Hennes råa humor gör henne till en av Sveriges just nu mest befriande kvinnliga tv-personligheter. Superaktuella Magdalena Graaf har fyra pojkar där hemma och vill gärna ha ett femte barn – helst en flicka som hon kan dela sina intressen med. ”Jag försöker att manipulera Charlie, men han gillar bara bilar och fotboll.”

Magdalena Graaf

Ålder: 38.

Familj: Sambon Filip Larsson, 39, lyxbilhandlare, barnen Isak, 18, Lancelot, 13, Tristan, 9, och Charlie, 2, och engelska bulldogtiken Pyret.

Bor: Vasastan, Stockholm.

Gör: Programledare, författare och bloggare (magdalenagraaf.se).

Aktuell: Programledare för ”Postkodlotteriet” (TV4),  ”Nya ensam mamma söker” (TV3) och sätter sig i sadeln i ”Stjärnornas hoppning” (Barnkanalen). I våras kom boken ”Mitt perfekta liv”, och hon podcastar med psykiatrikern och överläkaren David Eberhard (”Hur barnen tog makten”).

Det kan inte bli mer pastoralt elegant än på den lugna gatan, sprött befolkad av damer med små hundar (”Kom här, Daisy!”) och kantad av huvudstadens största koncentrat antikaffärer. Väl framme i sekelskiftesvåningen drar Magdalena Graaf ned mjukisbrallan och visar en blåslagen rumpa och sedan är vi i gång.

Lite lagom ilsk i dag, men för all del inte för att hon ännu en gång ramlat av hästen i förberedelserna till barnprogrammet ”Stjärnornas hoppning”. Mest är det att Magdalena, som en i raden av desperata bantningsförsök, gått på 5:2-dieten à la mode och hon muttrar att det är väl typiskt att när man får äta tänker man inte på mat och tvärtom när man inte får äta.

Hon går raskt genom hallen som om hon inte alls bara några timmar senare ska besöka naprapaten med sin mörbultade lekamen. Däremot har hon lite svårt att sätta sig i den lila plyschsoffan som engelska bulldogen Pyret försöker vältra sig i, men åtminstone har hunden slutat kissa inne hela tiden (och därmed har Maggan slutat kalla djuret för ”Det lilla äcklet”) och Pyret verkar på det hela taget ganska glad, trots att Magdalena ryter åt henne, håller andan, grimaserar och sätter sig till slut själv på golvet. Barnen, Lancelot, 13, Tristan, 9, och Charlie, 2, är i skolan respektive förskolan. Äldste sonen Isak, 18, bor inte längre hemma, men en godmodig och rödlätt skåning kikar in vardagsrummet och frågar om parkeringskortet till garaget. Denne man är Charlies far Filip Larsson, 39, lyxbilhandlare och sedan fyra år moderns kärlek.

Vi ska bara ta en snabb resumé för er som händelsevis inte har koll på Magdalena Graaf: 38 år gammal och driver en av Sveriges populäraste bloggar (magdalenagraaf.se) som samlar uppåt 180 000 besökare i veckan. Med tilltalston som till bästa tjejkompisen och Magdalenas signifikativt råa humor för hon en pågående dialog med sina kommenterande ”tanter”, balanserar skickligt jargongen mellan flams och skärpa och bjussar generöst på inblickar i den graafska vardagen (sammanfattningen i bokform, ”Mitt perfekta liv”, kom tidigare i år). Därtill är hon nu aktuell som programledare i nya ”Nya ensam mamma söker” (TV3), ett jobb klippt och skuret för Magdalena som i långa perioder själv varit singelmorsa.

Uppvuxen i frireligiös miljö blev således som naturlag ”bad boys” spännande och redan som 19-åring fick hon Isak med en kriminell och anabolberoende boxare. Magdalena har skrivit om hur han jagade och misshandlade henne i ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig” (2006), en storsäljare som förvånade en del som fram till dess mest sett Magdalena som en blonderad bimbo i kombo med sin lillasyster, Hannah Graaf Karyd, 35, som tillsammans hade en sånghit med ”You got (what I want)” 1998 och modellade avklätt med de välfyllda silikonbrösten alltid i fokus (numera har Maggan tömt större delen av sina och är inte klar än).

Så var det Magdalenas omsusade förhållande med fotbollsplayboyen och före detta proffsmålvakten Magnus Hedman, 40, pappa till de båda mellansönerna. Och senast den numera två gånger skilda Graaf var med i mama hade hon precis haft en stor hjärnblödning som höll på att kosta henne livet, mitt under inspelningarna av ”Let’s dance” 2009. Det blev naturligtvis ingen fortsättning där för Magdalena, men – vad hände sedan?
– Jag kan säga att det inte går att jämföra med mitt liv i dag, säger Magdalena.
– Och jag tror att just den intervjun nog var en av de värsta jag har gjort, med tanke på att jag precis hade haft min hjärnblödning. Jag tror att jag var inne i något slags sinnesförvirring, det hade varit mycket jobbiga grejer omkring mig, så hade jag kunnat vrida tillbaka tiden hade jag inte gjort den intervjun. Jag tror att jag hade behövt vara sjukskriven och tampas med allt mitt då.

Du hade minnesluckor?
– Minnesluckor, stygn i huvudet och var helt deprimerad, det var så mycket skit som hade hänt.
– Ja, och du vet, min ena hund hade precis fått sin röv sönderbiten, analsäckarna, av en annan hund, så det sprutade skit överallt. Det var bara kaos, jag hade någon stackars kompis från England som kom hem till mig och lagade mat. Jag var i ett känsligt läge då. Men nu är jag harmonisk.

Man kan konstatera att du varit ganska hårt prövad med mycket drama omkring dig.
– Jag kanske gillar det lite grann också. Man kan ha lite av allt. Som nu när Pyret slutat pinka inomhus, då har jag ett problem mindre, då ska jag egentligen njuta av det, men det första jag säger är: ”Vi kanske ska skaffa en hund till?” Jag ser den där bilden av mig själv, att vi är som en stor, härlig mix med barn och hundar överallt, men sedan – jag hatar att hon grisar i soffan, ska jag ha en till som grisar!? Det ser ut som att jag SKAFFAR mig de här problemen.

Du kan också tänka dig ett barn till, när du fyllt 42?
– Ja, jag KAN tänka mig en liten bäbis till. Det är lite grann som att skaffa en till hund. Varför inte? Nu är allting lugnt och fint – vi bara kör en galen vända till. Jag tycker att graviditeten … den är okej. Det jobbigaste är att få kroppen i form efteråt. Jag fick så ont i mina höfter, jag fick ont i min rygg, jag fick så ont i fötterna …

Höfterna förändras verkligen vid graviditeterna.

– … de luckras upp lite grann, och jag tycker att jag fått ondare och ondare efter varje barn. För ett tag sedan roterade hela mitt höftparti runt. Och jag tror att alla de här problemen jag får med höfterna nu med ridningen, det kan nog ha med graviditeterna att göra. Och sedan att jag går upp så mycket i vikt. Det är sådan jäkla issue att komma i form så att man trivs i sin egen kropp.

Hur mycket har du gått upp?

– Jag gick upp jättejättemycket i vikt. Jag vägde kanske 56 eller 57 kilo innan, och nu väger jag 65. Jag vill inte väga 56 kilo igen, jag kan tänka mig att väga 60, nu när jag är äldre.

Men du ser så nätt ut!
– (Nästan viskar) 66 kilo vägde jag i måndags. Jag har sprungit hela sommaren och verkligen försökt, men jag har aldrig gått under 60-strecket med alla mina jäkla jojobantningar efter Charlie. Folk pratar om att man ska skita i vågen, men nä, jag vill väga 60 kilo och jag vill inte ha de här valkarna som jag känner att jag har på ryggen och sedan skiter jag i vad folk säger. Nu har jag testat allt som finns. Jag är ju en sökare, otroligt påverkningsbar och har jätteissues med vikten och jag tror det är jätteviktigt att man också kan erkänna det.

Fyra graviditeter, har du aldrig känt dig fin?
– Tidigare har jag nog inte haft några som helst komplex eller problem efter att jag varit gravid. Det har gått fort. Jag har inte varit så medveten på något vänster. Det är nu med sista barnet jag verkligen gått in i hur jag mår, hur jag ser ut och allt sådant där. Jag har varit mycket mer komplexfylld. Jag vet inte varför. Det kanske är åldersnoja också.

Hade du några cravings när du väntade Charlie?
– Bara mat överlag. Älskar mat. Kolhydrater. Grädde. Vitlök. Jag kunde inte dricka vitt vin eller syrliga grejer, jag hade FRUKTANSVÄRT mycket magsyra. Jag var tvungen att sitta upp när jag sov, för det rann nästan bara ut. Sedan tycker jag den bästa stunden i livet, jag ÄLSKAR det, är när man ligger på bb. När man får den där flaggan, mackorna … Man har något nytt. Just den kicken. Det är den bästa som finns. Och sedan när man kommer hem med den här lilla varelsen … Fram till fem månader tycker jag är helt fantastiskt. Sedan tycker jag att det blir jobbigt.

Många brukar tycka tvärtom, att det är då det börjar bli roligt.

– Nej, första två månaderna är de bästa som finns. Älskar det. Man är i en bubbla och vet att det är hela meningen att vara kvar där. Och folk bara köper att man är sen och så, jag tycker det är skönt att få vila i att bara vara.

Men tillbaka till senaste graviditeten, mot slutet märkte du att Charlie inte rörde sig så mycket?
– Ja, det var fruktansvärt. Det var i vecka 38. Jag kände av det på dagen, och på kvällen tittade jag på en dokumentär i TV3 om att många bebisar dör sista veckan. Då var det bara som att något klickade till och påminde mig om någonting. Jag åkte in till Danderyds sjukhus och de frågade mig: ”Har du sett dokumentären på tv, eller?” De viftade bort det med att det inte var någon större fara.

Gjorde de inget ultraljud?
– Jo, han låg still, men de sa ändå att han lever, han rör sig, det är inga konstigheter. Sedan åkte vi ned till Filips familj i Skåne (Ystad) och då kände jag bara: ”Det här är inte okej. Han rör sig inte på samma sätt. Han vänder sig inte som tidigare, det är någonting som inte står rätt till.” Då tog de prover och såg att det inte flödade tillräckligt med näring genom navelsträngen.

Magdalena Graaf och sambon Filip är lite som yin och yang - de kompletterar varandra.


Det är en otrolig historia hur du födde honom utan krystvärkar.

– Då var han väldigt svag i magen. Jag var öppen tre centimeter och de ville att det skulle gå fort, så de gav mig värkstimulerande dropp, för han var tvungen att komma ut.

Hans hjärtljud gick ned?
– Ja, han orkade inte med värkarna. Vid varje värk försvann hjärtljudet och de tappade elektroderna de försökte fästa på hans huvud. Det var panik! Jag kommer så väl ihåg den här känslan, jag har aldrig upplevt den någon gång förut. Man tänker sig att man är omgiven av vuxna människor, människor som har koll, man vill känna en trygghet, att de ska säga: ”Det är lugnt, det ordnar sig, Magdalena.” Men när jag frågar dem ”vad händer? Vad händer?”, och när jag ser paniken i deras ögon och de tittar på varandra – den känslan är inte rolig.
– Och de bara: ”Ta av dig smycken och örhängen, det kan bli kejsarsnitt.” Jag bara kände så här: han kommer att dö. Eller bli svårt skadad. Det är bara jag som kan göra något åt saken nu. Att vänta på kejsarsnitt kommer säkert att ta minst tio minuter eller en halvtimme till – ungen måste ut. Och jag tog i av bara kung och fosterland så att han, han var ju rätt liten, tjoffade ut där som en badtvål.

Herregud.
– Och det sa ju barnmorskan, att hon har haft fyra-tusen förlossningar, men hon har aldrig varit med om någon som har fött utan värkar.

Hur gör man …
– Men jag bara tänkte, det här är den största bajskorven jag någonsin kommer att trycka ut, den ska bara ut. Spricka eller inte spricka. Och det enda jag tänkte på när jag skulle trycka så mycket var att jag inte får ”släppa mig när Filip är här”. Så jag började trycka en våt handduk mot rumpan för det var verkligen en tvångstanke jag hade, ”jag får inte fisa framför honom”. (skratt)

Gick amningen bra?

– Nej, amningen har alltid varit ett problem för mig. Där ställer jag mig verkligen på barrikaden för att jag tycker att det är en jäkla amningshets i Sverige, och jag kan säga så här: Det är på grund av amningshetsen som vi hamnade på Karolinska sjukhuset med Charlie i två veckor. De säger, ”det är ingen fara, råmjölken blir han mätt på, det här räcker och det här är jättebra”, men det gör inte det. Och man sitter och kämpar och kämpar och, du vet, jag har ingen mjölk.

Det har ingenting att göra med att du opererat brösten?
– Nej, det var så när Isak var liten också. Tristan hade också samma problem, han blev pytteliten och fick gulsot, men han tog sig på en gång, det var bara att ge honom välling. Charlie gick ned jättejättemycket i vikt, han vägde 2,9 kilo när han föddes, så gick han väl ned till 2,2–2,1, kanske, och var helt apatisk och fnasig, tappade skinn och blev glansig. Då fick vi läggas in och han fick dropp och allt sådant. Jag ska verkligen våga vägra amma nästa barn.

Vilket av barnen har varit lättast?

– Charlie. Isak var också väldigt lätt. Han var väldigt tystlåten och lugn när han var liten. Han sa inte mycket och började prata sent och han lekte med sig själv. De andra två har varit två riktiga små …

… illbattingar?
– Illbattingar, de har sprungit på väggarna men Charlie är som sin pappa. Lite analytisk, lite lugn, och otroligt trygg. Jag har aldrig varit med om ett tryggare barn än han. Jag och Tristan är nog mest lika. Han har noll impulskontroll, allt är väldigt högt och lågt, men han är ändå väldigt mjukis. Lance är väldigt lik Magnus. Han har också mjuka sidor, men han är tonåring nu.

Har han flickvänner?
– Ja, han har ganska många tjejer, men han tycker det är ganska pinsamt att ta hem dem, märker jag.

För att du är känd?
– Han tycker inte det.

Men han kanske märker av det i skolan?
– Han sa häromdagen, ”Mamma, kan du komma till mitt kvartsamtal, det är mycket pinsammare när pappa kommer som är kändis.”

I förra mama-intervjun sa du att om du ska träffa en ny man ska han vara stabil, ha båda fötterna på jorden och inget bekräftelsebehov. Du verkar ha prickat in rätt mycket där med Filip?
– Det är något jag verkligen älskar Filip för, att han är så otroligt stark i sig själv. Han behöver inte trycka ned mig eller bli orolig om jag ska synas och göra grejer. Han är så trygg i sig själv att han kan låta mig få flyga och ge mig liksom … boost.

Hur programmerar man om sig själv att hitta en sådan man, jag behöver tips!
– Jag föll först och främst för Filips humor. Att vi hade kul ihop, man får den där kicken. Att vi hade något gemensamt, att han var klurig, liksom. På ett väldigt smart sätt. Så det var nummer ett. Sedan, man har lite samma värderingar, han är väldigt mjuk och har varit fantastisk med barnen. Man kan få två flugor i en smäll.

Din karma kickar in, till slut måste något komma tillbaka som är bra för dig.
– Ja, han är nog min gåva där. Sedan är han ett bra bollplank, jag kan fråga Filip jättemånga gånger om jag hamnar i blåsväder eller om det blir intriger eller knäppa grejer: ”Är det jag som har fel nu? Har jag ingen självinsikt?” Då är han väldigt duktig på att tala om för mig precis ”det här tycker jag du gör rätt, men nu var du en dålig mamma och det här borde du inte ha sagt och det här tycker jag du kan göra om och göra rätt …”

Hur uppfostrar man sina fyra söner att bli som Filip, alltså inte exakt, men …
– Jag tror att det är jättesvårt. Jag kämpar varje dag för att göra rätt. Men det är svårt när man har dem varannan vecka, att sätta in rutiner och hålla i grejer, det är ju ett bollande med grejer.

Och kvinnosynen?

– Ja, vi har väl lite problem med just den biten nu, men jag hoppas det goda vinner i slutet, att barnen ser.

Vad har skadat dig mest i en relation?
– Jag har på nära håll upplevt EXTREMT fruktansvärda svek i relationer. Och …de är svårläkta, men man får bara försöka bita ihop, förlåta och gå vidare. Det är svårt. Man blir ärrad. Man blir jätteärrad. Av alla svek man har varit med om, allt från otroheter till andra fruktansvärda saker, så känner jag att man blir … Jag blir lite kylig, och lite kall. Och jag blir lite gränslös i mitt känsloliv. Jag är lite kantstött, lite förstörd, tror jag. Och det märker jag skillnad på mellan mig och Filip. Att han är vanlig och normal. Han är oförstörd, medan jag känslomässigt är rätt fucked up.

Han måste trots allt tycka att det är spännande med dig.
– Ja, det tror jag. Han säger att det är som att vakna upp på Cirkus Scott varje dag.

Du har funderat på att ”tvätta spermier” för att få en flicka nästa gång?
– Ja, men det får man inte säga, jag gjorde en intervju för en annan tidning och de sa att det är etiskt inkorrekt att säga att man vill göra det. Men det skiter jag fullständigt i. Det kan man göra i Finland, så det skulle jag kunna tänka mig. Å andra sidan skulle det kännas som lite fusk också, för jag är nyfiken på att veta vilket kön bebisen har. Blir det en femte kille får man göra något skoj av det. Men det skulle vara kul med en tjej, för hur jag än gör så känns det som att jag aldrig kommer mina killar nära. För att vi inte har den kontakten.

Men är det verkligen så?

– Men det är så. Lances och Tristans största intressen är fotboll. De lever för fotboll, deras pappa är ”fotboll”. De kommer inte till mig med sina fritidsintressen och sina saker, de lever i en annan liten värld. De har inte någonting i vår vardag som är vår lilla connection. Förutom att borsta tänderna, matlagning, läxor och allting som är tråkigt.

Men det är tryggheten!
– Jag vet, jag får säkert igen det när de blir äldre, men jag skulle tycka att det var mysigt att få dela ett intresse med barnen. Det är bara för att jag har barndomsminnen av ridningen och hästarna, man skulle vara i stallet mycket, gå på ridlektioner. Men jag tror också att man vill återuppleva sin egen barndom via någon. Filip kommer säkert att försöka få Charlie att spela tennis, det gjorde han när han var liten. Jag försöker att manipulera Charlie, men han gillar bara bilar och fotboll. Han går omkring i sina små rosa mjukiskläder och sparkar boll och kör bil, så det är liksom bara att lägga ned.

En dotter är heller ingen garanti för hästtjej.

– Nej, och jag tror att jag kanske mer är killmamma. Tjejer sitter och ska dricka te med dockorna, de vill mer integrera en i lekarna och sådant hatar jag. Så det kanske är bättre att de spelar tv-spel och slåss, så slipper man vara med. Ja, jag lägger ned hela tjejgrejen (skratt)! Det får bli en överraskning.

Av: Anna Björkman
Foto: Linda Alfvegren

Artikeln har tidigare publicerats i mama nr 12 2013

NUVARANDE Magdalena Graaf: ”Jag skulle kunna tänka mig ett femte barn”
NÄSTA 14 anledningar varför bebisar är berondeframkallande