få upp barnet på magen blev aldrig verklighet. Rummet som varit fyllt av personal tömdes på en sekund och min sambo som hela tiden stått vid min sida försvann också. Bebisen andades inte.

”Kan han dö?” var den första frågan jag ställde om mitt nyfödda barn och barn­morskan kunde naturligtvis inte svara.

Det gick bra till slut. Noel började andas och var helt frisk. Pappa kunde äntligen klippa navelsträngen och jag stapplade iväg till duschen. Där någonstans kom chocken. Jag kände inte igen världen längre. Allt verkade hotfullt. Jag kunde ingenting. Det jag trodde att jag bearbetat i år av terapi tog tag i mig igen, mina temakänslor, som jag kallar dem. Utsatthet, övergivenhet och en djävulusisk ilska.

Förlossningsdepression var väl given. Min sambo var pappaledig medan jag blev sjukskriven i knappt ett halvår. Jag åt antidep­ressiva mediciner och gick i KBT-terapi för att överhuvudtaget ta mig igenom dagarna. Första månaden kunde jag inte ens byta en blöja. Att sitta och mysa med den nyfödde fanns inte.

Jag var fullständigt igentäppt av ångest.

När jag äntligen började må bättre hade jag mycket att ta igen. Naturligtvis hade ungen hunnit bli ”pappig” under min dep­ression. Det kändes för jävligt. Det var ju inte mitt fel! Jag var förtvivlad och insåg
att jag inte skulle klara av den här kampen (en kamp till!) ensam. När Noel var ett och ett halvt år kontaktade jag min gamla terapeut. Vi kom överens om att jag skulle återvända till min psykodynamiska terapi för att ta itu med mammasorgen återigen.

På riktigt, den här gången.

Efter många svordomar, många tårar var det inte längre självklart att Noel valde pappas famn före min. Mirakulöst nog, så kändes det, hade jag till slut lyckats ta mig in i den där underbara ungens hjärta.

Och kanske framför allt: han i mitt.

Jag är en mamma utan mamma. Det kommer jag aldrig att försonas med. Det känns rentav värre nu när jag orkar minnas, när jag orkar inse att jag faktiskt behöver henne mer än någonsin.

Det är i de små stunderna som det skär. När man hör om andra som ska vara ensamma med barnen en sommarvecka, men det är inga prob­lem, mamma kommer gärna upp och hjälper.
Att ta det för givet.
Att ha den fallskärmen.
Det hade jag gjort allt för.

Jag är fortfarande arg, jag är fortfarande ledsen, jag har fortfarande stunder när jag känner att livet är förbannat orättvist, men nu vågar jag åtminstone definiera känslorna.

Man blir inte lika rädd när man förstår var ångesten kommer ifrån.
I vissa stunder är det bara att sätta på mammas favoritlåt och gråta som gäller, men i andra gäller det att hitta sina egna lösningar. Oroar jag mig för utslag kan jag alltid ringa Vård­guiden. Behöver jag tips kring hur vi ska sluta med nappen pratar jag med min favoritpersonal på förskolan. Barnvakter kan man betala för.

Och om jag bara orkar acceptera att ingen någonsin kan ersätta min mamma, att jag aldrig kommer få det jag helst av allt vill ha, är det också lättare för mig att gå vidare.
På andra vägar.

Om du frågar Noel har han en mormor.

Vi delar nämligen på min mormor, kvinnan jag från tretton års ålder är uppväxt med. Noel vet att min mamma finns i himlen tillsam­mans med min morfar, även Noels morfar, som gick bort i januari i år.  
”Dom sitter nog där uppe och äter godis”, brukar Noel säga och titta upp mot himlen från balkongen. Jag instämmer och stryker honom över håret.
Det känns precis som mitt.

För mig var att få barn att öppna en dörr och handlöst ramla ut på andra sidan. Jag kommer alltid vara en sådan som vet att människor kan slitas ifrån en och därför kan jag nog aldrig älska utan oro.
Men.
Nu älskar jag i alla fall.

Nu sitter jag ju trots allt här på balkongen och ser min treårige son pilla med sina bilparkeringar i besynnerliga, linjalraka rader och livet är så konstigt. Jag är vuxen nu. Jag är den där fina ungens mamma, det är jag som ska ta hand om honom. Det är också jag som måste ta hand om flickan inuti mig, hon som sitter där ensam i mörkret och aldrig kommer sluta längta efter sin mamma.
Det ska gå.
För när jag äntligen öppnat upp och innerligt känner hur mycket jag älskar min krullige son får jag också en glimt av hur älskad jag måste ha varit en gång.
Av min mamma.
Hon som sitter där uppe i himlen, kastar slängkyssar till min Noel och är riktigt jävla stolt över mig för att jag trots allt vågar leva.

NUVARANDE Johanna Thydell: ”Jag blev mamma – utan min mamma”
NÄSTA Nytagna bilder på prinsessan Estelle