Från bankrånare (och fängelse) till OS-tränare, Hollywoodskådis och författare. Dragomir ”Gago” Mrsic har levt ett minst sagt händelserikt liv. Men sonens födelse är ändå det mest dramatiska han varit med om.

ANNONS
ANNONS

När Dragomir ”Gago” Mrsics mamma ville göra abort hemma i Serbien varnade en spådam henne för att genomföra den – hennes tredje barn, sonen hon väntade, skulle nämligen bli något speciellt.

Ungefär 14–15 år senare, i andra hemlandet Sverige och förorten Fittja,
började sladdisen Gago gå ut sent på kvällarna om helgerna och då följde
modern efter honom ut till farstun i lägenheten i Fittja, utanför Stockholm.
– … och till hissen och sedan när jag gick ut ur höghuset, då hade hon gått bort till fönstret och knackade. Sedan började hon ringa till mina vänner, vid tolv, halv ett, till alla hon kände, till tjejer, killar, ”Har ni sett Gago? Är det bra med honom?” Jag blev ju helt vansinnig varje gång, men morsan var så där: ”Du förstår inte förrän du själv blir förälder.”

Nu vet han, ”barnen har gjort mig väldigt soft”, konstaterar Gago, som
numera har Juliette, 13, och Max, 11, med fästmön Isabel. Deras pappa kan presenteras på så många olika sätt, här är några: Skådespelaren från ”Snabba cash” och i kommande Tom Cruise-filmen ”Edge of tomorrow”. Nordisk mästare i taekwondo och tidigare OS-tränare. Bankrånare som 1990 genomförde det värdemässigt största rånet (cirka 900 miljoner kronor) i Sveriges historia. Något Mrsic på alla sätt vill lägga bakom sig. Och nu även författare: ”Extreme training – från Fittja till Hollywood”.

Men på sitt gym, på övre Östermalm en trappa ned i ett av huvudstadens mest flotta kvarter, är han bara Gago. Här tränar han barn, vanliga typer som du och jag, makthavare och filmstjärnor – både Noomi Rapace och Rooney Mara kom i extremform inför sina respektive roller som Lisbeth Salander i ”Flickan som lekte med elden” och ”The girl with the dragon tattoo” under Gagos stränga uppsyn. Kampsportlegenden Bruce Lee är förebilden och taekwondon grunden till allt bra i Gagos liv, framför allt för att den har lärt honom att lyssna, det är då man lär sig, säger han med sin grötiga, brummande men alldeles tydliga röst.

ANNONS
ANNONS

På vuxna kan han piska upp den yttersta träningsdisciplinen genom metoden iron shirt (”Vad den går ut på? Du tränar som vanligt medan jag slår dig med en pinne”) fast, förklarar han vidare i sin träningsbok (skriven med Majsan Boström), ”… i barngrupperna går jag så klart varsammare fram, men det är samma pedagogik.” Så här låter det i kapitel 5, ”Upp till dig”: ”Jag jobbar mycket med självkänsla och med att få barnen att förstå vad respekt och disciplin innebär. Barn gillar och mår bra av tydliga och klara regler och i dagens samhälle finns det inte så mycket av den varan längre, varken i skolor eller på förskolor. Att kunna tala inför andra stärker barnen i alla sammanhang och på så vis hjälper man dem att bygga självkänsla och ha en positiv inställning till sig själva och andra människor.”

I dagens barnklass studsar bland annat Jens Lapidus – författaren till ”Snabba cash”-trilogin – sexårige son runt, men hör andaktsfullt upp när Gago spänner ögonen i honom och de andra. Vid träning ska man se bestämd ut, enligt Gago, det är hans ”fokusfejs”, fast han gör också roliga grimaser millimeternära barnens ansikten och utmanar dem att inte skratta. Det gör de allihop, förstås! Fotografen i tidningen Icon som liknade Dragomir Mrsic vid björnen Baloo hade onekligen en poäng.

Gago är sträng på ytan, men inuti varm och rolig, ett vinnande koncept även hos superstjärnan Tom Cruise, i dag en personlig vän. När han var i Sverige för ett filmjippo avbröt Cruise en radiointervju med ett: ”I need to stop now, I need to go to Dragomir’s gym”, och dök upp mitt i en barnklass och föräldrarna hann inte mer än tappa hakan innan de halade upp mobiltelefonerna för att plåta tålmodige Tom. Juliette säger med glittrande ögon: ”Och vet du, att pappa gjorde bort mig, han sa till Tom Cruise att jag ville gifta mig med honom!” En kopia av sin far, tänker man, tills mamma Isabel dyker upp, precis som resten av familjen okonstlad, intresserad och vänlig (och vacker) men vill inte vara med på bild just nu. Annars i högsta grad del av familjeföretaget som träningsinstruktör och ansvarig på gymmet. Vi pratar om förlossningen av lillebror Max, som kom i vecka 25, Isabel säger att Max inte fått några större men förutom kanske vissa koncentrationssvårigheter, men, tillägger hon milt, ”det kan han också ha efter sin far”.

ANNONS
ANNONS

Dragomir Mrsic - sträng på ytan, varm och rolig inuti.

Hur var det när Max föddes?
– Isabel hade lite blödningar och värk, men man tänkte, ”det är andra barnet”, och de sa till henne när hon gick till barnmorskan att ”det är inget konstigt, det är sådant som sker”. Så det var ingenting som någon läkare eller barnmorska alarmerade om. Sedan åkte hon in någon tidig morgon tror jag det var och … Då ringde de och sa: ”Ja, han ska komma ut”, typ.

Hur var det?

– Det var kaos. Det är inte ofta jag får panik så där, men då kände jag riktig panikkänsla i kroppen. Man blir handlingsförlamad också, för att man själv inte kan påverka på något, något, något sätt. Det var så där 15
läkare som tog in henne i ett annat rum och direkt tog Max ifrån henne …

Hann du se honom?

– Ja, han var liten och svart nästan, du vet, som inget liv i  … vägde 786 gram. Det var då läkarna sa, de var chockade hur stark han var, ”vi är helt förundrade över att han andas själv och inte behöver någon respirator”. Och så kom (berömde fotografen) Lennart Nilsson dit då och fotade honom, han finns med i hans bok. Han ville ju ta ut honom från kuvösen…

ANNONS
ANNONS

För att ta bild?
– Ja, jag blev ganska arg så att säga, och sa: ”Om du ska plåta får du plåta när han är därinne.” Max första fysiska kontakt var med mig. När vi tog ut honom, då fick han ligga på mig, på bröstet så där … Så skulle de köra honom från Karolinska till Södersjukhuset när han hade vuxit till sig lite, och då körde jag framför ambulansen, för att kolla att allt gick rätt till på vägen. Det var det enda jag kunde göra.

Bodde ni på sjukhuset?

– Inte bodde, men det var väl två månader när vi turades om att åka dit hela tiden, så när inte jag var där var Isabel där. Så fick han komma hem och hade en sådan här du vet pulsgrej – den åkte ju av hela tiden, ”pip pip pip”, jag sov med kläder på! Hela tiden, för jag tänkte om jag ska behöva åka in …

Vilken nervpress.
– Ja, det var nog den hårdaste tiden, psykiskt, som jag haft. Och då har jag gått igenom mycket. Man är van att kunna påverka saker. Här kunde man inte. Man kunde bara vara bredvid och se till att ge honom mat vid rätt tid och att den där pipen satt på, sond, va?

I en lång intervju i tidningen Icon skriver artikelförfattaren att ”… det är otippat hur känslig Gago är. Isabel berättade att han hade fått åka in till akuten för bröstsmärtor dagen efter att Max hade ramlat och fått ett pyttelitet sår. Enligt doktorn var det förmodligen en ångestattack.”
– Max ramlade och gjorde illa sig på en sten och det blev lite blod och jag fick panik. Du vet, jag gillar inte sjukhus och kyrkor. Min systerdotter växte upp hos mina föräldrar, hon är vuxen nu, men hennes spädbarn dog, tre månader gammal. Plötslig spädbarnsdöd. Somnade bara. När hon vaknade var barnet dött. Och då fick jag gå till sjukhuset och se barnet där och … det var … helt fel, helt fel, att se en sådan där liten, du vet. Det känns som en gåva att hon är gravid nu igen.

"Barnen ska förstå vad respekt och disciplin innebär", säger Dragomir Mrsic.

Hur har du mer förändrats av att bli pappa?
– På lite alla sätt mer ansvarstagande. Man höjer sig ett steg till, till den
absolut högsta nivån. Man behöver inte gå någonstans på helgerna, utan från barnen får man det mest äkta man kan få när man kommer hem, kärleken och bekräftelsen. När du inte har familj söker du bekräftelse från dina vänner, men när du har en familj och barn som visar sin kärlek, då får du den där slutgiltiga kicken som människa.

För ett par år sedan ropade en klasskamrat i skolan till Max: ”Är din pappa rånare?”
– Ja, då åkte jag dit. Max var ledsen så klart, då samlade jag barnen och förklarade för dem att det är något som inte är bra. De frågade om jag körde mot rött och typ: ”Fick du några pengar?” De tog det ganska bra. Sedan är det som sagt 23 år sedan …

Hade du och Isabel pratat om när ni skulle berätta för barnen?
– Vi hade pratat om att de skulle vara typ tio. Sedan har mina barn sett så mycket annat, skolgång, alla mina diplom. Du vet, det är filmer, de har träffat människor, ser hur jag går upp på morgnarna, jobbar, är hemma på helgerna, jag dricker med måtta och mina barn har aldrig sett mig berusad.

Hur påverkades din och Isabels relation av att du satt i fängelse ett tag?

– Det är klart att det blir svårt för bägge två. Men jag var inte svartsjuk alls, jag var bara rädd att hon skulle lämna mig. För jag älskade henne och gör det fortfarande. Det var det som kändes ibland, att man kanske inte var värd henne. Flera som jag kände, deras tjejer jobbade inte, de satt på kafé och levde på killen. Isabel hade sitt jobb och var butikschef och jag tycker om självständiga tjejer.

Hur var graviditeten med Juliette?

– Ja, det var ju en chock, men samtidigt var det lite dags. Vi hade båda precis passerat 30 och jag hade bestämt mig och det gjorde mig ännu starkare på alla sätt. Jag ville att mina barn skulle säga: ”Min pappa är tränare, min pappa är busschaufför” eller ”taxichaufför” men inte ”buse”. ”Städare”, vad som helst.

Hur kändes det när hon kom?
– När Juliette kom ut var hon så här … ren. Så jag sa till Isabel: ”Hon är vit!” Isabel förstod inte: ”Vit? Ja, vi har bägge vit hudfärg, klart hon är vit.” Jag bara: ”Men hon är helt vit!”

Du menar, inte kladdig och blodig?
– Nej, ingenting!

Juliette, vad är hon för en tjej?
– Hon är väldigt lugn, snäll, omtänksam. Tänker på andra. Men blyg. Om barnen går på casting vill hon inte längre när hon kommer dit. Max – han kör.

– Men nu börjar Juliette bli jättemodig. Hon är här och tränar och hoppar in i killgruppen och hon …

… kör!
– Ja, det bästa med henne är faktiskt att hon säger ifrån. Otroligt bra. Häromdagen i skolan var det en kille som varit kär i henne och höll på att tjafsa, jag bara, ”Ska jag prata med honom?”, hon bara, ”Nej, pappa, jag har redan sagt till honom och han skämdes jättemycket”. Så hon är så där, du vet, med skinn på näsan.

Artikeln har varit publicerad i mama nr 6, 2014.

NUVARANDE Dragomir ”Gago” Mrsic: ”Barnen har gjort mig väldigt soft”
NÄSTA Pappa och dotter dansar loss på gårdsplanen – det är omöjligt att inte le när man ser det här klippet