Efter fyra tuffa år är artisten Pernilla Andersson, 38, äntligen gravid med sin rock’n’roll-make Dregen, 39. ”Vi startade vår relation med att överleva en tsunami, så vi klarar rätt mycket”, säger Pernilla.

Pernilla Andersson Dregen

Ålder: 38.

Familj: Backyard Babies-gitarristen Andreas Dregen, 39, och en liten pojke i magen beräknad till januari.

Bor: I hus på Runmarö i Stockholms skärgård, har också en övernattningslägenhet på söder i Stockholm – ”fast jag hatar hipsters som har Converse mitt i vintern, så egentligen är det fel ställe, haha”.

Gör: Artist, producent, driver skivbolaget Sheriff. Har gett ut åtta
solo­album och producerat skivor åt bland andra Svante Thuresson. Turnerat med artister som Katie Melua och Tomas Di Leva. Deltog
i Melodifestivalen 2011 med låten ”Desperados”. Blev Ulla Billquist-stipendiat samma år, var också sångcoach i ”True talent” (TV3).

Aktuell: Med albumet ”Det är en spricka i allt, det är så ljuset kommer in”. Just avslutat sin höstturné.

Det där med efternamnet:
När de gifte sig 2009 tog Pernilla och Andreas, som tidigare hette Svensson, det gemensamma efternamnet Dregen. Pernilla använder dock fortfarande Andersson som artistnamn, och Dregen kallas som vanligt bara för Dregen.

Det var nyårsafton 2011. Ett år som hade varit minst sagt turbulent skulle äntligen övergå i ett nytt, och Pernilla Andersson och hennes lika hett barnlängt­ande make Dregen tänkte att IVF-behandlingen­ kanske faktiskt skulle lyckas den här gången. Kanske, kanske var det nu miraklet skulle ske.

Då kände Pernilla den välbekanta molande värken i magen – och drömmen var över.
– Jag stod där i badrummet och blodet bara forsade ur mig. Igen. Alla utsålda turnéer och stipendier och skivor betydde ingenting i den stunden. Jag bara stod därinne och kände mig som en värdelös jävel. Vi hade ­försökt och försökt, säger Pernilla.

– Till slut stack vi till Borneo en månad i stället och snorklade, åt gott och vilade. Jag var helt slut efter alla hormonbehandlingar, all förtvivlan, alla besvikelser. Allt kändes hopplöst. Jag ville bara bort.

Kände ni att nu ger vi upp det här och gör nåt annat i stället?
– Ja, men när vi hade vilat upp oss lite i ­solen tänkte vi att vi åker hem och försöker igen, för vi är fighters, och det gjorde vi, men embryona dog redan innan vi han sätta tillbaka dem. Då gav vi upp. Vi sa till varandra: ”Nu ger vi fan i det här. Vi har provat allt. Pengarna är snart slut. Vi får försöka ha ett bra liv utan barn.”

… och så försökte ni en gång till, ändå.
– Det allra sista försöket. Vi hade hållit på i fyra år, det var i april i år. Jag kände innan att det inte skulle gå, vi pratade om adoption, men tänkte att vi aldrig skulle bli godkända med våra knäppa arbetstider och bohemiska uppenbarelser, vi verkar kanske inte så hel­ylle även om vi egentligen är väldigt hem­kära. Så vi bestämde i stället att det var ­absolut sista IVF-försöket.

Och nu sitter du här ett halvår senare och bara strålar med din växande mage.
– Tack, tycker du? Men vilken jävla resa det har varit att komma hit. Det har varit så mycket tårar … Jag är till och med glad över att gå upp i vikt. Tjoho, kolla jag är tjock! (skratt) Dregen har faktiskt också gått upp tre kilo.

När artisten, producenten och skivbolagsbossen Pernilla och en av Sveriges få, alldeles äkta rockstjärnor – gitarristen Dregen i Backyard Babies – träffades för nio år sedan slog det gnistor.
– Vi var så passionerade. Det var så rätt, vi turnerade båda två konstant och åkte jämt till varandra och hälsade på, vi kunde flyga långt för en halv dag tillsammans. Vi reste massor.

En av resorna, till Phuket i Thailand, skulle komma att förändra deras liv. Pernilla och Dregen tog en promenad på stranden när tsunamin vällde in den 26 december 2004. Pernilla sprang för livet och kunde inte tänka på något annat än att ­försöka komma uppåt, inåt land, i säkerhet.
– Innan hade jag en idé om att jag skulle vara en hjälte om det uppstod en katastrofsituation och hjälpa kvinnor och barn. I verkligheten var det Dregen som var det. För mig var det bara ”skit i dem, kom så springer vi”. Det var en chock för mig att min överlevnadsinstinkt var så stark och gick före allt annat, säger Pernilla.

– När jag kom hem efter resan kände jag sådan skam. För att jag hade överlevt. För att jag bara hade tänkt på mig själv. Jag tänker en del på det forfarande, nu när jag ska bli förälder och genomgå en förlossning. Man kanske inte alls är så där cool som man tror. Det är en liten rädsla, att inte räcka till.

Pernilla gick i terapi för att bearbeta traumat. Samtidigt gjorde upplevelsen att Pernilla och Dregen kom närmare varandra. Och att de flyttade ihop på en enslig ö i skärgården.
– Jag kände så starkt att vi inte hade någon tid att förlora, att varför inte bara göra det där vi vill göra – nu. Så vi köpte hus därute och ingen trodde att vi skulle bli kvar ens över vintern. Ibland hade vi inte ens vatten de första vintrarna, för vi hade inte lärt oss att man kunde sätta in en värmekabel så att inte ledningarna frös. Det var bara vi två, det var becksvart runt omkring …

Men ni blev kvar.
– Ja. Det var vi mot världen, det är fort­farande vi mot världen.

Däremot var det inte självklart att de skulle vilja ha barn en dag. Snarare tvärtom.

Varför var ni så tveksamma?
– Jag har alltid känt mig skrämd av hela den där världen som prånglas på en – alla vägval, alla krav på att man ska vara på ett visst sätt som förälder. Jag var väldigt avigt inställd till barn, och kände att det skulle inskränka mina livsval, min frihet som artist, och tänkte att om jag aldrig får några så gör inte det så mycket.

– Sedan tyckte vi inte heller att det vore rätt mot ett barn att tvingas kuska runt på turnéer. Vi är båda hängivna våra jobb och kan inte tänka oss att göra något annat, och ingen var beredd att ge upp den frihet som det innebär att kunna fokusera på sina egna projekt.

Det var ju ganska insiktsfullt ändå, med det liv ni levde då.
– Ja, men vi var lite rädda också, jag och Dregen, för hur vi skulle bli som föräldrar. Vi har haft lite märkliga uppväxter båda två på olika sätt. Mina föräldrar var jazzmusiker och det var väldigt livat hos oss med mycket fester och en massa excentriska människor överallt, och sen skildes de och allt blev lite rörigt på ett annat sätt. Dregen och jag kunde inte se framför oss hur det barn skulle bli som fick oss till föräldrar.

Så blev ni lite äldre och tänkte om?
– Ja, men det tog tid. Trummisen Peder i Dregens band Backyard Babies fick en dotter, Zoe, precis när jag och Dregen träffades 2004. Han var den första av våra nära vänner som fick barn. Jag tyckte hans fru var så jävla cool. Men jag tänkte: ”Det där skulle jag aldrig ­klara, jag är så sjåpig.” Jag vill inte sitta själv hemma med en liten bebis som jag inte vet hur jag ska ta hand om, det kändes jätteskrämmande.

Sjåpig, det kan man inte tro? Du bor på en ö, älskar att fiska, driver skivbolag …
– Mitt liv är helt uppbyggt kring min passion, musiken och jobbet är min trygghet. I jobbet har jag inga problem att vara stenhård. Men jag är sjåpig med andra saker. Framför allt när det gäller barn, som jag inte kan någonting om. Där blir jag osäker, jag går inte ens till barnmorskan utan Dregen.

För att du inte törs?

– Haha, ja lite. Fyra öron är bättre än två, och två personer kan tolka samma mening på olika sätt. Och ibland minns jag inte vad som sagts för att jag flöt iväg och tänkte på något annat. Då är det skönt att fråga Dregen sedan: Vad sa hon, vad menade hon? Så det är lika bra att han är med. Jämställdhetsmässigt är det också en bra grej att pappan är med från dag ett, tycker vi.

När började det kännas intressant på allvar med barn för er?

– Vi var på en resa i Dominikanska Republiken och började prata om barn. Jag var 34 och kände att ska vi verkligen missa det där för att vi är för fega eller självupp­tagna? Och VARFÖR har vi bestämt att vi inte ska ha barn? Tänk om vi sitter där som 70-åringar utan barn och barnbarn, bara för att vi fegade ur.

När de kom hem från resan började Pernilla och Dregen ”testa lite”. Men inget hände.
– Vi var så högmodiga och naiva. Vi är sådana workers med oerhört hög arbetsmoral. Vi tänkte att bara man jobbar hårt och kämpar på så lyckas man med allt, det måste även gälla att skaffa barn! Vi har alltid haft en sån där amerikansk, ungdomlig inställning. ”Allt går bra, kom igen nu, bara jobba lite hårdare!”

Pernilla (som annars påminner om en ung, rosenkindad Lauren Hutton) ser matt ut när hon tänker tillbaka på de år som följde. Först den stora förvåningen över att inget hände. Sedan känslan av att alla deras bekanta fick barn – ”det kändes som om alla andra låg en gång och fick barn direkt, alla utom vi”.

När de hade försökt i ett år utan resultat kontaktade de vården för att göra en utredning.
– Det fanns inget medicinskt skäl och då kom känslan att jag inte var kvinna nog. Doktorn frågade hur mycket jag jobbade, om jag var stressad och sa till mig att jag måste coola ner mig. Då försökte jag bli en ”earth mother” som satt och kände in vibbar.

Hur funkade det då?

– Inte alls, jag blev bara mer stressad av att försöka ta det lugnt.

Testade du några andra metoder för att öka chansen att bli gravid?
– Jag lade väldigt mycket pengar på varenda alternativ och oalternativ behandling jag ­kunde hitta – sjukhusets hormonbehandlingar, hormontabletter, kinesologi, akupunktur, massage, låta bli kaffe, inte låta bli kaffe, ­gröna drinkar, yoga, marinkårsstyrketräning … Jag testade att försöka lyssna på vad folk sa att man skulle göra och inte göra – och tvärtom, att skita i vad alla sa. Till slut var kroppen och själen helt slut.

Vad tyckte du var jobbigast?

– Allra värst är folks enfaldiga idiotkommentarer: ”Slappna av. Tänk inte på det. Stressa inte.” Jag tror inte de förstår hur stressande det är i sig att få höra sådant. Om alla höll truten hade nog de flesta barnlösa som kämpar fått det lugnare.

Efter ett år började ni försöka med IVF.

– Ja. Att försöka räcka till kroppsligt och bli en ”kvinnokvinna” med östrogen som sprutar genom kroppen, att få moderliga tendenser, upptog hela mitt liv till slut. Jag tänkte på det jämt. Att jag inte skulle vara så grabbig, bli som alla andra tjejer.

Det är tuffa krav att ställa på sig själv.
– Jag kände att det var mitt fel. Och när vi började med det kliniska, själva IVF-projektet, så var det en lättnad. Men bara i början, för allt bara misslyckades om och om igen. Det var jag som inte kunde behålla embryona i min kropp. Det gick finfint tills de skulle växa vidare inuti mig, då sket det sig direkt.

– Sedan var det svårt att vara offentliga personer också och försöka hålla det för oss själva. Jag minns en gång i början, vi åkte till Huddinge sjukhus och Dregen skulle gå in och lämna prov, han kom ut till bilen och sa att precis ALLA i väntrummet kände igen honom, och att det kändes skitstressande. Jag satt i ­bilen och grät för jag tyckte så jävla synd om honom. Det var för mycket för oss.

Pernilla Andersson.

Hur gick ni vidare efter det?
– Vi bestämde där och då att vi skulle göra allt ­privat, kosta vad det kosta ville. Och det har vi aldrig ångrat, man fick verkligen vara ifred, personalen såg till att ingen var där när vi kom för prover och undersökningar. Det var en befrielse.

Berättade ni någon om era försök att få barn?
– Bara för nära vänner, annars ljög jag när frågorna kom upp i intervjuer. Och det gjorde de, särskilt kring Melodifestivalen 2011 – ”Ska ni inte ha barn snart?” ”Det får bli när det blir”, sa jag. Samtidigt var barn var det enda jag kunde tänka på.

– Som tur är har vi nära vänner som har stöttat oss, och inte bara frågat ”hur går det” hela tiden. Det har varit skönt att de har vetat om alltihop och att man har kunnat umgås som vanligt och prata om annat, för man vill inte bli det där stackars problematiska barn­lösa paret heller.

Hur gick det med hormonbehandlingen, kände du av den mycket?
– Att tillföra så mycket hormoner och ta alla sprutor – jag klarade nästan inte av det. Hormonsprutor gör en knäpp! Jag tänkte konstiga tankar, ”jag kanske måste byta snubbe, jag hindrar Dregen från att bli pappa”. Ibland kom jag på mig själv och bara: ”Men vad fan tänker jag nu!?” Man blir rationell och galen samtidigt. Man är som en dopad travhäst.

– Jag drömde väldigt obehagliga, blodiga drömmar om små barn och så där under sprutperioden. Det var kroppens sätt att tala om att det inte är normalt att få sådana doser utskjutsade i blodet gång på gång. Jag kommer aldrig att göra om det igen.

Det måste ha varit påfrestande för relationen.
– Ja, men vi har hela tiden känt att om det inte funkar att få barn så är det för jävla sorgligt, men vi håller ihop ändå.

Vad tog ni till när det var som kämpigast?

– Det som räddade oss var humorn. Och arbetsmoralen. Vi försökte med IVF fyra gånger och gjorde tre inseminationer och ingenting funkade, men om någon av oss skulle spela så fick man grina senare. The show must go on. Vi startade vår relation med att över­leva en tsunami, så vi klarar rätt mycket. Det var en trygg tanke när det var upp och ner med behandlingarna.
– Och tack gode Gud att vi har sådana jobb där man får utlopp för sin passion. Det blev en vila från smärtan.

När Pernilla och Dregen gjorde sitt sista IVF-försök i april hade de i princip gett upp. Pernilla drack både vin och kaffe och de berättade knappt för sina vänner att de skulle prova igen. Dregen var i New York på turné.
– Tidigare hade jag blivit väldigt sjuk efter varje embryoinsättning, så inför sista försöket tränade jag för att orka med de tuffa behandlingarna och sprutorna och stärka immunförsvaret. Jag bastade varje dag, sprang och styrketränade, även för att orka med det nederlag och misslyckande som jag var ganska säker på att vi skulle få genomlida igen, just innan min sommarturné skulle dra igång. Jag ville inte vara som en misslyckad sjuk trasa, utan kroppsligt stark för att kunna gå vidare och göra sommaren bra ändå.
– Dag sju, dag åtta … Jag tänkte att det går åt helvete igen, jag orkar inte ens kolla. Jag blev sjuk som vanligt och väntade på mensen. Men det hände inget. Jag fick inga klassiska graviditetstecken heller – jag kände inte ett skit.

Lite spännande måste det ha varit ändå?
– Nej … Jag kollade inte ens med sticka, det var ingen mening. När det hade gått några dagar över tiden köpte jag ett test, men vågade inte kolla. Jag drack en halv flaska Amarone i stället och gick och lade mig. Nästa morgon klockan sju kissade jag på stickan. ”Gravid”, stod det. Jag trodde inte att det var sant. Sedan tog jag en bild på den och skickade till Dregen.

Vilket härligt meddelande att få när man bor på hotell med sina bästa kompisar!
– Men han trodde inte på det. Han ringde direkt och sa: ”Är du verkligen säker på att det inte är något fel på testet?” Då kissade jag på fyra tester till. Sedan messade Dregen vår läkare, för han kunde knappt tro det ändå. ”Är det positivt så är det – släpp det nu”, skrev hon tillbaka. Dregen och bandet drack champagne i New York och alla grinade.

Hur reagerade du själv när du äntligen var gravid?

– Jag var så euforisk i tre, fyra dagar att jag inte ens nuddade marken. Sedan kom den ­stora oron. Kommer hjärtat att slå? Vi blev fruktansvärt nervösa. Vi gjorde en krisplan: ”Även om hjärtat inte slår på bebisen så ­måste vi hålla ihop.”

– I vecka åtta gjorde vi första ultraljudet. Jag var nästan hysterisk i bilen på vägen dit och Dregen skrek åt mig: ”Du får inte stressa, tänk på barnet!” och jag skrek tillbaka: ”Var tyst och KÖR!” Läkaren var också nervös. Sedan sa hon ”pick, pick”… Det var hjärtat.

De berättade för sina närmaste vänner. Men en skvallertidning fick nys om saken och hotade att avslöja att Pernilla och Dregen väntade barn redan före ultraljud nummer två, som också låg tidigt i gravidieten.
– Det var inte alls kul med tanke på hur mycket vi hade kämpat och hur rädda vi var att förlora barnet. Men de sa att de skulle skriva om det ändå, med eller utan kommentarer från oss.

Paret förekom dem genom att skicka ut en exakt kopia av den pressrelease där kunga­huset bekräftade att kronprinsessan Victoria var gravid, de hade bara ändrat namnen.
– Det var väldigt stifft skrivet, men ingen märkte att vi hade snott den rakt av och alla tidningar publicerade den! Det kändes som en liten hämnd.

Nu är det bara några månader kvar. Hur mår du?
– Jag är så GLAD att vara gravid, jag mår skitbra. Det värker lite i ljumskarna, men det är ingen big deal. Om jag glömmer att äta ­säger kroppen ifrån, jag känner att någon ­annan tar över. Jag har överskott på järn och producerar redan mjölk. Det är rena ketchupeffekten! Min kropp är överlycklig över att vara gravid, äntligen.

Hur har de senaste fyra åren påverkat dig och Dregen?

– Vi har blivit mer ödmjuka. Vi var så kaxiga innan. Men liv, kärlek, tilltro, hopp, de där sakerna kan du inte bestämma över. Vissa saker kan inte fås för pengar eller på ren vilja. Det var ett stort uppvaknande, det var bra för oss att inse det.
– Jag blir bedrövad när jag hör kvinnor prata som om det vore en rättighet att få barn, men det är det fan inte. Det är en gåva.

Pernilla, som bävar lite inför för förlossningen, har tagit hjälp Babyz of Stockholm som kommer hem till folk och håller profylaxkurser.
– Och så ska vi gå en kurs i hypnobirth som jag har hört mycket positivt om, och den blir också hemma – vi vill inte gå på kurs med en massa andra människor. Jag skulle inte kunna slappna av om folk stirrade och kanske kände igen oss.

Du har inte velat göra kejsarsnitt i stället?
– Jag förbereder mig på att försöka med en vanlig förlossning, för det blir kanske ingen mer chans. Jag utkämpar en kamp med mig själv, att jag ska våga. Det vore ju så coolt om man klarade sig igenom hela processen och inte blev FÖR bedövad.

Har ni förberett er på något annat sätt?
– Vi har köpt lite bebissaker. Dregen köpte en cool skinnpaj, jag har köpt en tempur­kudde med öron på och vi har hittat skitbra grejer på Blocket och en Troll-vagga. Dregen är bra på att sy så han syr om våra gamla ­leopardlakan i baby-size så vaggan får fräsiga påslakan.

Har du själv köpt några prylar eller kläder?

– Så här är det – jag är en skäggig gubbe i tjejkropp, jag hatar att shoppa. Det enda jag köper är tekniska prylar. Barnvagn köpte vi på Blocket, det är sådan hysteri. Och vilken uppdelning i tjejigt och killigt! Vi är lite tvärtom – Dregen får köpa kläderna, jag ska lära vår son att löda kablar.

Du ser väldigt ljuv ut för att vara en skäggig gubbe.
– Äh, jag bryr mig inte om sådant, jag omfamnar min sunkighet. Utom på pressbilder och i jobbet förstås, då är det en annan sak. En kille kom fram till mig på gatan och sa: ”Du som är så snygg på bild, shit, är det så DÄR du ser ut i verkligheten!?” Han såg både chockad och rätt besviken ut, haha.

Har du något stilideal på scen?
– Det vore kul att utstråla en cool Bob Dylan/Neil Young-mentalitet och samtidigt se ut som Brigitte Bardot. Och jag har alltid varit fascinerad
av Anita Pallenbergs och Marianne Faithfulls stil när de hängde med Mick Jagger och Keith Richards och Rolling Stones på 60-talet. Det ser ut att ha varit så skitkul, classy och bohemiskt samtidigt.

Du och Dregen känns väldigt stabila som par.

– Vill du veta en av hemligheterna med vårt äktenskap? Det är att båda tycker att vårt eget jobb är lite viktigare än det den andra gör. Vi tycker nog båda att vi är fruktansvärt viktiga och att det vi gör är viktigast i världen, i alla falli perioder.
– Båda har enorma egon och samtidigt humor och distans – vi kan gapskratta åt oss själva och varandra. Det är en jättestyrka. Vi har ömsesidig respekt för varandra. Har man inte den så går det aldrig. Inte för oss i alla fall.

Av: Åsa Brolin
Foto: Jessica Lund

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 1 2013.

NUVARANDE Pernilla Andersson: ”Jag går inte ens till barnmorskan utan Dregen”
NÄSTA Robinson-Robban: ”Andra barnet flög ut som en tvål”