Sorgkantad av missfall och förlusten av ett barn i graviditetsvecka 19 vågade Malin Wollin aldrig glädjas i väntan på sitt fjärde barn. Inte ens på bb släppte tanken att även denna graviditet skulle sluta i en katastrof. Tyvärr fick hon rätt. För första gången berättar mamas krönikör Malin Wollin om skräckförlossningen av Stellan, i dag 9 månader. "Det var den värsta dagen i mitt liv", säger Malin Wollin. OBS! Artikeln är från 2013.

Malin Wollin

Ålder: Fyller 35 i december.

Familj: Joachim, 36, Astrid, 11, Saga, 9, Arvid, 5, och Stellan, 9 månader.

Bor: I kedjehus i Kalmar.

Gör: Bloggare och krönikör i mama och Aftonbladet. Skriver just nu på en bok om graviditet och förlossning, planerad utgivning sommaren 2014.

Bloggar: blogg.mama.nu/malinwollin/ och blogg.aftonbladet.se/fotbollsfrun

9 januari 2013. Malin Wollin, 34, var så chockad att hon bara lade sig ner på det blodiga golvet och blundade. Hon hade tagit sig igenom sin nionde graviditet – den fjärde fullgångna, alla de nio oändligt långa månaderna, och försökt koncentrera sig på de tre barnen där hemma – Astrid, 11, Saga, 9, och Arvid, 5 – i stället för på bebisen som dött i magen två år tidigare, och alla de gånger hon fått missfall och med mörbultat hjärta börjat om igen.

Nu rusade barnmorskan, vit i ansiktet, ut ur sjukhusets badrum med hennes nyfödda bebis i famnen. Något hade gått väldigt fel, och Malin hade fått rätt: hon skulle inte få någon bebis den här gången heller.

– Det var den värsta dagen i mitt liv, säger Malin, som fortfarande har svårt att prata om vad som egentligen hände den där kvällen i vintras, som började med värkar hemma i köket och slutade med den värsta ångest hon någonsin upplevt.

– Nu när jag hade kommit så långt, tagit mig igenom graviditeten trots allt, och fött ett friskt barn… Och så dör min bebis på sjukhuset på grund av en olycka. Jag kunde inte ta in det, jag stängde bara av.

Men bebisen dog inte. Stellan, knappt åtta månader när vi ses, kryper kors och tvärs över golvet, kladdar mamma i ansiktet och skrattar så han kiknar åt inget särskilt. Han är pigg, glad och lyckligt ovetande om det drama som nästan tog knäcken på hans mamma. En mamma som enligt egen utsago ”sprungit in i glasväggen som en dum hund” gång på gång i sina försök att fylla huset med barn, få en stor familj.

Det har inte varit lätt för dig att få dina barn. 

– Nej, det har det inte. Det har kostat på. Det har kostat mig mycket att få Stellan. Tur att belöningen ändå är så mycket större än insatsen, säger Malin, och ger den spralliga lille killen i sin famn en puss.

Förra gången mama träffade Malin Wollin – krönikör, bloggare och författare – hade hon nyligen förlorat en bebis i magen i vecka 19 och fått två missfall efter det. Hon tänkte mycket på döden och försökte hitta ett sätt att gå framåt i livet, utan att fastna i sorgen och i sin besatthet av att få ett barn till.

– Jag kände mig väldigt trasig. Det hade varit en sådan extrem påfrestning, både fysiskt och psykiskt. Men läkarna sa bara ”kör på, om kroppen blir gravid så är den redo, det finns ingen anledning att vänta”.

Men du kanske hade behövt vila emellan. 

– Ja, men jag kunde inte själv fatta det beslutet. Till slut sa jag till en läkare: Kan inte du bara säga åt mig att ta en paus? Och då sa hon: Jo, det kanske vore bra.

– I januari 2012 åkte vi hela familjen på semester till Kanarieöarna. Det var en veckas vanlig charter, vi bara åt god mat och drack vin och solade, och det var helt underbart. ”När vi kommer hem ska jag bli gravid igen”, tänkte jag.

Och det blev du? 

– Ja, men det dröjde tre månader. Det kändes som jättelång tid. Jag tänkte, ”jag är trasig, jag kan inte bli gravid längre, nu är det kört”. Jag är en väldigt otålig person och har nära till känslan ”nu går allt åt helvete”.

Har du alltid haft lätt att bli gravid? 

– Ja. Det brukar hända direkt, ibland vet jag inte ens hur det har gått till. Mitt problem har varit att kunna behålla barnen i magen. Det hade kanske varit bättre om jag inte blivit gravid så lätt, och sluppit få så många missfall.

Så du gjorde graviditetstestet och sedan… 

– Nej. Jag gick två, tre dagar över tiden och tänkte att jag nog var med barn. Men jag gjorde aldrig något test. Jag hade binda på mig hela tiden, jag väntade bara på missfallet.

– Jag berättade det inte för någon utom Joachim, och till och med det var motvilligt, förrän i vecka tjugo. Jag försökte att leva som vanligt och inte låtsas om något. ”Det här är inte viktigt för mig”, tvingade jag mig själv att tänka i ett försök att skydda mitt hjärta.

Men syntes det inte på dig? 

– Nej, inte förrän i vecka 20. Min mage var inte så stor. Mamma tyckte en gång att den såg ”tippig” ut men då fräste jag av henne och sedan frågade hon inte mer.

– Jag gick inte ens till mvc, det kändes bara onödigt eftersom bebisen ändå skulle dö. Jag orkade inte ta mer skada. Allt det där som är roligt annars – ultraljud, lyssna på hjärtat – gjorde mig bara arg. Jag hade ju gjort alltihop så många gånger förr, men det hade inte hjälpt.

Det låter som en nästan total förnekelse av att du väntade barn. 

– Ja… Jag levde parallella liv, bloggade om annat, fortsatte som vanligt, vägrade hoppas. Jag gick och tänkte ”kan jag inte åtminstone få ett tidigt missfall så det inte blir ett sent, eller ännu värre, ett dött barn igen”.

Blev det bättre efter vecka 12, kunde du slappna av lite då? 

– Det blev värre och värre. Jag fick bara mer att förlora.

Sommaren 2012 var ett töcken för Malin. Hon gick på kalas, träffade vänner och familj, satt ute i trädgården och åt, semestrade med barnen, men inom henne rasade kriget. Hennes bebis växte som den skulle i magen, men hon kunde inte tro att den skulle födas fullgången, frisk.

– Jag hade den där känslan som man inte kan förstå om man inte har varit gravid – att vad som än händer så måste barnet ut, dött eller levande. Det finns ingen återvändo. Man är gisslan i sin egen kropp.

– När jag till slut blev inskriven på mvc, de gjorde det automatiskt när jag ringde och frågade en sak, erbjöd de mig ett kubtest och jag tog det. Men sedan tänkte jag att det inte spelade någon roll om barnet var sjukt, för det skulle ändå inte leva.

– De ringde en dag och sa att resultatet av testet var bra, allt var normalt, ”det var väl roligt?”. Och jag sa, ”öh, ja det är det väl…” för jag lade ribban vid att föda ett barn med ett hjärta som slår. ”Du kan ta ditt test och köra upp det”, tänkte jag.

Gick du på kontroller sedan, som man brukar? 

– Ja. Men när de gjorde ultraljud tittade jag inte. Det var fasansfullt, jag ville inte se skärmen. Det handlar om några sekunder innan de hittar hjärtat och det är de längsta sekunderna i ens liv. ”Jag ser ett hjärta som slår här”, sa barnmorskan. Då började jag gråta. Jag hade varit så avstängd, men barnet levde. Då kom tårarna.

Hur var det när Stellan började sparkas därinne? 

– Det var hemskt… För han började så tidigt, redan i vecka 16, men sedan tog han långa pauser på flera dagar. Och då trodde jag förstås… Det var vidrigt. Jag fattar inte hur jag klarade att stå på benen. ”Nu är bebisen död”, tänkte jag. Sedan kom en spark. En lång paus till. Om och om igen.

Fick du någon hjälp att hantera de här mörka känslorna? 

– Jag gick hos en psykolog under hela graviditeten. Först var jag livrädd för att vara gravid, sedan blev jag alltmer rädd för förlossningen. Mest rädd var jag att jag skulle komma in på förlossningen och barnet skulle ha dött. Jag såg det framför mig hela tiden.

Hjälpte det att prata om det, tycker du? 

– Nja… Att prata om saker är väl bra, men allting kändes så ödesmättat den här gången. Hela graviditeten, varenda minut, tänkte jag: ”Vilken sekund som helst kan hjärtat sluta slå”. Samtidigt hade jag ju tre barn, jobb och ett hem att sköta, jag hade inte tid att bryta ihop.

När Malins mage började synas lite, kring vecka 20, berättade hon och Joachim för barnen att de skulle få ett syskon.

– Tjejerna började genast räkna på fingrarna: ”HUR länge har ni vetat det!?” men på bloggen berättade jag inget förrän i vecka 35, och ingen hade anat något heller.

Blev bloggläsarna sura för att du inte hade sagt något tidigare? 

– Nej, att berätta var som att öppna en jättestor burk med kärlek. Det var otroligt, jag fick nästan 700 peppande kommentarer. Men jag kunde fortfarande inte säga ”när bebisen kommer”. För då sa en röst inom mig genast: ”TROR du på det där själv?”

– Efter att jag hade berättat på bloggen mådde jag fysiskt illa vid tanken på att folk skulle tycka synd om mig igen sedan. Jag är stark, jag vågar vara ledsen och svag, och det ser jag som en styrka. Men det här när andra ska ömka en… Jag mådde illa.

Vågade du börja inreda för bebisen hemma? 

– Bara bebissängen, som vi tog fram och bäddade rent och fint i precis i slutet av graviditeten. Det är något väldigt symboliskt i att göra det. Så sängen stod där och väntade.

Malin tog sig igenom graviditeten, stod fortfarande på benen, försökte att inte tänka på förlossningen och tvingade sig själv att inte ge barnet något namn eller börja planera framåt.

– Men rent fysiskt var det rena drömmen. Det kändes som min första graviditet, trots att jag var tio år äldre än när jag väntade Astrid. Min nionde graviditet, min fjärde fullgångna. Kroppen var fantastisk. Det var i hjärtat det var kaos.

Malin med Arvid, Saga, Astrid och Stellan i vagnen.

Fem dagar före beräknat förlossningsdatum satt Malin på Stadshotellet i Kalmar och åt frukost tillsammans med en god vän. Hon hade lite ont i magen och ryggen, men sköt det ifrån sig.

– Men när jag började få ont exakt en gång i kvarten reagerade min vän… Då åkte jag och storhandlade på Coop. Sedan hämtade jag barnen och bjöd in grannarna på fika. Jag satt och vred mig på stolen men sa inget. De gick hem klockan fyra.

– Jag laddade ner en värktimer på mobilen och klockade värkarna. Sedan ringde jag min syster Elin och bad henne hämta Arvid och vara redo att se efter barnen. Halv fem kom Joachim hem och han tyckte att vi skulle åka in direkt, för jag hade värkar på 30-50 sekunder, var femte minut, och mina barn har alltid fötts väldigt snabbt.

– Vi lyssnade till ”Dagens eko” kvart i fem i bilen och jag var så lugn när vi kom in att barnmorskan tyckte det var konstigt, jag visade inga känslor alls.

Malin fick ett rum och barnmorskan spände fast CTG-bältet kring magen. Då reagerade Malin.

– Det var vidrigt. ”Lever den”, frågade jag. Sedan hörde man ljudet, VOVOVO i hela rummet… Men jag var bara öppen två centimeter. Va!? När jag kom in med Astrid var jag redan öppen tio centimeter. Jag låg kvar lite men värkarna hade stannat av, så de skickade hem oss.

– Jag klädde på mig, fick en värk i korridoren, en i hissen, en på parkeringen… Vi var hemma i mindre än en timme. Då gjorde det så ont att jag grät.

Klockan 19.20 skrevs Malin in igen. Då var hon öppen fyra centimeter och fick en ny barnmorska, som frågade om hon ville bada.

– ”Det hinner vi väl inte”, tänkte jag, men jag sa inget och hon tappade upp badet. Jag klev i. Sedan, i badet… Jag öppnade mig sex centimeter på en kvart och hade ingen smärtlindring, jag ville inte ha det. Det kändes som om jag skulle dö av smärtan. Det var mycket mer överjävligt än alla de andra förlossningarna.

Men du låg kvar i badkaret? 

– Jag kunde inte röra mig! Det tog bara två värkar så kände jag bebisens rörelse neråt i kroppen, jag har aldrig känt något liknande förr. Jag skrek ”Joachim, ring hit dem”, men de dröjde.

– Så kom barnmorskan in och gick fram till mig och sa ”kom upp ur badet så vi får in dig på rummet”. ”Jag kan inte!” skrek jag. ”Men jag vill ändå få in dig på rummet”, sa hon. Så jag bara vrålade ”jaaaaaa” för jag orkade inte säga emot.

Malin gömmer ansiktet i händerna och tar en paus. Hon ber om ursäkt – ”det här gör så ont att prata om” – och samlar sig en stund innan hon fortsätter berätta om det som fortfarande ger henne mardrömmar.

– Jag slängde upp ena benet över kanten och hon försökte hala upp mig, och jag tog i för att hjälpa till och häva mig upp till stående, och precis när jag hade satt ner andra foten på golvet hände det, och jag skrek ”han kommer, ta honom, ta honom”, men hon kunde inte. Han föll rakt ner i golvet med huvudet före. Han landade på huvudet, och jag hörde ljudet…

– En sköterska kom in och barnmorskan skrek ”ring läkaren” och så tog hon honom och rusade ut. Joachim gjorde ett slags ångestljud och jag stod kvar där och tänkte: ”Nu dog min bebis. Jag visste att det skulle bli så. Nu hände det.”

Så ni visste inte att bebisen levde? 

– Nej. Jag trodde att han hade dött när han slog i golvet. Jag försökte lägga mig på golvet. Det var blod överallt för navelsträngen hade slitits av när han föll ut, blodet bara sprutade.

– Joachim hjälpte mig upp på en bår. Jag fick krysta fram moderkakan och sys. Ingen sa något. Alla som jobbade var chockade och likbleka. Jag tänkte ”nu när jag hade kommit så långt, och så dör min bebis för att de tappar honom i golvet”. Sedan kom Joachim in och sa ”det är en pojke”.

Förstod du då att han faktiskt levde, att du hade fått ett barn? 

– Nej, jag trodde hela tiden att han skulle dö fast han skrek. Vi åkte hem dagen efter. Jag var helt säker på att han var gravt hjärnskadad – det där ljudet när han föll i golvet, det där ljudet förföljer mig.

– På sjukhus är det vattentäta skott mellan hjärta och smärta. Jag trodde att barnmorskan sprang i väg med honom för att han var död, men det var för att han inte skulle förblöda. Bebisar har så lite blod, de behöver allt de har, och han hade förlorat en massa. Men det visste jag inte då, och ingen berättade det heller.

Tiden som följde blev en mardröm. Malin vågade knappt titta på Stellan av skräck för att han skulle visa tecken på hjärnskador. Hon vågade inte heller säga något till någon, för hon var rädd att aldrig mer bli hel om hon sa det högt.

– Det tog två veckor innan jag ens kunde säga till Joachim hur rädd jag var. Det gjorde för ont. För mig hade det inte varit konstigare om han hade fötts och direkt blivit överkörd av en lastbil. För mig var det mycket värre att han faktiskt var helt frisk, men att det sedan blev tokigt vid förlossningen. Det kändes som om ödet hade slagit till.

Två dygn efter förlossningen fick Malin 40 graders feber och ont i magen. Hon hade fått en infektion i livmodern (ett livsfarligt tillstånd om man inte snabbt får behandling) och blev inlagd på sjukhus i fyra dygn med dubbla doser antibiotika, samtidigt som hon ammade Stellan.

– Elin och Joachim var där, men att försöka amma när det känns som att man ska dö… Jag var i en dvala. Allt värkte. Jag trodde att Stellan var skadad och förstörd och han hade en jättestor bula i huvudet som påminde om det hela tiden. Men jag kunde inte prata om det. Då hade jag dött av ångest.

– Men andra kvällen på sjukhuset när jag var ensam bröt jag ihop och berättade för en sköterska om min oro. Då tog de dit en barnläkare som undersökte Stellan flera gånger, grundligt. Och sedan fick jag träffa den barnmorska som var där vid förlossningen.

Hur kändes det att träffa henne? 

– Det visade sig att varken hon eller någon annan hade uppfattat hur rädd jag var. De trodde att jag var lugn. Men jag var ju helt avstängd.

– Barnmorskan var så ledsen för det som hade hänt och jag vet att de där sekunderna var så fruktansvärda för henne. Jag känner ingen ilska mot henne. Olyckor händer, men det är ju också därför det är så viktigt att rutinerna ses över. Så att det aldrig händer igen.

Och hur känner du i dag? 

– I efterhand har jag funderat en del över att det inte verkar ha gjorts någon riktig uppföljning kring hur det här kunde hända, eller någon lex Maria-anmälan. I stället verkade ingen riktigt vilja prata om det. De undersökte ju Stellan så där noggrant bara för att jag ändå var sjukhuset. Annars hade de inte gjort det, fast han föll på huvudet.

Du mådde inte bra efteråt. Fick du något stöd då? 

– Jag gick på flera Amandasamtal (som även kallas Aurorasamtal i vissa landsting, reds anm.) för att prata om det som hänt, och sa till terapeuten: ”Jag accepterar inte att det här har hänt”. Men det tycker de i allmänhet inte är någon bra inställning inom psykologskrået, säger Malin självironiskt och skrattar till, för första gången på flera timmar.

Nu har det gått åtta månader. Livet fortsätter framåt, som livet alltid gör, med läxor, aktiviteter, borttappade skolböcker, smutsiga strumpor, vardagsmiddagar, jobb och allt det andra som hör familjens vardag till.
Malin börjar förstå att Stellan mår bra. Men det har tagit tid, och det är inte över än.

– Jag tog inte till mig graviditeten, sedan blev det en sådan katastrofförlossning. Jag gick och trodde att han var trasig, jag vågade inte ta honom helt och hållet till mig.

– I början måste jag kolla att han levde var tionde sekund, känna efter om han andades. En gång åkte jag i väg i bilen i en kvart och då ringde jag hem till Joachim och sa ”gå in och kolla att han lever, ofta”.

– Det har tagit längre tid att knyta an till Stellan. Intellektuellt sett vet jag att han är frisk och utvecklas bra, men i hjärtat…

…är du fortfarande rädd. 

– Ja. Innerst inne är man ett primitivt däggdjur som gör allt, allt, för sina barn och dör om det händer dem något. Men för varje dag kommer vi längre ifrån det. Stellan blir större. Jag blir starkare.

Hjälper det dig att skriva din blogg? 

– Ja, för jag skriver mycket om annat där, jag kan skriva om ytliga saker som att komma i sina jeans och jag är tacksam för sådant – allt som inte handlar om döden. Det är en lyx för mig att tänka ”vad ska vi äta till middag?” i stället för ”mitt barn kommer att dö”.

Och Joachim, hur har han tagit de här turbulenta åren? 

– När den ena är svag blir den andra stark. Han har fått vara min klippa. Han ältar inte saker som jag gör, han är väldigt bra på att se framåt och göra det bästa av situationen.

Hur ser du på framtiden som mamma nu? 

– Stellan har lärt mig att det inte bara finns död. En barnmorska sa till mig att han skulle hjälpa mig igenom det här, och det gör han. Men nu blir det inga fler bebisar för mig. Stellan är min final.

Av: Åsa Brolin
Foto: Rickard L Eriksson

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 11 2013

NUVARANDE Malin Wollin: ”Jag tänkte: Nu dog min bebis”
NÄSTA Mamma skapar drömlandskap åt sin sovande son