Hur påverkas vi av vårt arv när vi blir föräldrar? mama träffar ­bokdebuterande skådespelaren Alexander Salzberger för att prata om familj, boken "Kicktorsken", gravidångest – och kärleken till sonen Omar, 2.

”Minnet av min barndom är till stora delar förträngt. Jag vet att det fanns ljus, mamma, men jag minns inte. Jag svär mamma. Jag minns inte […] Jag minns alkoholen. Glädjen när du drack ditt första glas. Jag minns ett tomt kylskåp men alltid ett flak öl på balkongen. Alltid en bag in box i skafferiet. Det var oftast mörkt hemma hos oss.”

Alexander Salzberger 

Ålder: 32.

Bor: I Stockholm.

Familj: Sambon och skådisen Disa Östrand, 31, sonen Omar, snart 2, och bonusdottern Selma, 9.

Gör: Skådespelare, manusförfattare
och komiker.

Aktuell: Bokdebuterar med ”Kicktorsken”, syns i vår i TV4-serien ”Maria Wern”.

Så skriver skådespelaren Alexander Salzberger, 32, på sin Facebooksida. Han har aldrig försökt dölja sitt förflutna, tvärtom har han på ett tragikomiskt sätt använt sin uppväxt på scenen i sin rosade monolog ”Kicktorsken”. Och nu kommer den i bokform – en självbiografi där Alexander öppenhjärtigt berättar om hur det är att växa upp i en dysfunktionell missbrukarfamilj och en vardag kantad med svek, fylla och misshandel – och hur det får den vuxna Alexander att ständigt söka kickar genom exempelvis droger, alkohol och otrohet.

– Boken handlar mest om min familj och själva tillblivelsen av monologen ”Kicktorsken”, som jag gjorde 2012. Det var en tid i mitt liv där jag ville gå till botten med en massa fundamentala saker hos mig själv – som att jag aldrig träffade min biologiska pappa förrän jag var 25, fast han bara bodde 20 minuter ifrån mig.

Alexander Salzberger om familj och bok

Foto: Hannah Hedin

Alexander Salzberger med sonen Omar, 2.

För två år sedan fick du själv en son, Omar. Med tanke på din uppväxt, kände du rädsla inför rollen som pappa?
– Det är nästan en genomgående tematik i boken: Bryta mönster, nästa generation, vem ska jag bli? Jag fick väldigt mycket stryk av min styvpappa. Det var inte örfilar, utan snarare pannben i ansiktet. Då var jag 11-12 år. När jag träffade min flickvän Disa och själv blev styvpappa till hennes dotter Selma, som var 4, hade jag aldrig funderat över hur och vem jag skulle vara som pappa – och helt plötsligt blev jag det.

– Jag fick en otrolig ångest och var för rädd för att jag skulle lappa till henne, jag visste ju inte hur mitt inre skulle reagera i olika situationer. Men jag kände också att jag INTE är mina föräldrar. Det var en väldigt starkt upplevelse för mig: Jag är inte som de.

– När jag ser på min son och tänker på att han om åtta-nio år skulle få fett med stryk… Det är klart att den tanken gör en knäpp.

”Kicktorsken är ingen hämndaktion”

Det läskiga med arv är att man inte vet hur mycket det påverkar en.
– Det är intressant med vad som är socialt arv och vad som är genetiskt. När jag var i Marocko med min biologiska pappa, som kommer därifrån, så visade det sig att han, liksom jag, varit DJ. Och i hans vinylbackar fanns väldigt ovanliga skivor som jag också har, det var rätt sjukt. Vi hade ju aldrig känt varandra och setts för första gången bara två veckor före resan.

I dag, berättar Alexander, träffar han ingen av sina föräldrar.

– Men jag har sagt till dem att min dörr är öppen om de vill. Jag tror att min mamma och jag har träffat varandra två gånger på ungefär tio år. Hon kom när Omar föddes, jag bjöd in henne eftersom jag inte ville vara den som bestämmer över om min son ska träffa sin farmor eller inte.

Alexander Salzberger har skrivit kicktorsken

Foto: Hannah Hedin

Hur tror du att de kommer att reagera på boken?
– Det här är inte en hämndaktion, och jag tror att de innerst inne vet att jag skriver för att förbättra vår relation.

Tycker du att samhället säger att man måste älska sina föräldrar oavsett hur de behandlar sina barn?
– Ja, absolut. Jag har alltid fått höra ”Men du älskar alltid dina föräldrar, din mamma är ju alltid din mamma”. Vad vill folk säga med det? Jag har vuxit upp med min mamma – men jag känner INTE min mamma. Jag har åkt till Åmål, där hon kommer från, för att researcha och intervjua min mormor och mammas kompisar.

– Slutsatsen jag har kommit till är att hon alltid har varit med dåliga män. Alltid. Och gått från relation till relation. Jag kan ju se samma mönster hos mig, som gick från tjej till tjej, även om det inte är så nu.

Hur träffades du och Disa?
– Vi träffades i Göteborg när hon spelade i Håkan Hellström-filmen ”Känn ingen sorg”, samtidigt som jag hade premiär med ”Kicktorsken”. Hon såg den och hörde av sig på Facebook och tackade mig för föreställningen.

– Jag kollade på hennes bild och tänkte ”Shit, vad snygg hon är!”. Sedan gick jag ut och blev full, kom hem halv fem på morgonen och skrev ett akademiskt svar på fyllan, ha ha.

– Två dagar senare gick vi på dejt, och ja, nu har vi varit tillsammans i fem och ett halvt år.

Alexander Salzberger med flickvännen Disa Östrand

Foto: @alexander__salzberger

Alexander och flickvännen Disa Östrand, som också är skådespelare.

För två år sedan fick Disa och Alexander sonen Omar. När Alexander får frågan om det var planerat skrattar han till svar:

– Ha ha, det är en rolig historia! Disa är ju också skådis, och vi var på inspelningen av ”30 grader i februari”, i Thailand. Jag hade berättat att jag ville ha barn, men hon hade precis gått ut scenskolan, så jag sa ”Vi kör när du känner dig redo” – fast jag var jättesugen!

– Jag skulle fylla 30 och hon ville överraska mig, så i smyg hade hon tagit ut sin spiral på ett sjukhus i Thailand. Och när vi skulle ”get jiggy” sa hon: ”Det kan bli ett barn, så du vet”. Så berättade hon att hon egentligen hade velat överraska mig med en graviditet på min 30-årsdag. En vecka senare var hon gravid! Hon blev gravid på första försöket – samma dag som inspelningen tog slut i Thailand.

”Jag hann dricka två koppar kaffe – sedan kom det en bebis”

Hur var graviditeten?
– Vi fortsatte att semestra i Thailand efter inspelningen och nu vill Disa aldrig åka tillbaka dit. Hon mådde så dåligt av värmen och alla starka dofter.

– Men sedan kom vi hem och graviditeten flöt på bra. Jag däremot… Jag fick svårt att sova, fick hypokondri, dödsångest, tänkte att barnet skulle vara sjukt, att jag hade cancer. De första tre månaderna av graviditeten var helt hemska för mig.

Vad tror du att det berodde på?
– Jag beskriver det själv i boken som att jag har en inre japansk krigare – som alltid står redo för nödsituationer. Men han försvinner mer och mer för varje år som går. Disa säger ibland att det måste vara jobbigt att vara jag.

Hur var förlossningen sedan?
– Vi låg hemma och kollade på tv-serien ”The Affair”, och under karaktären Alisons traumatiska förlossning började Disa känna värkar. Jag sa direkt: ”Nu åker vi in!” medan hon trodde att vi behövde avvakta lite. Av någon anledning svarade jag: ”Vi åker, du kommer vara fem centimeter öppen när vi kommer in till BB”.

Vänta – du killgissade om hennes vagina?
– Ja, men jag killgissade helt rätt! Jag vet inte ens varför jag sa så, jag ville bara lugna henne tror jag. Sedan gick det snabbt, jag hann dricka två koppar kaffe och hålla henne i handen – sedan kom det en bebis.

Alexander Salzberger med sonen Omar

Foto: Hannah Hedin

Oj, vad snabbt!
– Ja, det tog ungefär 1,5 timmar. Men det var ju hennes andra barn och han var sju-åtta dagar över tiden. Jag minns att när vi åkte därifrån, det här var i december, så sken solen in på hans lilla ansikte. Det var nästan fiktivt.

– Det som jag däremot kände var laddat var allt kring amningen. Jag måste verkligen säga att jag lider med kvinnor. Det var en hysteri kring amningen, flera olika barnmorskor kom in och försökte visa oss, alla med sina olika tekniker. Disa blev stressad eftersom Omar inte fick ett bra grepp och hon var rätt förstörd över att amningen inte fungerade i början.

Fortsatte det så?
– Nej, efter några dagar fungerade det bättre. Men vi började flaskmata efter tre månader, och det var bra tycker jag, så att jag kunde kliva in och hjälpa till – även om jag respekterar om man vill amma som kvinna.

Vad är ditt mål som pappa?
– Jag vill att Omar ska känna att jag älskar honom gränslöst och att jag alltid kommer finnas där för honom, oavsett vem eller vad livet formar honom till.

Text: Annika Leone (som också bloggar på mama)
Foto: Hannah Hedin

Artikeln är publicerad i mama nr 11 2017, som går att läsa i appen mama plus.

Omslaget till mama nr 11 2017, med Margaux Dietz

Foto: Hannah Hedin

NUVARANDE Skådespelaren Alexander Salzberger: ”Graviditeten gav mig dödsångest”
NÄSTA Arlene, 29: ”Världens bästa mamma” är en fantasifigur som inte existerar