Kolikbarn och succékarriär – jodå, det funkar! I våras blev Linda Pira, 28, svensk hiphops hetaste namn samtidigt som hon fick tvillingar, Kyiam och Daviel. Tre veckor efter förlossningen stod hon på scen. ”Men första två månaderna sov jag aldrig.”

Linda Pira

Ålder: 28.

Gör: Hiphopartist.

Familj: Sambon Teddy Angel Barros Vidal, 26, jobbar på lager och ungdomsgård, och tvillingsönerna Kyiam Santos och Daviel DeAngel, födda 11 april i år.

Bor: Lägenhet i Hässelby, Stockholm.

Förebild: Lauryn Hill
.

Aktuell: Med dubbelsingeln ”Bang bang” och ”Bäng bäng”, en kommande EP-skiva och webb-tv-serie för SVT som produceras av Agnes-Lo Åkerlind (som tidigare gjort serierna om Rebecca & Fiona samt Danne & Bleckan) och Anneli Kustfält.

Hennes mamma märkte det först.
– Hon sa så här till mig: ”Funderar du på att skaffa barn?”, säger Linda Pira, 28, dottern och hiphopartisten, vacker som en sagodrottning (jo, helt enkelt) i det ljusa köket hemma i Hässelby. Till sitt rykte inte en av de mer idylliska Stockholms-förorterna, men här, fem minuter från centrum, leder konditionskrävande trappor upp till kullen och de sympatiska trevåningshusen som inramar gården där ett gäng ungar i sexårsåldern för tillfället reder ut en mindre dispyt. Drömläge för vilken barnfamilj som helst att bara kunna släppa ned kidsen och ändå ha koll på dem, kanske särskilt när man är ett ungt, hårt jobbande par föräldrar till prima praktbebisarna Daviel och Kyiam, än så länge dock knappt fyra månader.
– Jag hade inga planer på att skaffa barn alls, fortsätter Linda med sin släpiga, mumlande barytonröst.
– Jag bara: ”Varför tror du det?” Mamma bara: ”Du har gått in i något slags lugn. Du är tryggare, du går inte ut längre, du gillar att vara hemma. Exakt sådär gjorde jag när jag skaffade barn.” Så gick det bara några veckor, sedan var jag gravid. Jag tror att mitt inre ville verkligen.

Det var knappt ett år sedan. Då plötsligt händer det – allt samtidigt. Efter träget jobb sedan tonåren för en karriär som sångerska, som efter att rösten blivit för hes efter ha gapat och skrikit i thaiboxtävlingar i stället byttes ut mot att rappa, och efter att hon envetet ömsom krigat och smusslat sig in machofästet svensk hiphop (för all del inte mer misogyn än någon annan musikgenre), fick Linda i höstas med en vers på Stors låt ”Rom & kush” som gjorde att recensenter, från de snobbigaste hiphopkännarna till veterangubbarna i övre medelåldern gick bananas, och inte bara de.

Även det växande hipsterväldet iklädda sina helskägg, noppriga mössor och ironiska glasögonbågar (ett uttryck helt motsatt hiphopstilen där det gäller att vara knivskarp, dödsseriös och i alla lägen fresh – ser du en hiphoppare i sjaviga sneakers är det ingen hiphoppare) tog Linda Pira
till sitt hjärta och hon höjdes förbehållslöst till skyarna i det där som kallas ”hype”. Efter en vers!

Samtidigt hade hon rätt nyligen avslutat ett förhållande, gått in i ett nytt med tre år yngre Teddy och de blev gravida nästan direkt. Med trillingar.
– Det var för mycket, sammanfattar Linda.
– Först såg de bara två på ultraljudet. Sedan började han ropa in sina kolleger och jag bara: ”Shit, är det något fel?” Han sa: ”Nej, jag måste bara kolla en grej innan jag säger det”, och så kom det in en kvinna som sa: ”Jo, du har tre stycken.” Så Teddy höll på att svimma och jag höll på
att svimma.

Vilken vecka var det?

– Det måste varit i vecka 12. Så det var världens chock för båda. Det var bara så osannolikt. Bara konstigt. Jag var inte säker på vad jag ville, jag var mitt i karriären och allting … Jag pratade jättemycket med min mamma, jag sa: ”Jag vill verkligen ha barn.” Samtidigt, jag tror att innan man har fött barn känner man sig aldrig hundra procent redo. Samma sak som när man ska gå sin första match, man känner sig inte redo, man måste bara ta sig igenom det. Nu känner jag att jag kom in i rollen snabbt, men då var jag så nervös: ”Shit, kommer jag klara av det här?”

Trillingar!
– De sa också att det är jätteovanligt för min ålder att få trillingar och sedan är det ovanligt att alla tre överlever. Så de varnade mig ganska tidigt och sa: ”Kom tillbaka om två–tre veckor, så ska vi kolla.” När vi kom till nästa ultraljud såg de att en hade slutat växa.

Vad hände då?
– Kroppen tog hand om det själv. Just då tyckte jag att det var jättejobbigt, för när jag bestämde mig för att behålla barnen sa barnmorskan att jag måste ta det JÄTTELUGNT. Jag fick inte röra mig, jag fick inte träna, jag fick inte göra någonting. Så jag skyllde mycket på mig själv. Att det var mitt fel.

Vissa foster klarar sig inte hur stilla man än ligger.

– Nu i efterhand är jag jätteglad att två är kvar.

Men såklart det är sorgligt, för man ställer in sig på att få tre.

– Jo, man gjorde ju det. Jag kollade på trillingvagnar och hjälp man kan få från stadsdelsförvaltningen, du vet, jag var helt inställd på det. Det är det också, att man blir besviken.

Hur var graviditeten sedan?

– Jag mådde illa och allt sådant där som man gör, men det var jättebra fram till sjunde månaden, då blev allting bara pissjobbigt. Jag hade så ont överallt. Jag kunde inte sitta, för jag hade ont i svanskotan, jag kunde inte ligga … Samtidigt, jag har läst jättemycket på internet om tvillinggraviditeter och jag känner inte igen så mycket, jag undrade om det var något fel på mig.

– Folk skriver att de inte kunde gå. Visst, det blev så mot slutet, men det som var mitt största problem var ändå det här med kissandet. Jag vågade inte röra mig för jag ville inte kissa på mig. Jag bor tre trappor upp utan hiss – om jag var på toaletten så kunde jag inte gå nedför trappan utan att vara tvungen att gå upp igen. Så jag tog taxi överallt om jag skulle någonstans: ”Ring när du är EN minut härifrån, så jag kan gå och kissa.”(skratt)

Men du kunde uppträda på scen i sjunde månaden!

– Ja, men jag fick sitta på en tron.

Linda Pira ingår i kollektivet Redline, med bas i Botkyrka och grundad av de tre bröderna Chepe, Masse och Salla Salazar, som i snart två decennier spridit sitt hiphop-evangelium både som artister och producenter i exempelvis The Latin kings. På den tiden (i början och mitten av 1990-talet) var svensk hiphop, trots TLK:s framgångar, en angelägenhet för ganska få, men Redline har hållit ut och i dag är intresset ett helt annat med självklar plats på topplistorna, deras Aki har exempelvis sålt platina med ”När solen går ned” och andra artister är redan nämnda Stor och Dani M, Carlito, Labyrint (Akis band), duon Mohammed Ali med flera (The Salazar brothers har även producerat rockare som Mando Diao).

På bolaget Redline är Linda Pira enda tjejen: "Jag har aldrig varit rädd för att ta för mig", säger hon.

På bolagets senaste promotionbild står elva killar i tuffa poser och så längst ut, till höger, Linda Pira som enda kvinnan. Hon har, säger hon, aldrig varit rädd för att ta för sig. Men uppväxten var stökig.
– Jag hade svårt för vuxna och var väldigt rebellisk. Jag skulle stå i centrum hela tiden. Mina föräldrar skilde sig när jag var sex, mamma och pappa tror att det har något med det att göra, då var jag mellanbarn också. Men det var så många vuxna som sa så konstiga saker till mig.

Som?
– Alla lärare, jag märkte att de hade något emot mig. Jag var ju som jag var, så jag kan förstå det i dag, men det var jobbigt då. Det var mammor till folk i min klass som kom fram till mig och sa: ”Du får inte leka med min dotter.” Jag hade något slags utstrålning som utgjorde något slags hot.
Det fattade jag tidigt.

Vad hemskt att känna så när man är liten.

– Ja, jag hade svårt att uttrycka mig, jag brukar alltid tänka: ”Tänk om man kunde prata då så som man kan prata nu, vad jag verkligen skulle förklara vad jag kände, för jag kunde inte det då.”

Men pratade du med dina föräldrar om det?

– Ja, och det blev möten i skolan för jag kom hem och sa: ”Hon är fett elak mot mig, hon gjorde så här och så här.” Sedan när vi satt på möten blev jag helt inåt, jag kunde inte säga någonting.

Hur fick du ur dig frustrationen?

– Jag började först och främst skolka från skolan. Det blev mycket alkohol och droger, jag blev utkastad från skolan till slut. Då fick jag börja i en specialskola i Fryshuset, där de bara hade åtta elever.

Aha, innan du gick deras gymnasiesånglinje?
– Ja, jag gick där även i högstadiet, från åttan till nian. Jag tror att det var den skolan som var vändningen för mig, just för att de där åtta eleverna – de var tjejer som jag. Man hade möten en gång i veckan med familjen och lärarna, så att de visste vad som hände i skolan och lärarna visste vad som
hände hemma. Där drog de även fram artisteriet. De märkte att jag gillade att gå runt och sjunga och rappa och musikläraren, det var en kille som höll på med musik, han började skriva låtar till mig som jag fick framföra och du vet, han drog ut det bra från mig.
– Där fann jag mig själv mer. Jag kom underfund med vem jag var, varför jag var som jag var, och de här taggarna som jag hade haft utåt, dem kunde jag äntligen fälla in lite. Men sedan var jag tyvärr fortfarande kvar med samma umgänge, så jag var fortfarande fast i den grejen.

Du åkte till din bror som bor i Thailand för att komma bort och började av en slump med thaiboxning, gick första matchen efter bara två månader. Kände du inte för att stanna där?
– Både ja och nej. Det livet som jag levde i Thailand, det är egentligen inget liv. Det är mitt sätt att komma tillbaka till fokus.

Saknar du träningen?

– Jo, det gör jag, jättemycket. Jag har försökt sätta barnen i vagnen och gå ut och powerwalka, men det är inte heller så lätt.

Vad vägde de när de kom?
– 3,2 och 3,5. Jag gick upp 37 kilo … (skratt)

Födde du naturligt?
– Nej, vi försökte, jag kom dit och var jätteledsen och bad om igångsättning, jag tror jag var där två gånger och de övertalade mig att vänta, det skulle ske naturligt. Men vecka 38 gick de äntligen med på det.

Hur var det att bli igångsatt?

– Jag kommer ihåg kvällen innan, vi sa inte ett ord till varandra. Det var ändå skönt på något sätt, att det äntligen skulle hända, men fan, vad nervös jag var.

Varför då, att det skulle göra ont?

– Ja, det var väl smärtan, jag hade skrivit det här brevet som man får skriva där jag underströk att smärtlindring, det är verkligen A och O. Jag vill ha ALLT man kan få. Men vi försökte och försökte och försökte, det gick inte, de ville inte komma ut. De tog hål på hinnan och så kom värkarna i gång och sedan låg jag där i 34 timmar.

Var värkarbetet inte tillräckligt starkt?

– Det kom i gång ordentligt, men jag fick aldrig de här krystvärkarna, så långt hann det inte gå. Varje gång de kollade hade jag bara öppnats
jättelite, så de sa: ”Vi gör ett försök till, om det inte går nu får vi snitta.”

Hur var det?

– Jag tror inte jag hade klarat av den pressen om jag inte varit så drogad. Teddy satt där, han var skitnervös också.

Du hade epidural …

– Epidural hade jag fått, och vad är det man får …

… lustgas?
– Lustgas. De sa till mig: ”Du ska bara ta den när det gör ont”, men jag låg med den så här (tryckt över munnen), vi skrattade skitmycket också under hela förlossningen, allting var så jävla kul.

Du hade även ett tv-team på plats, orkestrerat av hyllade producenten Agnes-Lo Åkerlind, som gör en serie om ditt liv?
– Ja, men de fick inte filma allt, sjukhuset sa till innan, eftersom tvillingar är en riskgraviditet så skulle vad som helst kunna hända. Om det var något skulle de bryta filmningen. Men de fick vara med på det mesta. Alla frågade innan: ”Har du verkligen tänkt igenom det?” Men jag var i en sådan helt annan bubbla när jag var i det där rummet, så jag märkte inte av det över huvud taget.

Kom du i gång med amningen?

– Jag ammade dem i en och en halv månad ungefär, men det gick aldrig bra för mig. Jag var tvungen att använda amningsnapp och det gillade de inte. Mjölken kom inte i gång tillräckligt, de blev inte mätta och jag var JÄTTEKÄNSLIG. Jag tyckte det var så jobbigt och jag grät och grät och grät. Till slut sa min barnmorska: ”Vet du vad, om du är så här ledsen och det bara är jobbigt – du har gjort det du kan, om det inte funkar så funkar det inte.”

Men det är bra att kunna flaskmata var sin när det är tvillingar.

– Precis. Det var också jobbigt när jag skulle amma för jag kände bara: ”Hur gör man?” Först amma i en halvtimme, sedan ska man rapa, och det var en timme, och sedan var det nästa. Jag tänkte: ”Shit, när fan ska jag få sova?”

När sov du?
– Första två månaderna sov jag aldrig. De har fått ersättning från första början, vi har kompletterat hela tiden, men när vi gick över helt till ersättning så var det skönt, för jag fick mer energi. Samtidigt som det var
jobbigt för jag tyckte jag hade failat (misslyckats) med min amning.

Har du förändrats av att bli mamma, eller känner du dig fortfarande som samma person, fast med barn?

– Nej, jag har förändrats jättemycket. Man tänker helt annorlunda … Som låttexter, bara en sån grej.

Inte så mycket ”… hookar upp rom och röker doobies”?

– (Skratt) Nää … Det blir helt annorlunda.

Svår balansgång, det där.
– Det är det! Fett svårt. Och för bara några dagar sedan kom jag ganska sent från studion, nästan halv tolv, och skulle gå hem från tunnelbanan och kände: ”Nej, jag måste ringa någon som kan möta mig.” Det har aldrig hänt mig, förut var jag alltid: ”Äh, vadå.”

Man blir dödlig.
– Exakt! Samtidigt har jag fått en helt annan självkänsla, i dag känner jag att det finns ingenting i världen som jag inte skulle klara av efter allt det här. Båda barnen hade kolik också.

Tremånaderskolik?

– Ja, nästan exakt tre månader. I början, det var så hemskt, jag ville bara begå självmord. Jag bara grät och grät, men sedan sakta men säkert så bygger man upp något. Till slut var jag så självsäker med det och jag visste att ja, det gör ont, men jag kan inte göra så mycket mer än att trösta och till slut somnar de.

Så står du på scen tre veckor efter förlossningen och efter två månader släpper du två singlar …
– Det var en tjejkompis som ringde mig häromdagen och sa: ”Fattar du verkligen, du är på toppen av din karriär och du får tvillingar, det är typ omöjligt.” Hon menade, hur gör jag? Och jag har aldrig tänkt så. Jag har bara tänkt att ja, tiden har blivit så mycket knappare. Dagen går så snabbt nu också.

Är det viktigt att fortsätta karriären just nu?

– För mig – och säkert för barnen i framtiden – är det ju viktigt med det jag gör. Samtidigt har jag kommit hem flera gånger och varit skitledsen och känt: ”Nej, jag kan inte göra det här. Kolla vad mycket tid jag missar med mina barn.” Men det blir lättare med tiden, märker jag. I början kände jag mig så dålig och bara grät.

Men du träffar dem mycket.

– Ja gud, jag är ju med dem hela tiden, det är bara när jag spelar som jag lämnar ifrån mig dem. Jag är borta högst ett dygn. De följer med mig på allt annat som har med musiken att göra. De är här när jag gör intervjuer, när jag går till studion är de med mig, allt sådant där. Det enda är på spelningar, på helger. Jag skulle kunna ta med mig dem, men jag tycker att det blir för mycket för dem. Då är det bättre att få vara hemma med sin pappa, där de är trygga.

Hur har din och Teddys relation påverkats av att få barn?
– Vi har kommit varandra såklart jättemycket närmare.

Det kan bli tvärtom också, förhållandet utsätts för stor press.

– Ja, i och för sig, jag tror det var jättejobbigt för honom i början. Han fick kalla fötter och allting, han var jättenervös. Vi var osams en stor del av min graviditet. Det var skitjobbigt, men han kom in i papparollen så bra och så snabbt.

Han stannade, det är det inte alla män som gör.

– Jag hade faktiskt inte räknat med honom. Trodde inte vi skulle fortsätta … men det blev bra.

När blev ni sams?

– På det stora ultraljudet, när man får veta kön och allt. Vi var jätteosams, jag var så arg och besviken, jag ville inte ens att han skulle följa med på det där ultraljudet. Men han tjatade, eller, han behövde inte tjata, jag tyckte att ville han komma fick han väl göra det. Och det var efter det som allting förändrades, när han fick se barnen.

Att plötsligt inse att man ska få två söner.
– Ja, han sa det också: ”Det kommer aldrig vara två pojkar, jag förtjänar inte det”, och så fick han det.

Fint.
– Jag är sjukt tacksam. Eftersom jag inte räknat med honom så har allting blivit så mycket enklare, nu när han ändå är här. Jag hade planerat allting utan honom. Så det är en anledning att jag pallar att göra det jag gör, att han hjälper så mycket. Jag känner mig så blessed (välsignad) över det.
Att det en dag blev så bra det kunde bli.

Av: Anna Björkman
Foto: Hans Ericksson

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 10 2013

NUVARANDE Linda Pira: ”Jag skrattade under hela förlossningen”
NÄSTA Premiär för Kitty Jutbrings och Per Störbys föräldrapodd!