Fembarnsmamman och mama-bloggaren som blev PT-Olga med hela svenska folket verkar ha en disciplin som få. Men själv säger Olga Rönnberg att hon är långt från perfekt. För mama berättar hon om rädslan för att bli gammal, skulden efter skilsmässan och livet som mamma till ett barn med downs syndrom. ”När Vera föddes var det en stor chock.”

Olga Rönnberg

Ålder: 40.

Familj: Maken Håkan, 56, och barnen Patricia, 21, Vera, 15, Joel, 13, samt tvillingarna Emma och Anna, 4.

Bor: Hus i Djursholm i Stockholm.

Gör: mamas träningsbloggare och personlig tränare. Driver onlineföretaget Mammafitness.se, inriktat på träning för nyblivna mammor. Ny fast träningsprofil i mama.

Säkerhetsgrinden och Fort Knox-känslan som omger Olga Rönnbergs, 40, villa i Djursholm får sin förklaring när hon tar emot i hallen iklädd träningsbrallor, flipflops och med en förtvivlad blick. Dottern Vera, 15, som har downs syndrom, har rymt från skolan inne i stan och ingen vet vart hon har tagit vägen.
– Vera har rymt förut, men den gången var det här ute i villaområdet och vi hittade henne ganska snabbt. Nu är det på Södermalm i stan och jag är jätteorolig. Vera hittar ingenstans själv och är dessutom väldigt svår att förstå och kan nästan inte alls kommunicera så att andra förstår.

Polisen ringer, Olga förklarar situationen och beskriver vad Vera har på sig. Hon berättar att dottern inte själv kan förklara varför hon har rymt de gånger det har hänt tidigare, och att det är ett impulsbeteende som kan hända när som helst.
– Nu har det inte hänt på nästan ett år, men det är också det som är så förrädiskt, för det slår bara till utan förvarning.

Vi sätter oss i köket och Olga gör kaffe samtidigt som hon oroligt kollar mobilen ifall någon som har sett Vera har hört av sig. Nyss lade hon ut en efterlysning på Facebook om att hennes dotter är försvunnen.
– Jag gillar Facebook, visst kan man få en hel del idiotiska kommentarer, särskilt när man som jag har över 42 000 följare, men fördelen är att i sådana här situationer så kan man faktiskt hjälpa till att sprida ett viktigt meddelande.

Olga har ett imponerande driv och fokus – både som mamma och yrkeskvinna. Hon föddes i Uralbergen där hon växte upp med mamma och pappa under tämligen hårda och ocurlade villkor. Hon började arbeta tidigt och och träffade sin förre man när hon var tolk under ett affärsmöte.

Som 19-åring flyttade hon med honom till Sverige, där hon fick tre barn innan hon hade hunnit fylla 27. Hennes träningsintresse vaknade först flera år senare när hon som krisande 30-åring tog tag i bilringarna med rysk disciplin. Olga blev så biten att hon utbildade sig till personlig tränare med inriktning på mammor och resten är – så att säga – historia. I dag driver hon Mammafitness, ett onlineföretag med personlig tränarservice, utöver det bloggar hon också för mama.nu och tar sig ofta an andra uppdrag, som träningsföreläsningar. Att hon dessutom är fembarnsmamma gör att hon inte har några direkta problem med att slå hjäl tiden.
– Jag jobbar i stort sett jämt, alla tider på dygnet. Det ligger nog i min personlighet, jag är arbetsnarkoman och om jag inte hade haft barnen så skulle jag nog bara jobba ännu mer. Förmodligen är det min smala lycka att jag har så många barn, så att jag inte hinner jobba ihjäl mig. Ibland
kan jag längta efter att få vara ensam, typ bara sitta still och hinna reflektera över livet en liten stund. Att bara vara med mig själv. Men det får bli i ett annat liv, haha.

Olga har nära till både skratt och galghumor, men också till allvar. Även om hon lyckas fokusera på intervjun, trots att dottern Vera är försvunnen, så finns hela tiden oron där. Att vara mamma till ett barn med downs syndrom har varit en lång, krokig och oförutsägbar resa från det att hon föddes fram till nu då hon har hunnit bli tonåring, och snart är på väg in i vuxenvärlden.

– När Vera föddes var det en stor chock och jag visste inte alls vad det skulle innebära. Det första man tänker som mamma är förstås att man vill försöka ge sitt barn ett så bra liv som det bara går, och ge det de bästa möjliga förutsättningarna – oavsett handikapp. Jag försökte träna Vera i allt, från tal till att försöka klara av så mycket som möjligt själv, men man vet inte vilken nivå ens barn kommer att hamna på. Man hoppas, men ser att det kanske inte blir som man hoppades när hon var liten. Kommer hon någonsin att klara av att bo själv? Kommer hon att få bo i gruppboende eller hålla i mammas hand resten av livet? Få ett jobb? Hur mycket man än tränar sitt barn i att klara sig på egen hand, så vet man ändå inte om det kommer att hjälpa.

Olga skrattar lite uppgivet och säger sarkastiskt att allt hade kanske varit bra om hon bara hade gått på babysim med Vera. En av de få saker hon inte gjorde. Hon är noga med att påpeka att hon älskar sitt barn precis som hon är, men att vardagen som mamma till ett handikappat barn är tufft på många plan. Inte bara på grund av oron för vad som väntar när dottern blir vuxen, Vera behöver också hjälp med i princip allt. Från att duscha och byta bindor till att spola i toaletten och kommunicera med omvärlden. En helg per månad åker hon till ett korttidsboende så att familjen ska få lite avlastning, men framtiden är oviss.
– Man vill ju inget hellre än att hjälpa sin unge och om jag trodde att det var det bästa så skulle jag hålla hårt i Veras lilla hand resten av livet och aldrig släppa taget. Man vill skydda henne från omvärlden och dess dömanden, men det kanske inte är det som kommer att göra henne lycklig.

Telefonen ringer. Det är Veras pappa som letar efter sin dotter inne i stan på Södermalm. Polis, vänner och skolan letar också. Olgas man Håkan (som arbetar med Olgas företag) ringer också och undrar oroligt om de inte ska ta bilen in till stan och försöka hitta Vera. Förslaget att fortsätta intervjun en annan gång avvisas av en envis och plikttrogen Olga som vill fortsätta tills vi är klara.
– Jag kan inte göra så mycket mer just nu än vad som redan görs och det är skönt att tänka på något annat en liten stund.

Utöver den dagliga ruljans som Veras rutiner kräver så behöver också Patricia, 21, Joel, 13, och tvillingarna Emma och Anna, 4, sin mamma.
– Patricia bor mest hemma hos sin pappa, men det är mycket funderingar kring vad hon ska göra efter högskolan och planer för framtiden, boende och jobb. Småtjejerna är det full fart på och de somnar fortfarande inte så snabbt som vi skulle vilja, så jag och min man turas om att försöka natta dem, berättar Olga.

Varannan vecka-livet har börjat falla på plats efter drygt sex år, men det är inte alltid enkelt och i början var det extra tufft.
– Det var svårt. Jag kände väldigt mycket skuld eftersom det var jag som
lämnade och inte ville mer. Det var jag som splittrade kärnfamiljen. Alla var ledsna och tyckte synd om barnens pappa. Det var inte så lätt för barnen heller när det kom in en ny man i deras liv. Och så nya syskon på det, vilket inte heller är okomplicerat. Barnen var inte positiva när vi berättade att vi skulle ha barn och att de skulle få syskon. Tvärtom.

"Ibland kan jag längta efter att vara ensam en liten stund. Men det får bli i ett annat liv, haha", säger Olga Rönnberg.

Det var efter tvillinggraviditeten och en mycket jobbig förlossning som Olga fick smaka på sin egen träningsmedicin, och hennes passion för att få nyblivna mammor att komma i form tog fart på nytt.
– Jag gick upp 30 kilo, precis som under mina andra graviditeter, och hade helt fastnat i soffan. Min ena dotter kom ut med sugklocka och jag kände mig helt utsliten. Men tack vare att mama hörde av sig och undrade om jag ville börja blogga om att komma tillbaka i form fick jag blodad tand och kände att det var en bra sporre att göra det publikt. Jag gav mig själv ett år att komma i form och jag tror att en av anledningarna till att det faktiskt fungerade är att jag inte försökte mig på någon quick fix. Tid och kost är nyckeln.

Före- och efterbilderna på Olgas tvillingbautamage till styrke-paket är smått otroliga.

Kan verkligen alla få till ett sådant resultat?
– Jag har hittills inte stött på några hopplösa fall. Jag tror att många får för sig att de är just hopplösa fall, men då brukar jag säga att det kan de inte veta förrän de har testat. Jag hade en mamma som hade bestämt sig för bukplastik, men som gav träningen en chans. Ett knappt år senare är hennes mage inte bara återställd utan mer vältränad än någonsin.

Med så många följare (utöver träningsbloggen, som är en av landets största, så har Olgas träningsbok, som först refuserades, sålt i över 20 000 exemplar) är hon van vid att få en del kritik och hon får ibland höra att hon är utseendefixerad.
– För mig är det väldigt enkelt – det handlar om att vara bekväm i sin egen kropp. Ingenting annat. Om att äta bra och träna bra och att vara realistisk och ge kroppen tid. Jag sätter inte upp några overkliga mål och jag bjuder på mig själv, jag tror att det är en av anledningarna till att så många följer mig och att de som tränar med mig får så bra resultat. Den här veckan har jag inte tränat någonting eftersom jag har prioriterat sömn då jag har jobbat i princip dygnet runt. Jag är ingen övermänniska, tvärtom, jag är som alla andra, men jag vet vad jag behöver för att må bra och för att trivas i min kropp.

Ja, allt det där låter ju vettigt och bra, men hur ska man då göra om man inte trivs så bra i sin kropp, har ägnat jul och nyår att äta och mysa för kung och fosterland och man tillhör sorten som liksom aldrig får ändan ur?
– Tyvärr är det så att du måste vara motiverad. Ingen annan kan ge dig motivationen. Jag tror att det ofta handlar om att få den där lilla extra sparken i baken som gör att du tar tag i det. För mig var det så förra året när jag hade väldigt mycket att göra. Jag jobbade till och med på familjesemestern i fjällen och åt dåligt och rörde mig nästan ingenting. Jag skulle göra en fotografering och kände mig inte alls nöjd med min egen kropp eftersom jag hade gått upp fem–sex kilo. Inte så mycket, men tillräckligt för att jag inte skulle känna mig bekväm. Den där känslan när allt sitter för tajt och man inte känner sig fin. När jag såg bilderna fick jag nog. Det var inte den vanliga Olga som gillar sig själv.

Den där ”få nog”-känslan är den som får de flesta att verkligen klara av sina mål, menar Olga.
– Jag brukar jämföra med en bil, har du fått en repa på bilen så fortsätter du inte att repa sönder den bara på grund av en repa. Samma med kroppen, bara för att du är missnöjd så är det ingen idé att fortsätta med samma mönster och bli ännu mer missnöjd. Fixa repan. Ta tag i livet och din kropp.

Enligt Olga är den viktigaste biten att lägga om kosten.
– Allting kokar ner till kosten. Och disciplin. Det spelar ingen roll hur mycket du tränar om du äter fel och får i dig en massa skit som du inte tror ska märkas. Dessutom gäller det att anpassa kosten till träningen. Ska du springa maraton måste du äta på ett sätt. Vill du bli smalare ska du äta på ett annat sätt. Vill du bli stark och smalare på ett tredje sätt. Man får börja med ett mål och kan inte göra allt på en gång. Det handlar om att byta riktning och att vara hård mot sig själv i sina nya rutiner.

Olga tar fram bilder på flera av sina adepter hon hjälpt att komma i form och visar den ena efter den andra vars fotografier vittnar om en minst sagt sensationell förvandling.
– Det är inga mirakelkurer som många tror utan det ligger lång tid bakom, ett år får man räkna med. Fördelen är att många tränar hemma och du måste inte ha tillgång till ett gym.

Själv tycker Olga att de svåraste fallgroparna är just maten eftersom hon älskar att äta och är en gottegris. Hennes trick är att helt enkelt inte ha vissa saker hemma.
– Vet jag att jag har en chokladkaka i skafferiet kommer jag att äta av den. Så är det bara, så jag har tagit bort allt sådant.

Hennes framgångsrecept hos sina följare tror hon ligger i att hon vågar visa sina svagheter.
– Jag visar att jag är mänsklig. Jag har mina fredagsmys och barnkalas. Att jag går upp några kilo i vikt och äter fel som alla andra i perioder. Mitt liv är långt ifrån perfekt, och kaotiskt på alla möjliga håll och kanter. Jag är real life helt enkelt. Jag tror att det är det som folk gillar.

Real life – och nyss fyllda fyrtio år. Olga har ingen ålderskris, men erkänner gärna att hon är livrädd för att bli gammal.
– Jag är rädd för att åldras. Jag vill inte bli tråkig och stagnera och klippa mig kort och bli en tant! Jag vill hitta på roliga saker och göra spontanta grejer och ja, fortsätta att vara lite knäpp. Fortsätta vara nyfiken på livet. Jag vill klä mig i korta kjolar om jag så blir åttio år, om jag så vill! Och så klart så skrämmer det fysiska förfallet mig. Men jag kan också se fördelar med att bli gammal. Jag vågar säga vad jag tycker på ett helt annat sätt nu än när jag var yngre. Sådant blir bara bättre och bättre. Självkänslan. Jag vågar vara mig själv. Se ut som jag vill och ja, att jag inte behöver den där ständiga bekräftelsen.

Telefonen ringer. Fortfarande ingen skymt av Vera.
– Jag är orolig, det börjar bli mörkt snart och ju längre tiden går desto längre bort från sökområdet kan hon ha tagit sig. Vera hittar varken hem eller till skolan. Förmodligen vet hon inte alls vart hon är på väg eller varför.

Igen orolig mammablick och kolla Facebook där ingenting nytt har hänt.
– Med fem barn finns det alltid någonting att oroa sig för. Alltid någon som inte mår bra och som behöver hjälp. När en mår bra så mår en annan inte bra. Så är det alltid. Men jag älskar ju det här livet och att vara mamma till många.

Så kan hon tänka sig fler?

– Nej, vi sätter punkt här, säger Olga, först bestämt i ungefär en sekund, innan hon fortsätter meningen:
– Fast samtidigt, kan jag ju känna, att det blir så definitivt att sätta punkt, tanken på att aldrig skaffa fler känns också jobbig. Jag antar att man aldrig ska säga aldrig.

Några timmar senare hör Olga av sig. Vera har kommit till rätta och fortsätter att överraska. Kanske väntar en ny tid för både Olga och Vera.
– Jag är så lättad och förvånad, hon gick hela vägen hem till sin pappa utan att ha gjort det förut. Vera har aldrig gått någonstans på egen hand förut. Underskattar jag henne?

Av: Moa Herngren
Foto: Karl Nordlund

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 2 2014.

NUVARANDE Olga Rönnberg: ”Jag splittrade kärnfamiljen”
NÄSTA Så är det att ha barn – känner du igen dig? (Video)