mamas Anna Z tog med sig Rufus, 9, till Indien – där de träffade magiska människor och uråldriga gudar, umgicks med tigrar, krockade med ett bröllopsekipage och åt världens godaste mat. Häng med!

ANNONS
ANNONS

Bäst enligt Anna och Rufus

  • Allt! Jag är kär i det här landet. Jag vill bara fälla ut min yogamatta, beställa in en tandorichicken till och aldrig komma hem.
  • Det lilla är det stora! Du behöver inte göra något särskilt för att få uppleva något väldigt märkvärdigt. Det är i gathörnen det händer, alldeles runt omkring dig. Flyt med, låt dig förföras av detta magnifika land.
  • Alla är tålmodiga och vänlig, man förväntar sig att bli lurad, och det är precis tvärtom. Den ”bror” som dyker upp vid din sida vill väl, för endast 100 rupier kan i en hel eftermiddag bli världens snällaste guide med världens sämsta tänder.

Något minus?

– Okejrå, man blir lite trött på ris.

Tänk på det här

* Ta med ficklampa (bra vid strömavbrott), litet husapotek, sjal (smart att skyla axlarna med vid tempel- och moskébesök). Långärmat och jacka! Kuligare på kvällen i norra Indien, plus att fina hotell brassar på luftkonditioneringen. På safarin är det kallt på morgonen.

* Slösa med bilder och handsprit.

* Att köpa med hem: allt eller inget. Här finns massor av prylar, men det finaste du bär med dig hem är dina minnen.

* Växla små valörer på plats. 100 rupier kostar nästan allting: en hjälpsam guide på marknaden, en taxiresa, en fullproppad snackspåse vid vägen, ett storpack rökelser… I princip allt, utom de äkta mattorna.

Vi startar i Delhi, med vår indiska guru, guide och chaufför Dephak. Han är ingalunda utbildad stadsguide men bästa tänkbara ressällskap och vet allt det viktiga om indiskt liv, så vi lägger våra öden i hans jättestora händer och inleder sightseeing i stan. I de smala gränderna byter vi bil mot rikshaw, cykeltaxi, som tar sig fram bättre runt marknaderna. Vi går in i en moské, tvättar fötterna i heligt vatten, vindlar runt bland stånden, hittar små apor, och knockas av ljuvliga kryddofter från maten som lagas på små rostiga galler ovanför eldar.

Sedan åker vi rakt in i ett bröllopsekipage. Rufus får provsitta den utsmyckade vagnen och hästarna och vi hinner avhandla de viktigaste kring indiska äktenskap. ”Det är skymning nu”, säger Dephak. ”Bönetid. Låt oss åka förbi ett tempel.” Många skyndar till kvällsbönen, vi slinker med in och känner oss väldigt indiska.

Men snart skyndar vi också mot vår middagsrestaurang, Aangan på Hyatt hotel, där vi äter den mest fantastiska middag vi någonsin varit i närheten av, kyckling på de tre viktigaste sätten, butter, tikka och tandoori, och så chutney, papadams, dal och palak paneer och raita – hela paketet. Servicen är lysande, kryddningen av bästa och starkaste klass och det är flärdigt på ett väldigt mysig sätt. Kocken kommer ut och tar i hand och jag avhåller mig från att fria på stående fot, trots att vi närmar oss skottdagen. Och såklart, vi toppar med den seghärliga saffransglassen kulfi.

ANNONS
ANNONS

Fruktsallad, omelett och mangolassi till frukost innan avfärden till Jaipur. Det är ett stort land, men att färdas är halva nöjet i Indien. Längs vägen händer allt det roliga, där pågår själva livet: kameler, elefanter, tucktucks och en familj på motorcykel medtagandes en säng, eller ett fyra meter långt rör, samsas helt självklart med tyngre trafik. ”Blow horn” står det vackert handmålat bakpå alla pimpade lastbilar. Och som man tutar! Och kör om. Med gott humör.

Under tiden flyter Indien förbi utanför bussfönstret. Alla vackra indiskor i saris i brinnande färger,  som släpper ut håret vid vattenkannans kvällsbad, kameler och turbanmän som vevar sina oljepressar. Ljudet av motorerna låter som suggestiva trummor varje gång vi stannar vid korsningarna.

Jag blir galen, jag vill samla allt i min kamera. ”Stanna” skriker jag hela tiden till Dephak, ”det går inte” hojtar han, då hänger jag ut och fotograferar genom bussfönstret, ivrigt påhejad av alla barn vid vägkanten.

Vi bockar även av kamelridning. Kamelen har lika långa ben och ögonfransar som en supermodell, i övrigt inga liknelser. Rufus åååh-ar förtjust när vi rider förbi de små svarta grisarna som rotar i soporna. Lunchstop på Maharaja foods och butter chicken extra spicy, Rufus svettas så det droppar i riset och beställer tappert in mer soda water.

På vägen till hotellet gör vi Jaipur och startar med magiskt vackra Winter Palace i stillsam eftermiddagssol, här matar vi de slöa fiskarna med bröd och sedan ett stopp i berömda Pinktown. Nu när solen faller är det marknadstid och alla pyttesmå affärer i bottenplanen slåss om att få visa sin repertoar. Så här dags har indiska familjer hunnit hem från jobbet och är på väg ut och det småpratas vänligt och nyps i Rufus elfenbensvita kinder.

ANNONS
ANNONS

På kvällens restaurangbesök på Indiana får vi underhållning: en dansande kvinna snurrar med sex lerkrus på huvudet, det sista med eld i. Efter det ställer hon sig på fyra silvermuggar och liksom hopp-shejkar. Till och med Rufus är imponerad.

Upp tidigt, upphämtade för elefantridning upp till Amber Palace. Vackert honungsfärgat ligger det gamla templet där, påkostat med allt tänkbart en maharaja behövde. Vi gungar upp på elefantryggen i en karavan med tusen japanska damer som fnissar i falsett. Men det kan man leva med och om man bara parerar kameralinsen bort från deras objektiv kan man också känna maharajornas tid.

Utanför vår bil får vi sen en spontan magisk show. En liten pojke vill visa vem som är nya världens Joe Labero. Han rabblar vant ”En rupie går till Jaipur, en till Delhi och en är… borta!” Rufus skrattar så han hickar när pojken trollar fram den sista rupien ur hans gylf (!). Under-bältet-humor är worldwide och behöver ingen översättning.

Det mer än tusen år gamla Ranthambore Fort är vindlande med en lång mur och vetter ut mot det vår guide säger är tigrarnas paradis, här finns allt de behöver, jaktmarker, hiding places, vatten. Och det är sagolikt vackert. Vi ser svartmaskade apor och fåglar i alla färger, här finns över 300 arter – och förstås fågeln kingfisher (jepp, det är den ölen är uppkallad efter – eller kan det vara tvärtom?).

Vi får essensen av den indiska historien av vår guide: Maharajorna gjorde egentligen bara tre saker, byggde fort, drack för mycket och umgicks med lite för många kvinnor. Vi lär oss varför de skulle ha två ingångar till varje teater (de måste ju kunna smita ut med sina andra fru när den första plötsligt dök upp) och hur man hällde kokande olja på fienden. Guiden berättar vidare att han mötte sin första tiger just här, nos mot nos. Rufus och jag mysryser och ser framför oss hur vi ska smyga på tigrarna tidigt i morgon bitti på safarituren.

Nu lägger sig solnedgången över tigerlandet och vi suckar lyckligt över att bara få vara här.

Vårt hotell Ranthambore Regency är kolonialchict och urgulligt. Rummen går i mörka träslag, gulliga små entréer gör att det känns småskaligt hemtrevligt. Middagsbuffén flankeras av vänliga kypare, fältmässigt klädda i kaki, det vankas bondrejäla rätter i traditionell indisk vegostil och utanför i trädgården tänds eldar, som glöder vackert och sprider en hemtrevlig doft – som ett mycket exklusivt scoutläger.

På kvällen spänner vi sen upp myggnätet och under den finmaskiga sänghimlen ligger vi och läser högt ur Rudyard Kiplings gamla ”Djungelboken”. Vi läser om Mowgli och Baloo – och förstås Sherikan, tigern vi hoppas att få se på morgonens safari.

Uppe i ottan igen: 6.30 sharp blir vi upplockade av vår guide i traditionell öppen jeep. De andra turisterna har kittat upp sig i safarikostymer med pressvecken kvar. Vi kör med lager på lager, två par tajts under Acnebrallorna, skinnjackan och nyinköpt kashmirsjal. Rufus har Onepiece som beundras av de frusna safarichaufförerna.

Vi beger oss in i Ranthambore nationalpark, där det bor 40 tigrar. Förarbetet går ut på att försöka lyssna på fåglarna, apornas och hjortarnas varningsläten och på så sätt se var tigrarna kommer att dyka upp. Här finns många svartansiktsapor, hjortar och där, plötsligt, dyker den svarta björnen upp – Baloo, fast mindre gladlynt. Men inga tigrar. Vi får bege oss tillbaka till hotellet, äta omelett och bada i poolen ett tag i stället.

Lika kallt som det var i morse, lika varmt är det nu när eftermiddagssolen steker. Vi snirklar i en större jeepbuss och ringar in ett område ner mot vattendraget. Så plötsligt prasslar det till i busken och vi ser de karaktäristiska ränderna. Därinne bland löven är en tiger. Vi krypkör till vattendraget intill för att vänta ut tigerns törst. Vi sitter i timmar, Rufus somnar i solen. ”Tålamod är allt inom wildlife”, säger guiden uppmuntrande.

Så äntligen händer det. Det rasslar till och med majestätiskt slängig gång kommer tigerhonan gående längs med bussen; helt nära, och alldeles oberörd, går hon ner till vattnet och dricker. Vi håller andan, viskar upphetsat till varandra, guiden placerar oss på reservdäcket så vi kommer upp högt och ser. Det ÄR magiskt! Vi ser tigerhonan dricka stilla ur vattendraget samtidigt som solen börjar dala, som en gigantisk stor blodapelsin ner i den torra jorden.

Vi skulle kunna dö nu, tänker jag, och det skulle kännas helt okej.

Från kolonialchict safariliv till lite hederligt hippieliv – dags att flyga till Goa. Vi landar i en annan världsdel, känns det som. Palmer, hav och slingrande vägar kantade av plåtskjul, heliga kor och överallt motorcyklar. Värmen slår mot oss, fuktiga 35 grader. Vi säger nej till alla förslag om utflykter, byter om till shorts och bikini och tar oss ner till stranden. Indiska strandraggare på rad vill bli mina eftermiddagsnannys och leka med Rufus. Det går så bra så. Sen eftermiddagssol och jag bara sjunker ner i sanden och andas in Goa.

Middag intas på strandkrog, tandoori chicken och naanbröd i stora lass. Men vart tog flipflopsen vägen? Jaja, Rufus går barfota hem till hotellet, här i hippieland är det helrätt dresscode.

”Mamma, vi fick sovmorgon”, säger Rufus när vi sträcker på oss under myggnätet. Kiwilassi, roti med honung och fruktsallad. Vi går via poolen till stranden. Man hugger en solstol, fäller upp parasollet, annars orkar man inte. Här ligger man och tittar på folklivet, småpratar med alla nyfikna och tackar nej eller ja till fotmassage, tatueringar, masala te, ananas, jordnötter och de tusen andra saker som erbjuds.

Till lunch: crunchigt spicy panirfingrar som ser ut som svenska fiskpinnar, men oändligt mycket godare, fyllda med ost. Ljuvligt.

Eftermiddagsshopping i all enkelhet, små vackra askar till storasyster, dansande plastgubbe till lillebror, och en fotboll till Rufus. Bollen tar vi med oss ner på stranden och sedan pågår en intensiv match Vasastan–Goa medan solen går ner och den ömma modern sitter i strandbaren, dricker sodavatten, och berättar för tre söta studentflickor hur livet ser ut för mammor i Sverige.

Elefantridning inklusive bad står på programmet nästa dag. Men vi startar med en stadstur till fina lilla Panaji, huvudstad i provinsen Goa. Här finns vackra hus från portugisernas tid, det är lätt att promenera runt själv och göra ett besök på den lokala grönsaksmarknaden. En fest för ögat även om man inte handlar mer än en klase bananer.

Indiska elefanter är mindre än afrikanska och lite lagom behändiga. Det blir ändå högt när man kliver upp på elefantryggen. Vi gungar omkring i det gröna och håller oss hårt i repet. Min egen Mowgli hoppar upp och bli duschad. Väldigt roligt.

Vi tar ett sista dopp i Indiska oceanen, och efter en lunch med den krämigaste blomkålsstuvning, krispigaste naanbrödet i världen och en sweet-lassi med rosenvatten vinkar vi hej då till Indien. Men bara för den här gången. Innan vi hinner säger Indira har vi bokat en resa tillbaka hit igen.

NUVARANDE ”Indien är det stora äventyret”
NÄSTA Tre kurser för dig som är gravid