Tv-profilen Ulrika Eriksson, 38, har hållit familjelivet med The Cardigans-Peter, Levon, 7, och Anna-Li, 3, hemligt. Nu har hon ändrat sig: ”Hur intressant tror jag att jag är?” Här berättar hon om gravidnojorna, mediedrevet och den misslyckade modellkarriären.

ANNONS
ANNONS

Ulrika Eriksson

Ålder: 38.

Familj: Levon, 7, och Anna-Li, 3, ihop med sambon Peter Svensson, 36, musiker, grundare av och gitarrist i The Cardigans som nu skriver (ibland tillsammans med Joakim Berg från Kent, som han har projektet Paus ihop med) hitlåtar till artister som Titiyo och Lisa Miskovsky.

Bor: I en funkisvilla i södra Ängby (sex rum och källare).

Gör: Blev känd som programledare i MTV Networks Europe-programmen ”Select”, ”News weekend edition” och ”Morning glory”, och som programledare för TV3:s ”Silikon” (1998–2001), som hon gjorde med Gry Forssell. Andra program som Ulrika varit programledare för är ”Äntligen trädgård”, ”Rampfeber” och ”Spårlöst” (senast i vintras). Hon har också varit värd för Grammisgalan och Nordic music awards. Ulrika har en magisterexamen i statskunskap från Stockholms universitet och Berkbeck college i London.

Gör just nu: Inslagsproducent på SVT.

Lite bestört är hon att se mig genom fönstret på Riche. Redan! Hon som kommit tidigt för hinna in på toaletten och rulla på sig lite mascara innan intervjun och addera lite glam till vardagslooken (långärmad svart tröja, jeans, svart cykelhjälm och på pakethållaren en rejäl grå barnsadel, men där sitter inget barn fastspänt utan en chockrosa väska).

Men inte behöver Ulrika Eriksson någon mascara. Faktum är att hon inte behöver lägga till någonting alls. Hon är nämligen en otroligt charmig människa som man faller för ganska omgående, hur osminkad hon än är. Det är inte svårt att förstå att hennes sambo, Peter Svensson, råkade berätta för hela världen att han blivit kär. Det var när The Cardigans vunnit en Grammis för skivan ”Gran turismo” och han sa ”tack Ulrika för att du finns”.

Det blev lite kaos efter det – berätta.

– Jag bodde i London på den tiden, jobbade för MTV och gjorde TV3:s ”Silikon” parallellt, kom hem varannan vecka för att spela in. Jag hade ingen känsla för att jag var en kändis, eftersom det jag gjorde inte sändes i Sverige. Jag var bara här, spelade in och så åkte jag till London igen, där allt var som vanligt och jag kunde gå och handla i skitiga kläder. Så träffade jag Peter i jobbet och vi blev kära.

ANNONS
ANNONS

Kärlek vid första ögonkastet?
– Ja, i princip, även om det tog några dagar att se det. Vi var upp över öronen tokförälskade och kunde inte slita oss från varandra. Det var jätteroligt, men omvälvande. Han var mitt i sin karriär och jag i min. Men vi hade inga krav utom att vi sågs så fort vi var lediga.

Men tillbaka till ”tack Ulrika för att du finns”.
– Jag såg inte själv sändningen. Jag hade precis jobbat, spelat in ”Silikon” och stod på Arlanda, på väg till London, medan The Cardigans var någonstans i världen och fick skicka sitt tacktal på länk till direktsändningen av Grammisgalan. Men min chef på MTV var där och precis när jag skulle gå på planet kom ett sms från honom: ”Din kille tackade just dig på Grammisgalan.” Jag fattade ingenting, stängde av telefonen och åkte hem. När jag klev av flyget hade jag fått tusen meddelanden och sms. Det tog inte medierna lång tid att ta reda på vem den där Ulrika var.

Hur kändes det då?
– Jag var helt ovan vid intresset för mitt privatliv och blev jättestressad. Peter har alltid varit hemlig av sig och jag tror att om han hade varit där fysiskt, på galan, hade han nog aldrig sagt det där. Allt blir så overkligt när man sitter på länk och sänder. Samtidigt var han mer van vid uppståndelsen och hanterade det genom att låta bli att svara i telefonen. Jag däremot var dum nog att göra det, och höll på att totalt gå upp i limningen.

Blev mediedrevet klaustrofobiskt?
– Ja, det är en rätt bra beskrivning. Min mamma är psykoanalytiker och hon menar att jag alltid varit en lättkränkt människa. Och jag kände mig just kränkt. Där fanns en gräns som flyttats ganska långt. Jag tyckte det var svårt att avgöra vad jag ville bjuda på, hur mycket jag kunde släppa på min garde. Det blev att jag spärrade helt – jag ville bara prata om mitt jobb. Ganska fånigt, egentligen – hur intressant tror man att man är, liksom? Haha. Men oviljan att prata gjorde att intresset för oss svalnade ganska snabbt.

ANNONS
ANNONS

– Sedan skrevs det om att vi blivit med barn. Jag var helt förundrad över hur tidningarna fått reda på det. Jag blev lite nojig över det, bad barnmorskan att inte ropa upp mitt namn när vi skulle komma på första
besöket på mvc och sådant.

Var du nojig som förstagångsgravid?

– Ja. Siffror snurrade i huvudet, som ”var tredje graviditet slutar i missfall”. Jag läste genusvetenskap samtidigt och kunde komma hem och säga saker som ”är det en hermafrodit ska vi absolut inte operera bort något”, eller ”undrar om det är en våldtäktsman eller ett våldtäktsoffer man bär på”. Peter bara: ”Nej, nu får du ge dig!”

Hur gick förlossningen med Levon då?

– Det var en jobbig förlossning. Jag hade gått 16 dagar över tiden. Redan innan hade jag stor skräck för att navelsträngen skulle fastna kring bebisens hals. Förlossningen blev 24 timmar lång, för att jag var så värksvag. Det hela fick avslutas med sugklocka. Någon-stans mitt i hörde jag läkaren säga ”två varv runt halsen”, och då höll jag på att få en panikattack. Jag tänkte: ”Shit, Ulrika, du kan inte få panikattack nu, ungen måste ut!”

– När Levon kom ut var det inte alls som på film, att bebisen skriker direkt. Han låg där tyst på min mage och det var för att han var så utmattad, men jag tänkte direkt: ”Barnet är dött.” Jag visste inte om det var en han eller hon. Så hör jag honom andas ut, det lät ”höööö”. Då förstod jag att han levde, men jag tänkte att det där var nog sista andetaget.

ANNONS
ANNONS

– De gick iväg med honom. Undersköterskan som sydde mig kommenterade ett skrik längre bort: ”Det där är nog din son som låter.” ”Va, lever han!?”, sa jag. ”Ja, vad trodde du?” sa hon. Det där är vardagsmat för dem, de fattade inte vilken panik jag var i. Så kom de tillbaka med Levon. Han fick ligga i kuvös i en timme, men sedan var allt bra.

Var förlossningen med Anna-Li lättare?

– Ja, raka motsatsen! Då bodde vi på Kungsholmen och hade en backe mellan förskolan och hemmet. På krönet finns en Seven eleven, jag var jättetrött så jag och Levon gick in och köpte glass. Jag satte mig där på en tidningslåda och lustigt nog körde en dagispappa förbi just då, han såg mig och berättade efteråt att han tänkte: ”Undrar om det inte är på gång nu?”

– Precis då kände jag att det var något annorlunda i ryggen. Vi lunkade hem, sedan kom Peter och vi höll oss hemma, för jag ville inte åka in för tidigt. Först klockan 23.20 kom vi till sjukhuset. En timme senare var hon ute! Det enda smärtstillande jag hade var lustgas, det fanns inte tid för epidural. Det var bara – nu kommer hon! Jag är så glad att jag fick uppleva det. Även om det inte var en dålig upplevelse att få Levon, så var det emotionellt jobbigt. Med Anna-Li var det som att kroppen visste vad den skulle göra.

Du var inte lika nojig andra gången, kanske var det därför?

– Ja, jag var mindre nojig med allt, graviditeten, förlossningen och med barnuppfostran. Ibland kan jag känna att man fördärvar första barnet med sina förstagångs-förälders-nojor, man provar alla uppfostringsmetoder som finns och håller på. Med andra barnet är det mer ”äh, det ordnar sig”. Jag minns när jag varit mamma några år och såg en nybliven mamma på bussen, hennes bebis var kanske en vecka gammal. Bebisen skrek och jag såg på henne att hon kände sig precis som jag gjorde den första tiden – som världens sämsta mamma. Jag ville bara säga ”det gör inget att de skriker, de slutar skrika sen”.

– Levon avskydde att ligga i vagnen och när jag gick ut första gångerna låg han där och skrek och jag kunde inte ta upp honom och ge honom bröstet eftersom jag var tvungen att ligga och amma, det var hemskt. Med andra barnet är det så skönt – man bara, ”skrik då”! De blir också mer harmoniska eftersom man inte är på dem lika mycket.

Blir det ett tredje barn?
– Nej, faktiskt inte. Jag har alltid tänkt att jag vill ha tre eftersom jag själv är enda barnet, men nu känner jag att två är himla bra. Vi börjar få tillbaka vår frihet. Egot får lite mer plats igen – inte direkt, men man kan se ljuset i tunneln. Det har blivit lättare att lämna bort till barnvakt.

Är ni bra på att ta er tid ihop?

– Vi ska ut nu på fredag, faktiskt! Men det var länge sedan sist, tyvärr. Vi har dragit oss för det sedan vi fick två barn, det har känts som att Anna-Li är så liten.

Ni har varit ihop länge nu. Har ni krisat något?

– Absolut! Herregud, man kan inte vara ihop i tolv år utan kriser. Särskilt sedan barnen kom – det hänger ofta ihop med att vi inte pratat om något som vi behövt reda ut. Ibland har vi för mycket på jobbet. Vi kommer hem helt slut, lyssnar inte på varandra, eller misstolkar varandra. Den ena hör en ton i rösten som inte finns där, typ ”nu sa du sådär igen!”, ”Va, det gjorde jag inte alls!” Så är man redan irriterad. Precis som med barnen är det viktigt att ge varandra uppmärksamhet: Nu är det du och jag.

Ni har bägge väldigt synliga jobb – blir ni svartsjuka på varandra?

– Vi reser en del i jobbet och då är det viktigt med tilliten, annars klarar man inte att vara ifrån varandra. Det är skönt att vi inte är så svartsjuka, det hade blivit jobbigt annars. Men det är klart, ibland blir man det ändå, det gäller oss båda. En typisk sådan grej är om den ena ringer den andra, så svarar den inte, för att den är i en annan tidszon och ligger och sover. Då kan det hugga till och man får för sig något. Svartsjuka är en fruktansvärt jobbig känsla när den kommer. Fast Peter har aldrig gett mig skäl att vara svartsjuk.

Ni har tokförälskelsen att falla tillbaka på?
– Alltså, man är inte kär hela tiden. Men grunden måste finnas där: att vi älskar varandra, att det finns skäl för att vi valde varandra. Så får man lita på att förälskelsen kommer tillbaka. Ibland är det jobbigt, särskilt när vi har för lite tid tillsammans. Men vi slåss ändå för relationen, är det en jobbig period så ser vi till att prata om det: ”Vad händer här, var är vi någonstans – gör vi slut nu?” Så länge man tar sig den tiden att reda ut så funkar det. Trots kriserna har vi aldrig gjort slut.

Du som läst genusvetenskap och allt, är ni jämställda hemma?
– Nej, det kan jag inte påstå. Men vi försöker. Vi är barn av vår tid: jag projektleder. Jag är lite mer påläst när det gäller genus och Peter är lyhörd för det jag säger. Men jag tvättar, det är mitt ansvar. Han lagar maten,
eftersom jag är helt ointresserad. Jag är mer steka-korv-mamma. Han lagar fin och avancerad mat och det är typiskt att killen gör det enligt den nya mansrollsnormen.

– Disken delar vi på. Och så köper vi städhjälp, det är jätteskönt. Det var annars en stor källa till bråk förr. Föräldraledigheten har vi inte delat lika, även om Peter var hemma mycket med barnen också. När Anna-Li var sju månader började jag jobba med ”Spårlöst”, så då var han hemma.

– Däremot är det viktigt med jämställdhet när det gäller barnen. De får leka som de vill, men jag brukar lägga till lite saker. Om Anna-Li vill leka mamma, pappa, barn med dockor så får hon det, men jag uppmuntrar henne inte på samma sätt som jag gör i lekar då hon springer fort eller klättrar i träd. Samtidigt – hon har sin storebror som idol, så hon plockar det bästa ur hans lekar. Står och svingar lasersvärd, fast hon egentligen inte har någon aning om vad ”Star wars” är.

Är det mycket syskonbråk hemma hos er?
– De retas mycket och trackar varandra, men slåss inte. De är gulliga mot varandra också, Levon är väldigt omhändertagande om sin lillasyster.

Någon syskonavundsjuka?

– Jo, det finns en viss avundsjuka. Och det blir att Anna-Li, som är minst, tar mycket plats. Men jag tycker det går att avvärja det ganska lätt, det gäller bara att ta sig tid, 10–20 minuter då jag säger till Levon: ”Nu är det bara du och jag.” Den absolut bästa stunden på dagen är när vi just legat och läst en bok på kvällen. Då har han garden nere och vi kan prata om saker som hänt.

Ammade du bägge barnen?
– Nej, jag har inte ammat dem så länge. Efter fyra månader har jag gett dem smakportioner och så har de ammat i sex månader. Jag tyckte inte så mycket om att amma faktiskt. Första gången fick jag mjölkstockning och bröstbölder, det var krångligt och jobbigt. Varför frågar du det förresten?

mama-läsarna kan vara lite nyfikna på sånt.
– Det ligger så mycket moraliska fördömanden i amning.

Sant.
– Folk får göra som de vill, tycker jag! Jag ville amma, för det kändes som att kroppen är tänkt så. Men för dem som har svårt med amningen blir det jättejobbigt, som ett tvång. Det kanske inte är så att alla kan amma!? Måste man verkligen det?

Dömer kvinnor varandra för hårt?
– Jag upplever inte det bland mina vänner. De vännerna har jag i sådana fall sållat bort, jag går inte igång på skuld. Men visst är kvinnor hårda mot varandra. Generellt är folk mer kritiska mot kvinnor och de bedöms på ett helt annat sätt än män, särskilt när det gäller utseendet.

Du har varit modell, det måste varit tufft?

– Jag modellade aldrig på någon hög nivå, jag var aldrig den smalaste eller den som jobbade hårdast. Men där fanns absolut en bitchighet som uppstår för att man får jobb på varandras bekostnad. Att modella är som att vara på anställningsintervju tio gånger om dagen, där man bara säger ”ta mig, ta mig!” Det är ett hårt klimat och jag trivdes inte med det. Jag försökte ändå i fyra år, jag fattar inte hur jag klarade det. Men jag var så envis, ville bli nästa Emma Sjöberg, åkte utomlands efter gymnasiet och allt. Men jag fick liksom inga fotomodelljobb!

– Min smala lycka var att jag var en helt okej skådis, jag fick reklamfilmsjobb som kunde hålla mig flytande. Jag är egentligen en ganska dålig modell, onaturlig framför kameran. Det är svårt att röra sig snyggt framför en kamera, det måste hända någonting, man måste kunna slappna av. Vissa har bara det där – jag hade det inte.

Men det satte igång ett modeintresse hos dig?
– Modeintresset kom efteråt när jag fick jobb på MTV, medan jag jobbade som modell hade jag inte råd att köpa kläder. Jag som aldrig haft pengar i hela mitt liv, fick plötsligt hur mycket pengar som helst på mitt konto varje vecka. Det blev köphysteri! Mer eller mindre stilsäker sådan. Jag gillar kläder och har en bestämd smak. När det känns bra, känns det bra, men jag är inte alltid säker på hur jag ska komma dit.

– Jag har aldrig varit ”först med det senaste”-typen. Det är roligare att hitta det ingen annan har. Sedan är jag inte piffig, jag sminkar mig nästan aldrig. Jag vill inte vara fixad hela tiden. Jag vill gärna vara snygg, men jag har inte tid att stå framför spegeln. Jag är inte tillräckligt intresserad heller, jag är hellre snygg med små medel.

Men du bär galakläder då och då?
– Jo, jag älskar att stå på scenen, med tjusigt hår, höga klackar och jättemycket ögonskugga. Det är fantastiskt, som att vara i en sagovärld en stund. Men då får man hjälp av proffs, jag är kass på att sminka mig själv.

Vilka märken gillar du då?
– Jag gillar Acne, fast inte allt. Mest deras basplagg, jeans och T-shirts. De där asymmetriska, pösiga grejerna passar mer för unga, smala tjejer. Sedan tycker jag mycket om Vivienne Westwood, Paul & Joe och Marni. Tittar jag i modetidningar faller jag alltid för de dyraste grejerna, fantastiska klänningar som jag aldrig skulle ha användning för. Mitt klädintresse har två ytterligheter – antingen galapremiärlook med supertjusig klänning, eller så är det något superbekvämt – gympaskor och sådant jag kan röra mig i. Jag är sämst på att vara vardagssnygg. Jag har inget mellanläge.

NUVARANDE Ulrika Eriksson: ”Jag och Peter kärlekskrisade efter barnen”
NÄSTA Rösta på Årets Hjältemama 2011