Har man växt upp med fem syskon blir man inte så lätt stressad av barnkaos. Nassim Al Fakir pratar om relationstrassel och att vara Bolibompapappa
med Manne Forssberg från mamas papa-panel.

ANNONS
ANNONS

Nassim Al Fakir

Ålder: 37.

Familj: Sambon Lina Hedlund, 36, och sonen Tilo, 2.

Bor: I Stockholm.

Gör: Programledare och musiker.

Aktuell: En av årets medverkande artister i sommarturnén Diggiloo. Med boken ”Galet god mat” och tv-programmet ”Retorikmatchen” som sänds i höst.

 Första gången vi träffades var när jag följde med min klasskamrat Sami Al Fakir hem efter skolan 1993. Det visade sig att Sami hade ungefär
tusen syskon – eller i alla fall fem. Det var en kakofoni kring Huddingevillan. I en husvagn på tomten spelade äldste brodern Ayman
valthorn. I en annan husvagn spelade näst äldste brodern Nassim trummor. Huset tjänstgjorde också som bilverkstad och överallt fanns det bilar och reservdelar.

Inne i huset spelade mellanbrodern Salem fiol, storasystern Aminah sjöng och lillebror Fares spelade tvärflöjt. Tioårige Sami lyfte av sin enorma bastuba från den specialbyggda kärran och baxade upp den till sitt rum.

I köket stod pappa Nabil, som utöver bilmekaniker även var fordonslärare och mästerkock, och lagade mat i storköksmängder till familjen.

Det är alltså helt följdriktigt att Nassim framstår som en ovanligt oneurotisk förälder. Han är orädd för barnkaos, tänjer gärna på sovtider och är lekplatsernas hårdast lekande pappa.

Han har varit programledare, turnerat som musiker och musikalartist, spelat in skivor och skrivit böcker. För två år sedan blev Nassim och sambon Lina Hedlund föräldrar till Tilo efter en lång kamp. 

Jag träffar honom för att prata om missfall, rutiner och om hur det har hjälpt honom som förälder att ta ansvar för sina småsyskon.

Hur väcktes din barnlängtan?
– Eftersom jag kommer från en stor familj och dessutom jobbar med barnprogram har folk alltid trott att jag är extremt barnkär och vill ha massor av barn. Men jag har faktiskt varken sett mig som särskilt barnkär eller längtat efter barn. Det var efter att jag fyllt trettio, strax innan jag träffade Lina, som jag började känna en barnlängtan. Det var efter ett år då jag hade jobbat extremt mycket och mått väldigt dåligt som jag liksom öppnade upp i sinnet, kände ett nytt slags lugn och började längta efter barn. Innan hade jag varit så otroligt uppe i varv hela tiden. Sen träffade jag Lina och hon var i exakt samma sinnesstämning. Det var liksom allt eller inget.

ANNONS
ANNONS

Men vägen var inte helt spikrak?
– Jag hade kommit ur en jobbig period i livet, fått aptit på livet, träffat Lina och känt: ”Yeah, det är klart vi ska ha barn!” I vecka 13 blev det missfall, och Lina behövde åka in till sjukhuset för skrapning. Det var väldigt jobbigt, men det kändes ändå som att vi var på banan. Jag insåg att alla mina killkompisar hade varit med om missfall, men inte berättat det tidigare. Sedan började Lina må dåligt och helt plötsligt började hon blöda, precis innan hon skulle gå upp på scen i Malmö. Jag fick panik, kastade mig in i bilen och körde dit så fort jag kunde. Jag hade haft en konstig oroskänsla den dagen och redan packat väskan. Jag hann träffa henne innan hon skulle in på operation. Senare under natten berättade läkaren att Lina hade varit nära att dö. Hon förlorade nio liter blod. Jag kände att det var mitt fel. Hon var nära att dö på grund av att jag hade gjort henne gravid. Jag höll på att döda henne. De skuldkänslorna bar jag på länge. Vi var nykära och kastades in i stora, jobbiga och allvarliga saker. Det var en hård prövning för relationen men gjorde också att vi växte mycket. Ett och ett halvt år efter missfallet blev vi gravida igen och nu har vi Tilo, så det slutade väldigt lyckligt.

Vågade du glädja dig åt den nya graviditeten?

– Jag var tvungen att glädja mig och vara positiv eftersom Lina var så orolig. Jag är mellanbarnet i syskonskaran och det gör att jag är väldigt känslig för stämningar och alltid försöker lätta upp. Men det var ändå en stor ovisshet. När jag kom in i barntänket gick det inte att släppa. När man väl har börjat tänka att man vill ha barn går det inte att ta bort. Det är omöjligt. Nu har jag släppt det eftersom jag har barn, men samma sak kan ju hända igen om jag börjar längta efter fler barn.

ANNONS
ANNONS

Nassim Al Fakir.

Varför pratar man så lite om missfall?
– Det är verkligen konstigt att man inte får höra om missfall innan man drabbas. Det verkar som om folk känner sig värdelösa efter missfall på något sätt. Jag reagerade starkt på att ingen hade förberett mig på missfallsrisken. Jag kommer ihåg de där tretton veckorna. Det var en sådan glädjepump i mig innan vi fick missfall. Det var en helt ny kärlekskänsla som bara dog helt plötsligt. Mina kompisar måste ha upplevt det och borde ha berättat för mig. Om vi blir gravida igen vill jag verkligen berätta för mina närmaste vänner på en gång, för om det blir missfall vill jag att folk ska veta vad jag går igenom. Man kanske inte måste tala ut om det, men en blick från någon som förstår kan ju rädda livet på en i en sådan situation.

ANNONS
ANNONS

Du har fem syskon. Har det hjälpt dig i ditt föräldraskap?
– Förmodligen. Jag tog hand om min yngste bror Fares och bytte blöjor och så. Han är elva år yngre. Mamma säger att det var hur lätt som helst att vara förälder efter fjärde barnet. Nu har jag börjat förstå att det var för att vi barn hjälpte till. Jag lagade ofta middag till mina tre yngre syskon när jag kom hem från skolan. Jag blir inte stressad av barnkaos.

Vilken typ av pappa är du?
– Många föräldrar har väldigt exakta rutiner och är försiktiga men jag undviker det. Jag är ganska orädd för barnprylen. Tidigare i dag hade jag till exempel ganska dålig uppsikt trots att Tilo stod på ett ställe där jag vet att han kan ramla. Jag testar gärna saker med honom. Han får lägga i maten i stekpannan trots att jag vet att han kan bränna sig. Jag vill inte vara för nojig. Tilo får följa med på jobb och jag har chansat en del. Det blir oftast en väldigt mysig stund för oss. Om det blir knas vet jag att 20 minuters skrik inte är jättefarligt. Jag måste testa för att veta vad jag har att göra med. Man måste tänja lite på gränserna.

Är Tilo också intresserad av musik?
– Han älskar musiksammanhang och det är nog en anledning till att det går så bra att ta med honom på jobb. Han trummar väldigt mycket och har till och med lyckats spela bongotrummor. Jag har tittat på ett mini­trumset till honom men är lite osäker på hur det fungerar i en lägenhet. Nu ska jag skaffa en lokal och jag drömmer om att brorsorna och våra barn ska träffas och ha en liten trumsession tillsammans en gång i veckan.

Hur vill du inte vara som pappa?
– Jag vill inte enbart vara förälder. Jag har i och för sig skippat väldigt mycket, men jag vill fortsätta göra saker för min skull. Min storebrorsa Ayman är helt annorlunda i sitt föräldraskap än jag. Han jobbar och sedan är han hemma med familjen. Han är rädd för att åka i väg eftersom han har satt en rutin på sina barn att de ska sova klockan 19.00. Jag har märkt att Tilo brukar blir trött runt sju, och då kan man ge napp och få honom att somna. Men jag drar gärna på det och om det är fest testar jag att låta honom vara vaken längre. Det slutar nästan alltid med att han är i full gång och vaken till tio och är världens gladaste barn. Han är inte så kinkig av sig. När han blir trött blir han mest lite vinglig. Jag tror att både Tilo och jag förlorar mycket om jag är för rutinbunden. Mår jag jättebra så mår han sjukt bra. Jag tror att det är så enkelt.

Hur mycket uppståndelse väcker du på lekplatser?
– Ganska mycket. De senaste fem åren har jag bara gjort tre inhopp som programledare för ”Bolibompa”, ändå är det många som känner igen mig. Jag kör hårt på lekplatsen och om något barn vill leka så gör jag det. Tilo älskar när det kommer fram sexåringar och han får hänga med på storbarnslekar. De drar med honom och jag kan luta mig tillbaka lite mer. Jag blir som en bro mellan honom och de äldre barnen.

Hur är det att vara barnprofil?
– Under de senaste fem åren har jag försökt att göra grejer för äldre, men jag märker att barn tittar väldigt intensivt på mig även om de inte vet vem jag är. Jag vet inte vad de reagerar på, men det verkar vara meningen att jag ska göra barnprogram. Målet är att komma upp i åldrarna. Jag måste få prata om lite grövre saker än mjuka, luddiga djur.

När är du som sämst som pappa?
– Jag vill ha jättestort tålamod men ibland är jag trött och orkar inte. Då kanske jag tänder till lite för snabbt när Tilo gör något som han inte får. Det behöver kanske inte vara dåligt. Det kanske bara är bra att jag säger till, även om han blir ledsen. Framför allt blir jag nog en sämre partner av att vara pappa. Jag borde ha mer energi och lust kvar till Lina när Tilo har lagt sig och hitta på grejer med henne. Efter två år som förälder händer det grejer med förhållandet. Det knakar överallt liksom, och det kanske är meningen att det ska vara så. Jag försöker hela tiden att bli bättre som pappa och partner, men jag tycker inte att det är så farligt när det knakar lite i förhållandet eller när jag tappar tålamodet med Tilo.

Vad saknar du mest från ditt liv utan barn?

– Ingenting, tror jag. Eller möjligen har jag saknat det barnfria livet när jag har varit jättesjuk. Då vill jag bara ligga i sängen, men måste ändå ta hand om Tilo. Man ser i hans oroliga blick att han inte fattar vad det är för fel på pappa. Det hade jag gärna sluppit. Men jag kan ju inte tänka bort honom ur mitt liv.

Hur mycket ”Bolibompa-Nassim” är du som pappa?
– Mycket. I ”Bolibompa” har jag varit den spontana, spralliga killen och det ligger nära mig som person. Jag improviserar sagor, stannar upp på promenaden och pratar om sopbilen, men det är ju jag.

Artikeln har varit publicerad i mama nr 7, 2014.

NUVARANDE Nassim Al Fakir: ”Jag hade skuldkänslor för missfallet”
NÄSTA Knivlisa: ”Vad är jag för sjuk människa?”