Hur går man vidare när det värsta tänkbara händer? mama har träffat MMA-fightern Marcus Kowal vars 15 månader gamla son Liam blev ihjälkörd av en rattfyllerist. Här berättar Marcus om ilskan, sorgen och det plötsliga ljuset i mörkret – lilla Nico.

3 september 2016, Hawthorne, Los Angeles. Det är en en varm lördagseftermiddag. Marcus Kowal ligger och vilar i familjens hem efter sina tidigare träningspass på dagen. Hans fru Mishel kommer in till sovrummet med parets lekfulla ettåring Liam. ”Bebisen”, som är hans smeknamn, sitter på Marcus mage och studsar upp och ner som han älskar att göra och han skrattar sitt allra lyckligaste skratt som är så stort att han tappar sin napp. Marcus sätter på appen ”Babblarna”, Liams favorit. Efter en stund går Mishel ut med Liam från rummet så att Marcus ska få sova en stund.

Marcus Kowal

Ålder: 40.

Familj: Frun Mishel Eder, 25, och sönerna Liam (som omkom för 1,5 år sedan endast 15 månader gammal) och Nico, sex månader.

Bor: I Hawthorne, Los Angeles. Uppvuxen i Lindome, Göteborg.
Gör: MMA-fighter och äger tre gym i Los Angeles.

Aktuell: Med boken ”Liam – en stund på jorden” till minne av sonen Liam och om kampen mot rattfylla och för organdonation, något som också Marcus och Mishels stiftelse ”Liam’s life” arbetar för.

Efter 45 minuters sömn vaknar Marcus av att han hör ett larm. Han tror att det är larmet från deras gym på undervåningen som har gått igång av misstag, vilket har hänt ett par gånger tidigare. Han går upp och säger till Mishel att larmet i gymmet är igång. Mishel svarar att det inte är larmet från gymmet utan sirenerna från polis- och brandbilar som har kört förbi huset i några minuter. Marcus får en konstig känsla och frågar Mishel: ”Var är Bebisen?” och Mishel svarar att hennes syster Allison är på en promenad med honom i barnvagnen. De försöker att nå henne på telefonen, men hon svarar inte.

Marcus ska precis bege sig ut för att leta efter Liam och sin svägerska när han hör någon skrika ”Hallå!” vid deras ytterdörr. Det är parets granne. Hon gråter och säger: ”Ditt barn, ditt barn”, om och om igen.

”Bebisen och hans moster Allison hade blivit påkörda av en bil”

Här beskriver Marcus det som att det känns som att han är med i en overklig krigsfilm när han springer barfota ut på gatan mot polis- och brandbilarna ett kvarter ner:

”När jag kommer fram till den första polisbilen försöker en polis att hindra mig från att komma förbi. Det är då jag ser mitt barns barnvagn i två delar. Krossad. Precis jämte barnvagnen ser jag den gröna grodan, Froggy. Mitt på vägen. Fridfull. Ensam. Utan Bebisen.

Plötsligt var Mishel framför mig, skrikande och gråtande. Det var svårt för mig att förstå, och jag kan inte komma ihåg vad hon sa exakt, men hon bekräftade vad jag började förstå: Bebisen och hans moster Allison hade blivit påkörda av en bil. Jag gick runt i små cirklar, eller åtminstone kändes det som att jag gick i cirklar – kanske stod jag stilla. Det hela kändes som en dröm.”

Marcus Kowal med sonen Liam, som kördes ihjäl av en rattfyllerist

Mishel, Liam och Marcus.

Liams lilla kropp har fått stora skador och även om hans hjärta slår så finns det ingen aktivitet i hans hjärna. Efter två dygn av intensivvård på sjukhuset måste paret ta farväl av sin son.

”Jag lade mitt huvud bredvid Bebisens och höll hans hand. Jag sa till honom att jag alltid skulle älska honom, och han alltid skulle vara med mig i mitt hjärta. Jag strök hans mage, vilket normalt skulle få honom att skratta, men det fanns inget skratt. Bara ljudet av livsstödsmaskinerna.

Tårarna rann ner för kinderna när jag sa godnatt och kramade handen en sista gång. Jag försökte se till att jag skulle komma ihåg exakt hur hans hud kändes och försökte tvinga den sista bilden av honom att för alltid stanna i mitt minne. Jag viskade i hans öra: ’Pappa älskar dig’”.

”Jag är glad att hon ruttnar i fängelset där hon förmodligen också kommer att dö”

16 november 2017, Stockholm. Marcus och Mishel är i Stockholm för att prata om Marcus bok ”Liam – en stund på jorden” och deras arbete mot rattfylla och för organdonation. Markus tar emot mig i lägenheten de bor i under vistelsen i Sverige och på sängen sitter Mishel med parets lilla son Nico, som föddes i somras, i famnen. Han är en slående kopia av sin storebror Liam. Mishel lämnar lägenheten och Marcus bär under hela vår långa intervju Nico mot sin axel. Så fort Marcus försöker att lägga ifrån sig den sovande Nico på sängen så protesterar han. Han vill bara vara hos sin pappa.

MMA-fightern Marcus Kowal med sonen Nico

Foto: Susanne Kindt

”Det var helt underbart när vi fick veta att vi väntade Nico.”

Marcus berättar att han är lättad över att rättegången är avslutad. Rättegången mot rattfylleristen Donna Marie Higgins. Den 72 år gamla kvinnan vars bil kom från ingenstans och körde på Liam och hans moster Allison, som klarade sig med två brutna ben, den där varma dagen för ett och ett halvt år sedan. Hon dömdes till sex års fängelse efter en förlikning.

Hur går dina tankar kring Donna Marie Higgins i dag?
– Det går i vågor. I största allmänhet så skiter jag fullständigt i henne. Jag är glad att hon ruttnar i fängelset där hon förmodligen också kommer att dö. Jag dricker väldigt sällan, men den dag hon dör kommer jag att öppna en öl.

– Under rättegången var det svårt. Jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg henne. Där stod en 72-årig gammal kvinna som valde att vara full klockan halv två på dagen och hade tagit piller och rökt marijuana – och satte sig i sin bil… Jag tyckte nästan synd om henne samtidigt som de tankar som snurrade i mitt huvud inte var vackra. Hade hon visat någon form av ånger hade jag kanske kunnat acceptera hennes ursäkt en vacker dag, men bara det faktum att hon inte stannade till efter att hon kört på en barnvagn den dagen säger vilken människa hon är.

– Jag hoppas att hon går igenom ett känslomässigt helvete. Men jag försöker att inte tänka på henne – min ilska är mer riktat mot samhället som har gjort hennes beteende accepterat, säger Marcus, som efter Liams död vigt sitt liv åt att ändra just alkohollagarna och alkoholvanor, speciellt i USA där promillegränsen är 0,8 mot svenska gränsen 0,2:

– I USA måste det bli en förändring och jag kommer inte att sluta innan det blir det. Jag flyttade från Sverige när jag var 15 år och jag är stolt över det sociala ansvaret vi har, att vi vet hur alkohol påverkar oss. Vi är inpräntade att inte köra fulla. I USA kan du dricka tre, fyra shots och sätta dig bakom ratten och det är ett fruktansvärt stort problem.

”Ena halvan av boken är för att hedra Liam och den andra halvan är för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra”

Hur viktigt var det för dig att skriva boken om Liam?
– Det har funnits dagar då jag har trott att jag ska bli galen. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn. Ett sätt för mig att hantera det var att börja skriva boken. Det gjorde jag fyra dagar efter olyckan. Det var egentligen inte meningen att det skulle bli en bok. Under den här tiden har jag träffat flera pappor som har förlorat sina barn och man märker hur arga och bittra de fortfarande är. Många har alkohol- och drogproblem. Ena halvan av boken är för att hedra Liam och den andra halvan är för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra.

Hur har du hanterat smärtan?
– Det har varit svårt, men man måste ta sig igenom smärtan – även om den är som ett åskmoln. Du kanske inte behöver gå rakt igenom molnet som jag gjorde, men man kan inte heller gå runt det eller vänta framför det. Det blir bara värre att ta sig igenom det då.

Marcus Kowal med andra sonen Nico

Foto: Susanne Kindt

”Ibland när jag tittar in i Nicos ögon kan jag undra om det inte finns något av Liam där”, säger Marcus Kowal.

När något så pass traumatiskt händer är det vanligt att par separerar – hur har det varit för dig och Mishel?
– Det var många som var oroliga att vi inte skulle hålla ihop, men vi har faktiskt bara blivit starkare tillsammans och vi har gått till en terapeut för att få hjälp. Mishels sorgarbete har varit jämnare, mitt har gått som en bergochdalbana. Kampsporten har hjälpt mig väldigt mycket i att bearbeta det som hänt, jag har fått lära mig att det är samma del av hjärnan som behandlar fysisk och psykisk smärta.

I boken pratar du mycket om skuldkänslor – hur har du hanterat dem?
– Det är väldigt lätt att fastna i ”tänk om jag bara hade…”. Mishel har känt väldigt mycket skuldkänslor som inte har varit rationella. Men egentligen är det jag som (i så fall) ska känna skuldkänslor eftersom det var jag som skulle vara med Liam den där dagen, men gick och la mig. Det är så farligt och giftigt att fastna i de här skuldkänslorna – man kan inte gå tillbaka i tiden, bara gå framåt och göra det bästa av tiden.

– Det är också så ohälsosamt att inte prata om saker, jag måste prata om Liam. Jag vet att den person som Liam hade vuxit upp och blivit hade blivit en person som ville att vi skulle vara glada också. Mishel var en underbar mamma – och hon är en underbar mamma! Och jag var en bra pappa – och är en bra pappa. Allt i mitt liv gjorde jag för Liam. Det gäller att komma ihåg det.

”Jag vill att Nico ska vara stolt över sin storebror, men inte känna att han lever i hans skugga, det måste man hela tiden tänka på”

Och i en väldigt mörk tid tändes ett ljus. Hur kändes det när ni fick veta att ni väntade Nico?
– Helt underbart! Det är en så konstig känsla att veta att man har skapat ett liv. Jag har alltid älskat att vara pappa och alltid velat bli förälder. Vi ville ju att Liam skulle få ett syskon ganska nära inpå i ålder och vi sa att ”det som händer, det händer”. Sedan trodde vi inte riktigt att vi kunde bli gravida när vi precis varit med om något så traumatiskt.

– Jag är inte religiös på något sätt, men när jag tittar djupt in i Nicos ögon ibland så kan jag undra om det inte finns något av Liam där. Men vi är noga med att säga att Nico inte är ett ersättningsbarn. Det är viktigt för oss att Nico får växa upp med en egen identitet och inte blir jämförd med sin storebror. Jag vill att Nico ska vara stolt över sin storebror, men inte känna att han lever i hans skugga, det måste man hela tiden tänka på.

Marcus Kowal och frun Misha med sonen Nico.

Foto: Susanne Kindt

”Det var många som var oroliga att vi inte skulle hålla ihop, men vi har faktiskt bara blivit starkare tillsammans”, säger Marcus om sin relation med Mishel.

Hur var graviditeten med Nico för er känslomässigt?
– Det var jobbigt. Jag tänkte hela tiden att om någonting skulle hända det här barnet så visste jag inte om Mishel skulle klara av det. Det var fantastiskt när han kom, men också en ”bittersweet” känsla. Vi födde i samma rum som vi fött Liam i och hade samma doktor, det var mycket känslor…

Liams namn betyder ”folkets beskyddare” – och ni valde att donera hans organ för att rädda andra liv, vilket han också gjorde. Berätta!
– Liams död fick mig att inse hur viktigt organdonation är, flera människor dör varje dag för att de inte får det organ de behöver. Liams lungor och njurar donerades. Hans hjärta och lever gick inte att rädda, men hans njurar, som gjorts om till en njure, har satts in i en kvinna.

– Hade hon inte fått dem hade hon dött. Jag vet vem hon är och om vi bägge vill så kommer vi att träffas. Men Mishel är inte redo än och jag vill inte pusha henne till det. Det får bli när Mishel är redo – vi vill träffa kvinnan som bär vår sons njurar tillsammans.

Av: Annika Leone
Foto: Susanne Kindt
Utdrag ur boken ”Liam – en stund på jorden”

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 3 2018. Nu finns nummer 4 i butik, med massor av vårig läsning!

Prinsessan Madeleine på mamas omslag

Foto: Kate Gabor/Kungahuset.se

NUVARANDE MMA-fightern Marcus Kowal: Min son kördes ihjäl av en full kvinna
NÄSTA Så tar du värkarna hemma (innan du får smärtlindring på sjukhuset)