Det finns tre barn i familjen, men ibland känns det som fyra. Ge Henrik Hjelt ett lasersvärd och han förvandlas till en 190 centimeters tioåring. Nu far landets lekfullaste komiker riket runt med monologen ”Pappan”.

ANNONS
ANNONS

Henrik Hjelt

Ålder: 45.

Familj: Hustrun Pia som jobbar med marknadsföring och kommunikation, sönerna William, 11, Gustav, 8, och Oskar, 6.

Bor: På Lidingö.

Gör: Skådespelare, regissör och manusförfattare.

Aktuell: Med monologen ”Pappan” som har spelats i 15 länder och har svensk turné­premiär 5 oktober i Norrköping. ”Jag har blandat in mina egna erfarenheter i islänningen Bjarni Haukur Thorssons manus.”

Medan andra pappor kommer hem från jobbet i kostym och slips står redan Darth Vader och väntar i hallen hos familjen Hjelt.
– När grabbarna kommer farande nerför trappan som Zorro, Michael Schumacher och kung Arthur har jag redan dykt ner i utklädningslådan, säger Henrik Hjelt, 45. Jag kan komma hem från en show i Globen med fantastiska scenerier, men hemma behövs bara ett par legobitar och en kotte så är vi i gång, grabbarna och jag.

Henrik Hjelt skulle egentligen ha blivit advokat som sin pappa, men insåg tidigt att han är farbrorn som aldrig riktigt vill bli stor.
– Jag har vaknat på morgonen av att det stått en fyraårig Jedikrigare och pekat på mig med ett lasersvärd. Då har jag två val: Antingen be honom leka någon annanstans och försöka somna om. Eller också förvandlas till en nedbantad Shrek som legat en hel natt och gömt mig under täcket.

Det brukar bli alternativ två. Henrik säger att han periodvis jobbar häcken av sig, missar fredagsmys och fotbollshämtningar, men försöker kompensera genom att vara hundraprocentigt närvarande när han väl är hemma.

Dessutom finns ju pappa alltid till hands i dvd-hyllan.
– Fast det var lite kris när killarna såg mig på tv som mc-buse som just skjutit en snut. Då var jag tvungen att snabbt slänga på en film där jag spelade rollen som polis. Annars har de inga problem med att hålla isär pappa och ”Jobbar-Henrik”. Jag drar inte alltid vassa skämt i tvättstugan, om man säger så. Och jag bestämde mig tidigt för att aldrig dra in dem
i mitt offentliga liv. Vara försiktig med att ta med dem på kändisfester, premiärer och sånt. Aldrig släppa till något hemma hos-reportage.

Varför gör du så?

– Därför att de ska få göra sina egna val. Att de inte ska ses som ”Henrik Hjelts söner” utan i stället få växa upp till egna individer. Barn har ju inte verktygen som krävs för att bromsa och säga nej. Jag vill att de ska fortsätta få leva i en värld där det är full fart framåt.

ANNONS
ANNONS

I oktober och november turnerar Henrik runt Sverige med föreställningen ”Pappan”, en monolog om konsten att vara pappa.

Varför ska man se din show?
– För att den handlar om livets mest händelserika fas. Något som alla, vare sig man har barn eller inte, har en relation till på något sätt. Redan vid första tanken på att bli förälder händer det något i kroppen. Allt från lyckorus till ångestsvettningar. Att gå från att vara två helt självständiga, vackra och utvilade individer till att bli föräldrar med livslångt ansvar är stort. Man tror att man kan allt när man är vuxen – tills man skaffar barn.

Kommer föräldrar att känna igen sig?

– Absolut. När jag fick barn kändes det som att jag behövde en doktorsgrad i pappologi. Okej, vad och hur gör jag nu?! Bara att köpa barnvagn är ju en hel vetenskap – det är ju värre än att köpa en bil.

Hur var du själv som grabb?
– Mellanbarn. Ville synas. Och hade mycket fantasi, har jag förstått. Men framför allt ville jag prestera. Försökte alltid ha bra betyg och vara bäst i hockeylaget.

När förstod du att du var rolig?
– Det handlade nog snarare om när jag förstod att jag kunde påverka genom att SÄGA saker. Att folk faktiskt lyssnade på mig. Men visst gick jag i gång på roliga timmen och så. Imiterade fröken och rektorn, sådana saker.

Vissa hävdar att komiker ofta tar revansch för en taskig barndom?
– Inte jag. Mina föräldrar har alltid varit kanon. Jag har varken behövt slå mig fram eller varit proppmätt på behov. Om nu ens uppväxt spelar någon roll alls i sammanhanget. Det är lite skumt att man alltid ska försöka hitta orsaker till allting. Jag försöker nog snarare att se det som att jag är den jag är. Oavsett bakgrund eller plats i syskonskaran.

ANNONS
ANNONS

Är det stor skillnad på hur du är som pappa, jämfört med din egen far?
– Ja, för sjutton. Han var advokat. Bar kostym. Var ganska konservativ. Levde i en värld av rätt och fel, där min i stället är full av fantasi.

Vad tyckte han om att du valde skådisyrket?
– Han blev nog mest förvånad: ”Skådespelare? Är det ett yrke?” Nä, det var nog lite svårt för honom. Men pappa är i grund och botten en orädd och rolig person. Törs stå upp och plädera i rättssalen, samtidigt som han kan ge sina barnbarn en lysande beskrivning av slaget vid Svensksund. Hade han fötts i min generation kunde han mycket väl ha varit där jag är.

Vad vill du att dina barn ska ärva från dig?
– Modet att vara sig själva. Våga säga vad de tycker och tänker. Men kanske också det där med att vrida och vända på saker. Snurra på konventioner och regler. Vilket är gemensamt för både barn och komiker. Det är när jag plötsligt blir ömklig och kontaktsökande som det händer grejer med kreativiteten.

Hur blir man en bra pappa?

– Genom att FÖRSÖKA vara en bra pappa, då är man på rätt spår. Lite misstag gör alla, det är inte så farligt.

Man måste våga sätta ner foten också.

– Ja, det är ju självklart. Jag vill också ha väluppfostrade barn som kan hålla i bestick.

Hur ser du på curlingdebatten?

– Att curla kan vara något väldigt fint. Det innebär ju att man verkligen försöker se sina barn. Men gränsen är hårfin mellan att stötta dem och att projicera sin egen dröm på dem. Jag ser föräldrar som tror att de hjälper
barnen, men i själva verket försöker skapa en minikopia av sig själva.

Är du orolig för att dina barn tillbringar för mycket tid framför skärmen?

– Nej, inte ett dugg. Mina barn kan ju tio gånger mer än jag kunde vid den åldern. Då var det stort om man klarade av att ringa från en hemtelefon med snurra och läsa busstidtabellen. Killarna har blivit grymma på motorik och logiskt tänkande.

ANNONS
ANNONS

Hur noga är du med skolarbetet?
– Skolan är viktig. Du kan alltid byta fotboll mot basket eller nåt, men du kan aldrig byta bort skolan. Jag brukar säga att det viktiga inte är att läsa läxan, utan att kunna den. Sen ska de berätta den för mig. Och där kan jag ha nytta av mitt jobb och visualisera det som de precis har läst om i historia.

Räknar du med en tonårsrevolt?
– Jag hade själv ingen speciell sådan. Kom hem full någon gång, förstås. Men mina föräldrar tog det lugnt. Visste att jag kunde dra mina egna slutsatser när jag stod där och ”körde buss” på muggen. Jag kommer nog också att stå där och torka deras pannor och le inombords. Går man på för hårt bygger man bara ett gap. Jag vill ju ha barn som alltid törs ringa och berätta vad som hänt.

Är det extra tufft att ha enbart söner, tror du?

– Killarna kräver mycket, det är sant. Alltid är det någon som är dagens agitator och triggar de andra. Och kanske hade det varit annorlunda om någon av dem varit tjej. I min nya show handlar ganska mycket om manligt och kvinnligt. Jag säger saker som får karlarna att känna igen sig och fruarna att asgarva.

Har du och din fru olika roller hemma?
– Nej, det är väldigt flytande. Inte minst eftersom jag ibland är borta i flera veckor i sträck. Möjligen är Pia mera ”nyttig” i köket än jag, som gärna klämmer till med en äkta Alfredo med grädde och ohämmat med smör.

Hur ska man vara för att leva med dig?
– Shit, hade jag det svaret så … Eller så är det kanske bra att jag inte har det? För det är ju kul när man inte riktigt vet vad som ska hända. Både min fru och jag har lätt för att skratta, det är nog viktigt. Och så kan hon köpa att jag slänger ur mig en del förflugna ord ibland.

Har du någonsin läst på om barnuppfostran?
– Nej, men jag frågade min mamma en gång vad jag skulle göra när äldste killen alltid ville somna i min säng. Jag blev lite stingslig av att ständigt behöva gå upp och bära honom tillbaka till hans säng. Mamma bara log och sa: ”Men älskade Henrik, låt honom ligga kvar. Har du någonsin sett en 16-åring som fortfarande sover hos pappa?”

Du insåg att du i stället borde njuta av att han ville hänga med farsan?
– Ja, för den dagen kommer ju när jag kliver ner för trappan i min Darth Vader-mask och det sitter ett gäng tonåringar och stirrar konstigt på mig. När killarna kanske vill att jag drar på mig kostymen som andra pappor.

NUVARANDE Henrik Hjelt: ”Att curla kan vara något väldigt fint”
NÄSTA Faktafel om fertilitet efter 35