”Fame Factory”-artisten Sara Löfgren, 32, är mamma till två barn, skild från båda papporna och har sagt upp kontakten med sin egen tablettmissbrukande mamma. ”Jag skulle aldrig kunna göra som hon.”

ANNONS
ANNONS

Det tar en stund innan Leia, 8, upptäcker att hon fortfarande har cykelhjälmen på sig. Hon sitter redan vid bordet på Café Mignon i Varberg när den åker av. Hennes mamma, artisten Sara Löfgren, 32, slår sig ner bredvid henne, bärandes en kopp kaffe och en cola. Hon har ingen hjälm, däremot svarta mc-boots, smala ljusa jeans, en lång rosa t-shirt och glest stickad svart tröja på sig. Colan ställer hon framför Leia, som tar stora klunkar medan hon tuggar på en varmkorv. Åttaåringen är pratglad och full av energi. Sara är inte lika pigg. Hon har varit uppe sedan fem i morse. Orsak: hörntänder.
– Leias lillebror, Hiro (1,5), får alla på en gång, så han har ont och är lite gnällig, säger Sara och klipper med ögonen.

Inte blir hon piggare när hon ska förklara vilka som tillhör hennes familj. Det finns en som inte gör det längre.
– Vi har precis separerat, jag och Hiros pappa Andreas, säger Sara och sjunker ihop en smula.

Men hon rätar snart på sig.
– Det var ett bra beslut, bra för alla. Jag tror att det är bättre att ha två lyckliga föräldrar som bor isär än två olyckliga som bor ihop…

Leia öppnar munnen för att protestera. Sara får förklara att det gäller Hiros pappa, inte Leias – Leia har bott varannan vecka hos sin pappa sedan hon var 2,5.
– Men Hiro är för liten, han ska vara fyra dagar på varje ställe, lite beroende på hur jag jobbar. Och nu är vi mycket gladare och trevligare mot varandra, jag och Andreas. Vi var bästa kompisar när vi träffades, och nu är vi på väg att bli det igen.

ANNONS
ANNONS

Ni kände varandra på gymnasiet, va?
– Ja, han gick en årskurs under mig på estetiska programmet här i Varberg.

Sara är glad för att hon är bra vän med Andreas – precis som hon ”kommer jättebra överens” med Leias pappa.
– Jag tycker synd om dem som separerar och som inte funkar ihop efteråt, säger hon.

Varför funkar det så bra för er då?

– Jag vet inte riktigt – jag tror att det beror på att vi har samma grundvärderingar, vi vill samma sak med barnen. Sedan har det inte tagit slut för att någon av oss träffat någon annan, jag tror det blir mer infekterat då. Det är bättre att skiljas som vänner.

Det tog slut strax efter att du varit på turné – blir turnerandet slitsamt för förhållandet?
– Ja, det tär absolut på förhållandet när man måste resa mycket. Men resandet i min bransch sker mest under vissa perioder, som Diggiloo-turnén i somras, då hade jag 25 spelningar på ett par månader.
– I genomsnitt är jag mer med mina barn än många som arbetar heltid. Det är just under sommaren och kring jul som jag reser mycket, vi artister jobbar ju när alla andra är lediga.

Ni jobbar båda med musik – är det bra eller dåligt att göra samma sak?
– Jag tror att vi förstår varandra bättre för att bägge är artister. Vi kan dela oron, på något sätt.

Men om spelningarna krockar?
– Jo, herregud, det blir ett jäkla pusslande. Som tur är har jag ett bra nät omkring mig, som min kompis Anki, min syrra och min systers pappa. Ett tag hade jag och Leias pappa funderingar på att flytta till Stockholm, men en stor anledning till att vi inte gjorde det är just det här kontaktnätet, farmor, farfar, min mormor – dem skulle jag sakna där.

ANNONS
ANNONS

Sen är ju Varberg fint också.
– Ja, precis. Havet – det tar fem minuter att cykla ner och ta sig ett dopp. Plus att tempot är annat, det är ganska skönt att komma hit och sakta ner efter att ha farit och flugit i veckor.

Sara Löfgren slog igenom med buller och bång 2004 i dokusåpan ”Fame Factory”, hennes låt ”Starkare” hamnade på allas läppar och första albumet sålde i 60 000 exemplar. Samma år kom hon på sjunde plats i Melodifestivalen, med ”Som stormen”. Men andra skivan lät vänta på sig – först i juni i år släppte Sara ”När maskrosor blommar” på ett nytt skivbolag, Legal records.

Varför tog det så lång tid?
– Fram tills för ett år sedan hade jag kontrakt med Bert Karlsson och hans skivbolag. Jag gjorde också material till en hel platta, som ligger där och väntar. Men Bert jobbar så mycket utifrån Melodifestivalen, och jag ville inte göra någon halvkass låt i Melodifestivalen bara för att, så då väntade jag ut kontraktet och gjorde min egen skiva istället.

Coolt att gå sin egen väg så där! Var du orolig över att bli bortglömd under de här åren?
– Visst finns det en stress i att inte synas i den här branschen, att inte kunna komma tillbaka, även om det inte är någon fara – jag har ju kunnat livnära mig på musiken i flera år nu, så jag är nöjd, säger Sara.

Din låt ”Glöd” handlar om att komma igen.
– Ja. Jag tror att om du tappar glöden, har du ingenting kvar. Men jag har alltid haft en stark kraft i mitt skrivande, jag kommer att kämpa på. För mig är det inte viktigt att en miljon människor hyllar mig, det räcker bra att beröra tio personer.

I somras spelade du med Jessica Andersson, som nyligen kom ut med en bok om sin uppväxt med en missbrukande mamma.

– Ja, vi kände varandra innan, men efter att jag hade läst hennes bok fann vi verkligen varandra, jag ringde henne och vi satt där och bara grät.
– Hennes uppväxt påminner om min – min mamma var tablettmissbrukare. Jag har också undrat, precis som Jessica i sin bok: Varför gjorde inte myndigheterna mer?

ANNONS
ANNONS

Hur är din kontakt med din mamma i dag?
– Nej, vi har ingen kontakt längre – jag har valt att inte ha det. Jag tycker att det är bättre att bryta kontakten. Barn älskar ju sina föräldrar oavsett vad. Men en dag fick jag bara nog. Jag släppte hoppet om att hon ska älska mig lika mycket som jag älskade henne.
– Jag tror att min mamma inte var intresserad av att ha barn, och jag fick inte den uppmärksamhet som ett barn ska få, inte i någon aspekt. Min syster växte upp med sin pappa, men min pappa har inte varit med i bilden alls, även om han bor här i Varberg. Min familj är som en Norénpjäs.
Sara ler blekt.
– Fast konstigt nog står jag väldigt nära min faster.

Ofta kan ju barndomens trauman komma upp till ytan när man själv blir mamma, var det så för dig?

– Ja. När det gäller min mamma har jag tänkt att hon kan säga och göra vad hon vill
i dag, det skulle bara rinna av mig. Men jag kan bli så besviken å det lilla barnet Saras vägnar. Jag skulle aldrig kunna göra som hon gjorde mot mina barn!
– Samtidigt är jag på något sjukt sätt tacksam för min barndom, eftersom jag inte hade kunnat vara den person jag är i dag eller kunnat berätta det jag gör om det inte var för den. Det händer att folk säger: ”Om det inte var för dina texter hade jag inte orkat fortsätta.” Jag ser det som att alla kanske inte har samma möjlighet att uttrycka sig via ord som jag har – då kan de använda mina ord istället.

Har du varit rädd för att hamna i missbruk själv?
– Ja, även om jag aldrig känt att jag behöver droger, har jag ändå varit orolig för att jag ska bli som mamma. Jag kan ju se klasskompisar som blivit direkta kopior av sina föräldrar. Om jag skulle säga samma fraser till mina barn som min mamma sa till mig skulle jag bli rädd.
– Jag minns när jag var liten, i ”varför”-åldern, jag var nyfiken och frågade om allt – då orkade hon inte med mig, utan sa bara: ”För att jag bestämmer det, för att jag säger det.” Vad jag hatade att inte få en riktig anledning! Och jag är jättenoga med att förklara för Leia varför jag gör som jag gör.

Har du gått i terapi?
– Ja, man kan kalla mig amatörpsykolog nu, haha. Nej, men jag tror att alla skulle må bra av terapi. Det är bra att veta varför man reagerar som man gör på vissa saker. Alla har behov av att älta, men fördelen är att en terapeut är utbildad och kan se det utifrån.

Du var ganska ung när du fick Leia?
– Ja, jag var 23 år, jag orkade mycket mer då! Men inga av mina vänner hade fått barn, så jag var lite ensam i det. Fast jag hade support, mina kompisar fattade att jag inte kunde gå ut på kvällarna – då kom de hem till oss.
– Leia är van vid att ha många vuxna omkring sig, hon är lite lillgammal. Hon kan säga till Hiro: ”Du, jag skulle uppskatta om du kunde visa lite hänsyn.”

Haha. Var det stor skillnad att vara 23 år och gravid mot att vara 30?
– Jag gick upp 20 kilo, samlade vatten och hade foglossning bägge gångerna, men foglossningen var mycket värre nu, med Hiro. Från mitten av graviditeten bara låg jag i soffan. Det gick inte att förutse smärtan – plötsligt kom den bara, och var fruktansvärd. När det var som värst kunde jag inte gå. Sedan blev det bättre mot slutet, då kunde jag gå en hel timme på stan.
– Jag gillar att gå ut och gå, så jag var ganska grinig och frustrerad över det, och säkert ganska jobbig att leva med. Den där humörsvängningen hade jag även med Leia i magen, ännu mer, jag pendlade mellan att vara förbannad och jätteledsen. Det är jobbigt för omgivningen och för en själv. Jag är inte den som känner mig vacker och kvinnlig som gravid, mer jätteful och helt fel. Även om andra sa att jag var fin tog jag inte in det.
– Jag är väl inte världens bästa på att vara gravid, helt enkelt, även om jag gillar grejen – det är häftigt att uppleva.

Har du haft cravings?
– Ja, med Leia var jag extremt sugen på apelsinjuice, jag drack 3–4 liter per dag. Jag var helt apelsintokig, jag hade apelsinträd, apelsinrökelse – till och med gardiner med apelsiner på!

Wow, rekord i knäpp craving! Med Hiro då?
– Alltså med honom märkte jag att jag var gravid redan i första veckan, trots att graviditeten inte var planerad. Jag, Andreas och Leia skulle på utflykt med picknick, och när jag öppnade kaffetermosen kände jag ”blä, fy vad äckligt det luktar”, fast jag är världens kaffetorsk. Då visste jag direkt: Jag är gravid!
– Sedan satt jag och väntade på att apelsin-cravingen skulle kicka in, men istället blev det kryddstark mat. Nu säger de ju att barnen får smak för det du äter som gravid, och Hiro har aldrig varit särskilt intresserad av den menlösa barnmaten. Han gillar starka kryddor, curry, rå lök och paprika.

Berätta om dina förlossningar!

– Första förlossningen tog 30 timmar. Jag minns inte så mycket, jag var helt slut. Jag skulle absolut föda naturligt och kämpade emot när de föreslog smärtlindring – men till sist tuppade jag av. Då fick jag epidural, så jag kunde sova några timmar.
– På bilderna från bb när Leia var nyfödd ser jag inte klok ut, jag var totalt utmattad. Det blev en sån lustig kontrast mot när jag födde Hiro.

Ja, hur var det?
– Helt underbart. Det tog fyra timmar! Jag behövde bara ta lustgas. Visst gjorde det ont som fan, men efteråt var jag hur pigg som helst. Jag sa till Andreas: ”Ska vi åka hem och kolla Melodifestivalen nu?” Han bara, ”Men är inte du helt slut?” Men det var jag ju inte.

Hur gick amningen då?
– Jag hade så mycket mjölk, jag hade kunnat amma en hel legion. Jag ammade bägge i ungefär tre månader, sedan började mjölken sina. De var bägge ganska glupska som bebisar, så jag började ge dem tillägg och då ville de bara ha det. Men jag tycker att man ska amma om man kan. Om inte annat så för att det är guds gåva till kvinnan – man kan äta hur mycket man vill.

Jobbade du något när Hiro var liten?
– Jag hade några gig när Hiro var två månader. Men det var ingen bra grej – både han och jag blev stressade. Jag rusade av scenen, in i logen, vecklade ut bröstet ur paljettklänningen, ammade, och så ut igen och vara sexig rock’n’roll-brutta – nej, det kändes inte bra.

Finns det en Charlotte Perrelli-faktor att leva upp till som kvinnlig artist, föda barn ena dagen, upp på scenen nästa?
– Nej, det tycker jag inte. Jag gillar Charlotte och jag tror inte att hon höjer ribban för andra kvinnliga artister som är småbarnsmammor. Jag tror att alla gör som de tycker och känner är bäst för dem. Sen är det klart att den där stressen i att inte synas finns ju där. Men jag tror mer att det går att göra rätt grejer, sedan kan man ta det lugnt.

Hur viktig är jämställdhet för dig?

– Jag och barnens pappor har alltid delat på föräldraledigheten. Sedan är jag väl naiv, men jag kan bli rent chockad ibland, som när folk säger: ”Gud vad duktig Andreas har varit hela sommaren, som har tagit hand om Hiro när du var på turné.” Det blir lite lustigt, varför kom ingen och sa samma sak till mig, när jag tog Hiro hela våren innan dess?

Ja, det är typiskt. Är du noga med att behandla dina barn lika fast de är pojke och flicka?
– Jag upplever det som att jag behandlar dem lika. Sedan kan jag ju se hur alla killarna på dagis glor på grävmaskiner, men inga tjejer gör det. Då undrar jag – är det så fel? Och om de äldre tjejerna tar hand om de yngre barnen, låt dem göra det då. Man kan inte tvinga dem att låta bli.

Fick du någon tvåbarnschock?
– Nej, och jag tror att det beror på att åldersskillnaden är så stor. Jag har mer känt att jag får hjälp av Leia, hon kan passa Hiro, och underhålla honom medan jag duschar eller lagar mat. Sedan leker de inte med varandra, så som barn som kommer tätt gör. Fast de bråkar ju inte heller, jag behöver inte mäta juicen i glasen med linjal.
– En annan sak som är skön med andra barnet, är att jag känner mer ”det är inte hela världen”, stoppar Hiro grus i munnen så behöver jag inte rusa fram och ta ut det. Och jag springer inte in i sovrummet så fort han piper till. Leia vaggade jag till sömns i famnen varje kväll, tills hon var så stor att jag inte orkade stå med henne i famnen. Det gör jag inte om.

Men är det inte svårt att kombinera deras intressen?

– Jo, det kan bli problematiskt, Hiro gillar den minsta rutschkanan i lekparken medan Leia vill klättra i berg. Men det är nyttigt också, att lära sig ta hänsyn till varandra.

Leia ser nyfiket på oss, hon har suttit en stund och ritat ihop med mammas kompis Anki.
Vad säger du, Leia, vad är bäst och sämst med att ha en lillebror?
– Det bästa är att han är så glad och kramas, när vi leker tittut och kurragömma. Det sämsta är att när jag vill vara ifred och stänger dörren till mitt rum, så börjar han gråta.
– Det är för att han älskar dig – du är hans idol, säger Sara.
Leia samlar ihop sina pennor. Nu ska hon följa med Anki hem, så mamma kan bli intervjuad i fred.

Vill du ha ännu fler barn?
– Jag kan tänka mig att ha fler barn, men jag orkar inte vara gravid igen, inte om det ska vara så smärtsamt med foglossning. Jag skulle inte ha något emot att adoptera.

Hur är du som mamma?
– Jag är rätt sträng, i alla fall när det kommer till uppförande. Jag tycker det är viktigt att veta hur man ska bete sig kring folk, på restaurang, till exempel. Så gillar jag inte gnäll, det är jobbigt att höra på. Jag brukar be barnen att försöka tala om vad det är, egentligen, så kan jag hjälpa dem med det istället för att de ska ha en gnällig attityd. Sedan är jag rätt lekfull och barnslig, jag tycker att det är helt okej att hoppa i sängen.

Hur var första tiden med ny bebis?
– Alltså det där första året är ju jobbigt, det är det för alla. När du är trött kommer dina dåliga egenskaper fram. Det blir mycket bråk. Jag måste säga att jag och Hiros pappa har mycket roligare nu, sedan vi separerade. Vi kan skoja med varandra igen, som förr.

Du blir inte sugen på att försöka igen med honom då?
– Jo, om jag skulle känna ånger så skulle jag överväga att försöka igen. Varje gång jag är kär tänker jag ”jag har aldrig känt så här”. Men vi möter ju nya människor i livet, en del går vi gemensamt med ett tag, en del längre.

Skiljer sig folk för sent eller för tidigt, tycker du?
– Jag kan se par omkring mig som skulle mått bättre av att sepa­rera i ett tidigare skede, sökt hjälp hos någon, eller tagit en paus.

Hur får man det att funka då?

– Jag tänker att det är lite som att ha sand i handen, kramar du den för hårt så rinner den ut.
Finns evig kärlek?
– Ja, det tror jag nog. Jag hoppas i alla fall att den gör det. Till barnen finns den ju.

NUVARANDE Sara Löfgren: ”Min familj är som en Norén-pjäs”
NÄSTA mama startar redaktionsblogg!