Martina Haag gör New York på tre dagar

Martina Haag och sonen Jackson, 14, gör New York i expressfart. Världens godaste hamburgare ska ätas, det ska ses musikal och så ska det självklart shoppas!

Annonsen laddas.

Att vara ett av fyra syskon i en familj innebär att man ofta blir behandlad som en grupp. Man blir skälld på i flock, ropad på i flock och äter middag i flock, bland kan det gå en vecka utan att jag har pratat enskilt med något av barnen. Därför ska jag och min största unge Jackson, 14, åka iväg själva. Vi ska åka till New York, utan vare sig syskon eller hundar. Tre dagar, bara jag och Jackson. Hans kompis Cornelia och Cornelias mamma Nadja, följer också med.

För att kunna utnyttja varenda sekund gör vi i förväg en önskelista på allt vi vill göra. Sedan sätter vi igång att fixa teaterbiljetter och boka bord och rita upp kartor redan hemma i Stockholm. A och O med en lyckad NY-resa är planering.

Jag vill:

1. Promenera på The High line. På 30-talet i New York var detta ett tågspår flera meter upp i luften där man fraktade råvaror. I stället för att riva den har man nu planterat gräs och gjort en smal, lång park av tågspåret, så promenerar man genom New York flera meter upp i luften, coolt.

2. Shoppa som en galning och trilla in på hotellrummet med ”Sex and the city”-påsar.

3. Springa ett lopp i Central Park.

4. Äta middag på den snurrande restaurangen The View.

Jackson vill:
1. Se ”Spindelmannen”-musikalen.

2. Åka upp i Empire state building.

3. Se Times square.

4. Äta världens godaste hamburgare.

Resan går bra och vi kommer fram, relativt pigga, till vårt hotell. Det viktigaste är att överlista jetlagen. Bara man håller sig vaken till klockan nio första kvällen så kommer allt att lösa sig. Somnar man innan dess har man förstört alltihop, då har man inte en chans att vända på dygnet på så kort tid. Vi valde ett hotell som ligger mitt i smeten, bredvid Times square. Vi slänger in väskorna och ger oss ut på stan, här ska upplevas New York!

Jag har blivit noga instruerad om att man inte säger The big apple, det gör tydligen bara töntar. De som bor här säger The city. Fast ingen kommer någonsin att tro på att jag är en New York-bo, med min skolengelska och min ocoola stirra-på-allt-med-öppen-mun-stil. Men allt är så otroligt stort. Och högt. Och mycket. Och det är folk överallt och husen är sådär rakt-upp-i-himlen.

Vid fem på eftermiddagen börjar jag krokna. Vi har betat av The high line (som var ballare i mitt huvud än i verkligheten). Och Frihetsgudinnan på avstånd. Hela tiden säger vi filmreferenser till varandra: Där bodde hon i ”Ghostbusters”! ”Här är vinjetten från 30 rock”! Där är tjuren från ”Trollkarlens lärling”! Kolla ”King kong”-huset!

När ögonen börjar grusa ihop är det perfekt att gå till Times square. Där är det helt omöjligt att somna. Överallt är det gigantiska reklamskyltar som blinkar och George Clooney blickar ner på mig från en jätteskärm, överallt blippar och lyser det. Plötsligt har klockan blivit halv sju och vi har bord på fräna The View.

Restaurangen snurrar verkligen. Vi sitter vid ett fönster på 48:e våningen och ser The apple, förlåt, The city snurra förbi utanför. Det går inte fort, ett varv tar en timme och sexton minuter, så man blir inte åksjuk. När vi har ätit klart går vi tillbaka till hotellet, oh, vad här ska sovas! Nähä, klockan är visst bara åtta. ”Nu måste vi hålla oss vakna en timme till!” säger jag till Jackson och somnar.

”See you tomorrow!” Jag sätter mig upp i sängen? Hjälp, det är någon inne i vårt hotellrum? Aha, det är bara någon ute i korridoren. Väggarna är tydligen gjorda av papper. Nu går det inte att somna om. Jag sitter i sängen och blinkar i mörkret. När klockan är fyra går jag upp. Kollar på ”Mad men”-boxen utan volym för att inte väcka Jackson.

Efter frukost snabbar vi oss till Empire state building för att vara först i kön. Utanför på gatan är en lång kö, ganska snart är vi i inne och får stå i en ny kö till biljetterna. Sedan står vi i en kö till hissarna och sedan i en ny kö till en ny hiss… Fast vi var ute i god tid tar det en halv dag, men när vi äntligen är högst upp i Empire state building är det värt det. Man ser hela New York. Vilken utsikt!

Efter höjdupplevelsen åker vi hästdroska till The Boat house för att äta lunch. En riktig Kennedy-restaurang mitt i Central Park. Den ligger vid vattnet och svanar simmar omkring utanför fönstret. Vad lyxigt! Här brukar typ prinsessan Madeleine hänga, tänker jag, och blir sugen på ett glas champagne.

Med två glas skumpa i kroppen är det dags för lite intensivshopping. Jag har lovat Jackson att det ska ta max en timme. Så vi hoppar in i en gul taxi till Soho och går in i första affären, Betsey Johnson. Här är det blommigt, färgglatt och fullproppat med vippiga partyklänningar. Jag känner mig lite för nära 50, men går ändå in och blir mottagen av en kvinna i min ålder iförd skyhöga strasskor i cerise, svarta knästrumpor med rosor, ljusrosa leggings, en svart tyllkjol som står rakt ut, en Brigitte Bardot-rutig klänning i svartvitt, kattglasögon och tofsar som sticker ut här och där från huvudet. ”Oh”, säger hon, ”I love the color of your hair together with that dress!”. Här har de tydligen som affärsidé att ösa komplimanger till gästerna. Jackson kollar på klockan och sätter sig i en fåtölj och väntar medan jag, Nadja och Cornelia testar den ena klänningen efter den andra. ”That looks gorgeous on you!”, ropar expediten. Till slut köper jag en svart klänning med röda rosor och går sedan till Catherine Malandrino och hittar en apfin blå festklänning. Den kostar en förmögenhet, men då kommer jag på att dollarn inte alls står i 10 utan 6 kronor och då är det nästan brottsligt att inte köpa den. Jackson hittar några roliga t-shirts i en affär och till slut kommer vi hem till hotellrummet, nöjda med våra shoppingfynd.

Men vi hinner inte mer än vända för vi ska på teater och se den enormt sågade musikalversionen av ”Spindelmannen”. Det är fullt med folk och vi har bokat perfekta platser, långt fram på parkett. När ljuset går ner somnar jag direkt. Sedan sover jag hela showen, vaknar bara till när Spindelmannen och Gröna trollet slåss hängande i linor ovanför våra huvuden. Och när orkestern bankar vilt på en massa trummor. Men Jackson höll sig vaken och tyckte det var jättekul.

Nästa dag är det sovmorgon för Jackson och Cornelia. Jag och Nadja ska springa ett lopp, varje helg är det olika lopp i Central Park, ofta för välgörenhet och i dag går pengarna till parkerna. ”Run for the parks” är cirka 6,5 kilometer och både jag och Nadja blir så upplivade av att vi springer i Central Park så vi persar* båda två! Efter loppet skyndar vi oss tillbaka till hotellet och hämtar upp tonåringarna och beger oss till en restaurang, The Diner, som ligger på andra sidan Williamsburg bridge.
Är det här? Det ser ju ut som en liten servering. Inte kan de ha världens godaste hamburgare här? När hamburgarna kommer in tystnar vi. Sedan säger vi ingenting till varandra förrän allt är uppätet. Då säger vi i korus: ”DET VAR DEN GODASTE HAMBURGAREN JAG HAR ÄTIT I HELA MITT LIV!”

Sedan promenerar vi tillbaka över bron till Manhattan. I morgon ska vi åka hem. Jag behöver inte vara orolig för någon jetlag för jag har inte alls lyckats vända på dygnet. Jag är fortfarande kvar i svensk tid. När vi går ombord på planet pratar vi om när vi kan åka tillbaka till New York igen. Tre dagar var lite väl kort för att lära känna världens intensivaste stad…

(Fotnot: *persa = slå personligt rekord!)