Clara "Underbara Clara" Lidström, 25, bor i en enslig by i Västerbotten med sin man och Bertil, 4 månader. Inget självklart upplägg för att göra karriär - men succébloggen Underbara Clara försörjer familjen. "Det gör att vi båda kan vara hemma med Bertil", säger Clara.

Underbara Clara

Ålder: 25.

Familj: Maken Jakob, föräldraledig (studerar annars till sjukgymnast), sonen Bertil, 4 månader, en syster i Borås, pappa i Umeå och hunden Melker.

Bor:
I en norrländsk by med 300 invånare.

Gör:
Driver bloggen Underbaraclara.nu som har 250 000 unika besökare i månaden. Skriver och fotograferar inrednings- och matreportage för olika tidningar, gör radioprogram, egna recept och jobbar med en bok om inredning och återvinning.

Att hitta hem till Underbara Clara, alltså Clara Lidström, 25 – som har 250 000 läsare i månaden – är inte lätt. Vi tar flyget till Umeå, byter till hyrbil och irrar runt ett tag, kör ut ur stan åt fel håll (”Vad stod det, Flurkmark!?”) och börjar om. Vi passerar skyltar med trolska sagonamn som Vännäs och Vindeln innan vi äntligen tar av mot den pyttelilla byn där Clara bor. Tjoho! Men vänta nu, varför har husen inga nummer? Vi kör fram och tillbaka längs byvägen.
– Om hon sa ”en massa skräp på tomten” så måste det vara här, säger makeupartisten Jessica till slut och vi chansar på ett vitt putshus med vad som ser ut att vara två inplastade kylskåp (men senare visar sig vara en ny ackumulatortank och en vedpanna) framför dörren.

Clara öppnar i en vacker knallröd klänning, barfota och med en yrvaket blinkande, sömnrufsig Bertil, 4 månader, i famnen. Hon och hennes

familj, som även består av maken Jakob, 24, och hunden Melker, har bott här i två år. Tidigare bodde de inne i studentstaden Umeå, i ett fint 50-talshus med funkiskänsla.
– Det var egentligen perfekt, men vi trivdes ändå inte. Då kände vi att det var stadslivet vi inte gillade och började leta hus på landet, säger Clara.
– När vi hittade det här hade det varit till salu i 1,5 år. Ingen ville ha det för det var så risigt och skabbigt. Vi lade ett skambud och fick köpa det, sedan var det bara att sätta igång och börja fixa hemma.

Det anspråkslösa ”fixa hemma” utvecklades snabbt från fritidsintresse till en strålande ny karriär för Clara. I dag är Underbara Clara en av Sveriges mest lästa bloggar, med en hängiven läsekrets på en kvarts miljon tjejer (nej, killarna är inte så många) som gläds med henne när hon fyndar möbler på loppis, testar ett nytt recept eller klär om en pianopall.
– När jag skulle somna en kväll kände jag att jag bara måste klä om den, och då gick jag upp och gjorde det halva natten.

Clara älskar att sy gardiner, måla, baka, laga mat, odla grönsaker och sköta sina krukväxter. Sysslor som många förknippar med forna tiders hemmafruar, eller möjligen äldre damer med gott om tid.

Mycket riktigt har hon anklagats för att romantisera hemmafrutillvaron, leva i en förljugen 50-talsvärld och – kanske det mest förbluffande för den som läser hennes välskrivna, ofta vassa och uttalat feministiska blogg – för att vara antifeministisk.

Känner du dig missförstådd, Clara?

– Snarare tycker jag att det är märkligt. Jag har fått en massa kritik för att jag skulle uppmuntra till en hemmafrutrend, men en hemmafru är någon som går hemma utan att jobba och blir försörjd av en man. Jag är superfeminist och har alltid varit det. Bara för att det jobb jag gör utförs i hemmet betyder det inte att jag inte tjänar pengar.

Tillräckligt för att kunna leva på bloggen?

– Ja, jag tjänar jättebra på den. Jag försörjer både mig och Jakob, han behöver inte ta något studielån. Och hela mitt jobb, att skriva, fotografera, göra radioprogram, skapa nya recept, baka kakor och jobba med boken, det gör jag hemma i köket. Om jag hade varit Per Morberg, då hade ingen ifrågasatt det. Men bakning ses som typiskt kvinnligt, och därför inte lika fint som att laga mat, säger Clara och spänner ögonen i mig – hon har diskuterat de här ämnena många gånger förr och är van vid att försvara sin livsstil.

Så en gång för alla, du är ingen hemmafru?
– Jag jobbar ju. Mer än heltid! Jag ser mig som en kreatör och husmor. En husmor för mig är en stark kvinna med en brödkavel, full av kraft. Det var husmödrarna som byggde det här landet!

Känner du någon press att leva upp till de gamla mammaidealen också?
– Nej, men det är minerad mark. Som mamma är man antingen för nöjd, då är man illojal mot sina medsystrar. Eller så är man för gnällig och inte tacksam nog för att man fått barn. Det finns tusen regler för vad man får säga och göra som mamma, moderskapet är fortfarande kvinnors paradgren. Och alla tror att de vet bäst hur andras barn ska uppfostras.

Hur tacklar du det?

– När jag tog en av mina första promenader med Bertil stack en tant in handen i vagnen och sa ”han borde nog ha mössa”. Men jag hade förberett mig, för jag vill inte ha några råd av folk jag inte känner. Jag hade övat hemma! ”Det avgör jag”, sa jag bara och då blev hon tyst.

Haha, bra idé. Får du några goda råd från dina läsare?
– Jag ber aldrig om råd vad gäller Bertil på bloggen, att vara förälder är så personligt. Det vore som att öppna en dammlucka.

Clara förvånade och upprörde en del läsare genom att inte berätta om Bertil var en pojke eller flicka förrän flera veckor efter hans födsel i februari. På sin blogg skrev hon bara ”det är en unge och den är frisk”, vilket föranledde rykten på nätet om att Bertil skulle vara två­könad.

Blev dina läsare sura på riktigt?

– Vissa kände sig kanske lite lurade när jag inte berättade så mycket. Men de flesta av mina läsare är jättesnälla. När jag fick Bertil… det var fantastiskt. Det kom paket och brev varje dag med stickade bebiskläder och andra gulliga saker. Jag blev så rörd.
– Men visst kan folk bli störda om de inte får reda på bebisens kön. De kan komma fram till mig när jag är ute med Bertil och tro att han är en flicka, för att han har en rosa tröja. Sedan ber de tusen gånger om ursäkt, som om det vore en förolämpning.

Du gör en del inlägg om just sådant. Vad är det annars som lockar med Underbara Clara, tror du?
– Jag har valt det här livet för att få vara ifred, gå hemma själv och pyssla, och det är många som drömmer om lugnet på landet. Min skräck är att bo i stan och sitta i bilköer, vara jättetrött jämt och inte hinna träffa Bertil. Det är lätt för mig att säga, jag vet, men tid är viktigt för mig. Och jag har tid! Många ser min blogg som en andningspaus.
– Men flest kommentarer får jag när jag tycker till om något aktuellt som sker i samhället. Det kan handla om allt från närodlad mat eller religionsundervisning i skolan till synen på sjukskrivna. Eller jämställdhet, som jag verkligen brinner för.

Och som kan sättas på hårda prov när man får barn.

– Ja, men barn i dag offras på jämställdhetens altare. Vi har som ideal att kvinnor ska jobba heltid fast de har barn, så att de också kan göra karriär och tjäna pengar på samma villkor som män. Men jag tycker inte att problemet är att kvinnor går ner i arbetstid, utan att män INTE gör det. Det bästa för barnen vore att båda föräldrarna jobbade lite mindre och hade lite mer tid för dem. Det skulle också jämna ut villkoren i arbetslivet.

Clara har förstås inte alltid bakat småkakor, debatterat feminism och lekt tittut med Bertil (vars pappa just nu är föräldraledig på heltid så att alla tre kan vara hemma; Clara jobbar på ungefär som vanligt). Hon växte upp i Umeå med en mamma som var sjuksköterska och en pappa som var lärare, och en storasyster som numera pluggar kläddesign i Borås.
– Vi diskuterade mycket politik hemma och pappa gick alltid tidigare från jobbet för att kunna hämta oss på eftermiddagen. Jag minns det som en väldigt trygg tid.

Du framstår ibland som äldre än dina 25 år. Har det alltid varit så?

– Ja, jag var ett brådmoget barn. När jag var 13 började jag läsa feministisk litteratur och blev helt knäckt när jag såg mönstren omkring mig. Det var inte så kul alla gånger att vara sådär lillgammal, så beläst och upprörd över en massa saker. Och killarna i klassen gick hårt åt mig för att jag var en kaxig tjej som sa vad jag tyckte.

Var du intresserad av husmorssysslor redan då?
– Jag älskade att vara hos mormor och morfar ute på landet. De hade vilt i frysen, det tyckte jag var så coolt. Jag drömde om att bo som de, långt ute på landet, och skriva. Och jag läste Allers och Hemmets journal, haha. Så det där började tidigt för mig.

Som tonåring gick du med i en församling och blev väldigt aktiv. Hur kom det sig?
– Från början var det straight edge som gällde för mig. Jag dricker fortfarande ingen alkohol och fiskar min egen fisk. Men en dag följde jag med två klasskompisar till kyrkan och där blev jag kvar. Jag har gjort radikala val med tanke på min familjs vänsterbakgrund – jag gifte mig vid 22, flyttade till landet och blev kristen, inget av det som förväntades av mig.

Det skulle av många ses som konservativa, snarare än radikala, val.

– För min generation var ”Sex & the city” normen, vi växte upp med det som referens. Att flytta från landsbygden, dricka cocktails på stan och bara prata om killar vore ingen revolution för oss, det vore att göra exakt det förväntade.

Vad innebär din tro för dig i dag?

– Att jag känner mig accepterad och förlåten, jag känner mig buren. Jag känner nåd från en högre instans, skulle man kunna säga.

När Clara var 21 dog hennes mamma i bröstcancer, efter fem års sjukdom. Fortfarande drar en skugga av sorg över Claras ansikte när hon pratar om sin mamma, som först blev friskförklarad, men sedan fick det förkrossande beskedet att cancern hade spritt sig. Hennes återinsjuknande skedde samma sommar som Clara tog studenten, och glädjen över att vara på väg ut i livet blandades med förtvivlan och ångest.

Tänker du på henne mer nu sedan du själv fått barn?

– Ja, väldigt mycket. Alla djur och barn tyckte om henne, hon var väldigt snäll. Hon är med mig nu när jag har Bertil, jag känner det hela tiden. Hon är min förebild, hur hon var som mamma. Min svärmor Annika och min vän Elina, som har två barn, är också förebilder. Vi har samma värderingar, jag märker hur viktigt sådant blir när man har barn.

Clara hann knappt börja läsa litteratur­vetenskap innan Västerbottens folkblad ringde och värvade henne till familjeredaktionen. Snart gjorde hon egna helg­reportage, skrev krönikor, fick uppdrag som matstylist – och startade bloggen som skulle bli hennes varumärke. I våras ledde hon ”Husmorsskolan” i P1 och hon har även ett matprogram i P4; ”Pikant” som spelas in hemma i det rymliga, färgglada köket.

Parallellt med att inreda huset och driva alla jobbprojekt har hon dessutom hunnit få den nästan overkligt tålmodiga och oemotståndliga bebisen Bertil, som just nu tränar vändningar på en filt i köket och flirtar hejvilt med gästerna. Varje gång hon ser på honom lyser Claras stora, blå ögon upp under luggen.

Ni fick barn tidigt. Var det planerat?
– Det råkade bara bli så. Det här kanske låter oromantiskt men jag tror att det finns många man skulle kunna passa ihop med i världen. Hittar man någon man tycker om, varför inte satsa? Jag och Jakob är väldigt pragmatiska. Men Bertil var inte planerad, när vi sa till varandra att ”vi kanske ska skaffa barn”, då var jag redan gravid.

Hur var det att gå hemma och pyssla med en bebis i magen?
– Vet du, jag hade en fantastisk graviditet, det var inga problem alls. Utom kanske – Clara ser ut som om det nästan är pinsamt att ta upp något så här trivialt – hm, jag hade foglossning. Men det är ju ganska vanligt.

Vanligt, men inte så roligt.
– Nej, jag kunde inte gå ut på sex månader. Efter förlossningen hade jag inga muskler kvar, jag orkade inte ens gå en kort promenad. Jag kämpar fortfarande för att bli stark igen. En annan grej under graviditeten var att jag bara sov, jag kunde sova 15 timmar i sträck.

Inga grubblerier om livets mening?
– Nej, för jag hade redan haft så mycket existentiella tvivel i mina tonår, när mamma var sjuk. Jag kände mig klar med det.

Mitt i den bistraste, västerbottniska urvintern var det dags för bebisen att göra entré. Clara och Jakob åkte in till sjukhuset mitt i natten – ”det var minus 25 grader ute, vi vågade inte vänta hemma längre”. Men det tog sin tid innan förlossningen satte fart. När Bertil föddes, efter 26 timmars värkar, hade Clara redan varit vaken i 48 timmar.
– Jag ville prova att föda utan bedövning, vi hade gått på profylaxkurs och försökte andas oss igenom det hela. Jakob masserade mitt hår, jag drack glassdrinkar. Smärtan från värkarna är som mensvärk tycker jag, det är ändå något man känner igen. Men det var tufft att kämpa så länge, och svårt att slappna av för ett kontrollfreak som jag.

Hur kändes det när du fick se ditt barn för första gången?
– Jag bara tittade på honom och skrek: ”Vad är det där!?” Jag var helt förvirrad och chockad. Det gjorde jävligt ont att föda. Jag var ledsen efteråt, ”Bertil får inga syskon, jag kommer aldrig att orka med det här igen”.

Har du ändrat dig nu, blir det syskon tror du?
– Det där var bara precis då. Men nästa gång blir det epidural.

Vad tycker du är den största utmaningen med att få barn?

– Det är tröttheten som tar knäcken på folk, jag är helt över­tygad. Och att familjen inte kan vara hemma tillsammans, om man inte bor och jobbar som vi gör. Att gå hemma ensam med en bebis hela dagarna är egentligen inte jättenaturligt. Det kan vara tröttsamt och ensamt om man inte har släkt och vänner omkring sig.

Har Bertil sovit gott hittills?

– Han sov bra i början, bredvid mig i sängen, men när det började krångla med sömnstunderna på dagen kände jag att vi måste göra något. Jag är nog en typisk 80-talist – jag står inte ut med om något är tråkigt eller jobbigt! Då hittade jag Anna Wahlgrens bok ”Sova hela natten” via Katrin Zytomierskas blogg, hon hyllade den.

Brukar ni byta tips med varandra?
– Inte direkt, men jag läser hennes blogg. Jag var kritisk mot boken först och trodde inte på metoden, men vi provade ändå. Jakob tog nätterna och det var som trolleri! Nu sover Bertil från klockan 19 till sex. Det fick en sådan effekt, han är en nöjdare och lyckligare bebis – allt blev bättre, för oss alla tre.

Du verkar väldigt snabbt ha kommit i dina fina vintage­klänningar igen.

– Äh, jag gick inte upp mer än sex, sju kilo. Det där är mer genetiskt än man tror, vad man äter spelar inte så stor roll.

Clara ser lite besvärad ut, som om komplimangen vore en fluga hon skulle vilja vifta bort. Hon är trots allt norrlänning, och har inget till övers för det som hon (felaktigt, för hon ser verkligen ut att vara i toppform) ser som fjäsk från en reporter på tillfälligt – och med stockholmska ögon sett, exotiskt – besök i hennes enstöriga, men ändå extroverta vardag.

Visst är hon nästan påfrestande hemkär och präktig, en gammaldags skönhet som trippar över sina målade trägolv i figursydda fodral och höga klackar (ja, även när hon är ensam hemma!). Men hon är också en smart businessbrud som vet sitt värde. Och som har hittat sin alldeles egna, alldeles underbara nisch mellan vedspisen, skötbordet och bloggen.

NUVARANDE Underbara Clara: ”Jag försörjer hela familjen”
NÄSTA ”Min son har tre pappor”