Efter en jobbig förlossning med sonen Walter var cupcake-drottningen Leila Lindholm tacksam över den odramatiska födseln av dottern Olivia. Men sex veckor senare drabbades hennes lilla bebis av RS-viruset. ”Hon fick sondmatas och jag kände mig helt hjälplös.”

ANNONS
ANNONS

En vecka före utsatt datum, på självaste Nobeldagen tionde december, gjorde familjen Lindholm Elenskys minsting Olivia entré i världen. Vattnet gick och den pirriga resan mot att träffa en ny livskärlek rivstartade för mamma Leila Lindholm, en av våra mest älskade tv-kockar och kokboksförfattare. Efter en jobbig första förlossning med sonen Walter några år tidigare var det en rätt stark snart-tvåbarnsmamma som förberedde sig. Så väl det nu går.
– Det är helt omöjligt att veta vad man ger sig in på när det kommer till en förlossning, man har verkligen inte ens den minsta aning om vad som väntar, berättar Leila.
– Tack och lov var det inte dramatiskt den här gången, utan gick smidigt och slutade som vi hade föreställt oss. Det är inte roligt att föda, det är min personliga åsikt, oavsett hur ungen kommer ut. Man har haft nio månader på sig att grubbla och fundera, och sedan när man står där – stor som en ballong – och det börjar närma sig känns det lite som en tröskel man ska ta sig över. Och det är oundvikligt, det är inte som att ”NEJ, jag ångrar mig, jag hoppar av!” När barnet väl kommer är det självklart värt det, och det vet man ju när man har fött ett barn tidigare. Men den smärtan är inte att leka med, säger Leila, och tillägger sedan:
– Men vården på bb har varit helt fantastisk båda gångerna. Man är helt utlämnad, och det är så mycket kärlek och omtänksamhet. Och det känns respektfullt. Jag är så tacksam för alla dedikerade människor som kämpar varje dag och gör att upplevelsen ändå är positiv när man åker hem med sin lilla bebis.

Var det stor skillnad på barnens förlossningar?

– Alltså, Walters förlossning slutade med akutsnitt, han hade bland annat trasslat in sig i navelsträngen, för Olivia gick det bättre. Fast det här med att berätta sin förlossningsstory. Jag har inget emot att vara personlig, men det blir privat på ett sätt som jag inte riktigt tycker om. Jag känner att det mer är något man berättar för sina närmsta vänner.

Och på graviditeterna?

– Jättestor. Med Walter fick jag en hemsk foglossning och kunde i perioder nästan inte röra mig, så var det inte den här gången – tack och lov – eftersom jag nu hade en liten rörlig kille att ta hand om. Men den största skillnaden var nog mentalt, att jag var så mycket lugnare med Olivia, man hinner inte noja upp sig lika mycket med andra barnet. Det allra jobbigaste har varit att jag har gått upp väldigt mycket i vikt, annars har jag mått relativt okej.

Just kampen mot mammakilona har Leila nu vunnit. Redan när mama-teamet träffade henne för den här omslagsfotograferingen blev det tydligt att hon bytt både två och tre storlekar på kort tid. När hon nyligen presenterades som Viktväktarnas nya ambassadör konstaterade hon – lätt häpet – att hon gått ned 19 kilo från juli till november.
– Jag är chockad att det har gått så snabbt! Jag har ju i princip ätit pasta, ris och vitt bröd varje dag – och kanelbullar! OCH lördagsgodis! Man kan gå alltså ned i vikt utan förbud!

Vad var det som fick dig vilja gå ned i vikt?

– Jag har ju gått upp närmare 30 kilo med båda barnen. Efter Walter orkade jag aldrig riktigt ta tag i det, gjorde några satsningar på egen hand och gick ned lite men hade fortfarande 15 kilo extra att släpa på. Men jag kände ju också att jag ville ha fler barn och tyckte väl inte riktigt att det var någon idé. Men efter Olivia …  då hade jag fått nog. Jag ville äga min egen kropp igen. Det kan väl de flesta mammor identifiera sig med, känslan av att vilja komma i de där gamla jeansen. Jag var rädd för att aldrig bli mig själv igen.

Men du är ju å andra sidan sinnebilden för den livsnjutande bullbakarmamman?

– Jag tror aldrig att jag blir pinnsmal. Jag förespråkar inte bantningshets bland nyblivna mammor. Min förhoppning är att jag nu kan vara en positiv förebild och inspiration visa att man inte behöver hoppa på någon extremdiet utan i stället njuta av livets godsaker. Jag vill kunna äta alla dagar i veckan och samma mat som min familj.

Tillbaka till Olivias första tid. För när familjen kom hem med sitt lilla knyttebarn, mitt i kallaste juletid, dröjde det bara veckor innan Olivia lät pipig i luftrören. Det tog tre turer till olika vårdcentraler och doktorer innan det upptäcktes att hon sex veckor gammal hade åkt på det hatade RS-viruset.
– Det är verkligen inget man önskar någon. Varken bebisar eller vuxna, som förälder känner man sig så hjälplös.

Blev hon sjuk snabbt av RS-viruset?

– Ja, Walter hade varit sjuk strax innan så hon fick det säkert av honom. Jag åkte in med henne till akuten, och blev hemskickad med Alvedon. In på en torsdag och in på lördagen igen, på olika sjukhus. Hon väste och hostade när hon andades och till slut åkte vi in till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Då blev hon inlagd, de sa bara ”vi lägger in er nu och ni kommer nog att bli kvar minst en vecka”.

ANNONS
ANNONS

Hur dålig var hon då?
– Hon fick sondmatas, orkade inte suga. Lillskrutten, hon var ju bara sex veckor. Det var hemskt och otroligt läskigt. Samtidigt kändes det bra att bli inlagd så jag visste att hon fick den tillsyn hon behövde. Personalen var pedagogisk och förklarade sakligt, ”dag ett kommer att vara såhär, dag två händer det här och dag tre kan vara värre”. Det kändes tryggt att det inte var något flummeri, utan att de visste det exakta läget.

I sådana jobbiga situationer, kan du hålla dig grundcool eller springer tankarna i väg?
– Nu är jag lugn, hade det varit med mitt första barn hade det varit skillnad – antagligen hade jag varit helt knäckt. Det är väldigt mycket hormoner i omlopp som nybliven förälder, jag tyckte att jag grät jämt när Walter var bebis.

Så det var en rätt kaosig vinter?
– Både och. Egentligen var det rätt lugnt, förutom med just det här, jag var rätt mycket hemma. Jag tyckte att det var bättre på något vis att få barn i december, de första tre, fyra månaderna är man ju mest hemma ändå. Vi hann harva igenom rätt många tv-serier på Netflix.

Ett bra mått på att man tar det lugnt.
– Precis. Walter föddes sjunde maj, precis när träden slagit ut och våren var i full gång. När Olivia föddes var det helt okej att sitta inne och uggla, men det kändes inte lika bra under sommaren. Sedan sov Walter bara en kvart, högst tjugo minuter om dagarna och inget mer. Han sover inte hela nätter nu heller, kan sätta sig upp mitt i natten i sängen och börja snacka, läsa sagor, prata om saker som har hänt.

Kan det finnas någon han brås på inom familjen?

– Vad menar du, ha ha. Okej då, jag var likadan när jag var liten, mamma sa att jag var hur jobbig som helst fram till att jag var fem år. Jag höll på hela tiden – ända in i kaklet. Övertaggad. Intensiv. Hon fick jaga mig konstant, och blev smal som ett streck.

Olivia, nu 10 månader, sitter i sin robusta vagn och verkar mest intresserad av att vallas runt på en långpromenix för att, förhoppningsvis, slumra till i några timmar. Mamma Leila måste bara hitta sin plånbok först, och nycklarna, och kanske är det bra att slänga in några blöjor under
vagnen också.

Det är lika hög fart på mamma Lindholm när vi möts i det stora huset i den lilla staden vid Mälaren som det är i alla hennes otaliga tv-program. Tio år i rutan har det hunnit bli, och ett tjog böcker däremellan, nu senast mastodontprojektet inredningsboken ”Welcome home”, som hon författat tillsammans med kollegan Ulrika Magnusson. Storebror Walter, 4, är på förskolan, ett föräldrakooperativ, och sambon Mårten jobbar hemma, i den ombyggda garagedelen, numera ett jag vill också ha-snyggt hemmakontor, slash litet showroom fyllt med pastellfärgade prylar från deras webbutik, strösslat med marockanskt kakelgolv och vita snickeriglada fönster.

Leila Lindholms dotter drabbades av RS-virus.

Snart ett år som tvåbarnsmamma! Några reflektioner?
– Det är så svårt att föreställa sig hur livet skulle se ut om vi inte hade skaffat de här två barnen, allting kretsar kring familjen och barnen. Eller väldigt mycket i alla fall. Att få så mycket tid som möjligt tillsammans – och att det samtidigt blir lagom, så att vi inte sliter på varandra. Den här lilla fröken, hon följer med mig överallt, säger Leila, samtidigt som hon krånglar på Olivia två miniskor.

Hon verkar vara en nöjd liten tjej?

– Ja, Walter var mycket mer aktiv, herregud alltså. Olivia började sova hela nätter när hon var två månader, det var som att ha vunnit på lotto. Vi trodde inte att det var sant! Annars har man ju hört om kompisar som fått en väldigt lugn första bebis, och andra barnet är värsta galningen. För oss var det liv i luckan från första stund, det märktes redan på bb att det var en kille med klös.

På vilket sätt?
– Han hade en så stark röst, den pyttelilla människan, sedan vet jag inte om vi upplevde det så extra mycket för att han var vårt första barn, men det var som en chock. Men mycket berodde ju på sömnbristen, jag blev så trasig av att inte sova, och behöva gå upp och stöka på nätterna. Det var tufft.

Drog ni er för att skaffa syskon?
– Nä, absolut inte, sådant som är jobbigt … Det är bara att bita ihop. Äh, sedan är jag väl som person väldigt lösningsorienterad, försöker få saker att funka snarare än tänka på allt som kan gå snett och bäva. Vi kände båda två väldigt starkt att vi ville ha ett till barn, både för vår och Walters skull. Det är inget man tar för givet heller, att man kan få fler barn.

ANNONS
ANNONS

Har du ammat båda barnen?
– Det har varit väldigt olika även där. Walter var väldigt hungrig när han kom ut – maten räckte inte riktigt till – och han skrek och härjade på bb, så då fick han lite ersättning, man är ju så orolig över allting … När jag tänker efter var det nog en kombination av att vi var ocoola och att han inte fick grepp på det här med amningen som gjorde att jag bara kämpade på i tre månader. Det jag känner nu, efteråt, var att vi aldrig skulle ha börjat med ersättning, då hade han nog lärt sig att äta ordentligt. Jag var bara osäker, ”det kanske inte finns tillräckligt med mjölk”, och han vande sig vid flaskan och blev en riktig nappunge, säger Leila.
– Sedan har han älskat den där nappen, det har varit hans ”my precious” som vi till slut lyckades göra oss av med. Olivia förstod direkt vad hon skulle göra, med amningen, och sedan satt hon där som en sugklocka. Jag hade nog också bättre självförtroende då och det flöt på helt naturligt. Jag ammar henne fortfarande och tänker göra det ett tag till. Hon äter mat också, fast nu har hon fått tänder. Och i natt, aj alltså, hon bet till ordentligt. Jag hoppas på att det var slumpen och inte något uttänkt hon planerar att fortsätta med.

Under andra föräldraledigheten tänkte Leila faktiskt vara ledig. Eller, ja, inte jobba så mycket som hon nu gör ändå.

Varför höll inte din plan?

– Det går inte helt enkelt. Jag driver ett företag, vissa grejer måste lösas, nu tycker jag att vi har en bra organisation, men vissa saker måste fixas på daglig basis.

Utifrån är det lätt att tro att det är så enkelt att vara egenföretagare och ha bebis samtidigt.

– Såklart att det är tufft, men samtidigt … Att vara mammaledig är tufft, oavsett om du är det på heltid eller jobbar samtidigt. Jag sitter mycket med internationella kontakter, fabriker och sådant. De bryr sig inte om att jag har en bebis på armen, jag är deras kontaktperson. Det gäller att vara duktig på att delegera så att allt inte hamnar i mitt knä. Men visst är jag mammaledig, vi har ju inte någon barnflicka, det är jag som tar hand om Olivia, och jobbar samtidigt.

Är det skönt också, att hålla i gång det kreativa?
– Jag har nog svårt för att ”bara” göra en sak i taget. Mitt jobb är på något vis inte ett jobb, utan en passion. Jag älskar det jag gör, tycker det är så roligt att jag nästan blir deppad av att vara borta. Sedan finns det saker som är mindre kul, att sitta med företagskvitton är INTE den del jag brinner för, om jag säger så. Jag känner att jag gör så mycket jag hinner, det jag inte hinner – hinner jag inte.

LÄS OCKSÅ: Hemma hos Leila Lindholm – köket är husets hjärta (Skonahem.com)

Hur delar ni upp livet hemma?

– Vi kör med rock’n’roll på volley. Det är mer stunden som avgör vem som gör vad. Mårten jobbar hemma rätt mycket, vi delar på hämtning och lämning. Walter går på ett föräldrakooperativ så där lagar vi mat på förskolan en dag i månaden och hoppar in och städar. Sedan tror jag inte att vi har tagit ut en enda dags vabbande från Försäkringskassan.

Leila stannar upp, blir tyst. Tittar mot Olivia som vaknat efter vår promenad och nu sitter och kämpar med en sked och en skål med lunchris.
– Är hon inte väldigt rolig? Hon är en liten minimänniska som bara gör en massa saker. Hur har hon lärt sig det? Sitter och äter själv med sked, tio månader gammal. Med Walter satt vi två personer och tittade på allt han gjorde, servade honom med allt. Hon tar mer egna initiativ.

Vad tycker du är viktigt att ge barnen för riktlinjer i livet?
– Tydliga gränser. För mig är det viktigt att som vuxen våga stå på sig inför sina barn. Ett nej är ett nej. De måste lära sig att lyssna. Men ja, gud, det är så svårt! Just nu, Walter lyssnar inte, säger jag nej, så fortsätter han. Det svåra är att vara konsekvent, de är lätt att det blir tandlösa hot, ”nej, nu får du gå upp på ditt rum”, ”nu får du gå ut”. Och sista utvägen: ”Nu ringer jag till jultomten!”

Har du lätt för att kontrollera ditt temperament?
– Inte det minsta. Lätt är det inte. Det är ett släktdrag. Ingen är konflikträdd i vår familj. Jag får kämpa, som de flesta. Om vi går tillbaka till vad jag vill ge mina barn så är det viktigaste att de ska tro på sig själva, att tycka att man är värd något, att man kan något. Att bära upp sig själv med stolthet. Jag har präglats av att jag har fått lära mig just det när jag var liten, framför allt från min farfar. Om han säger att jag ska bli något speciellt, så är det väl så. Man får inte begränsa sig i att tänka att om det bara hade varit så eller så, eller om jag bara hade gjort det eller det. Allt börjar med en tanke. Sedan gäller det att hålla stenhårt fast vid den.

Av Moa Samuelsson
Foto: Linda Alfvegren

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 1 2014.

NUVARANDE Leila Lindholms dotter drabbades av RS-virus: ”Jag var otroligt rädd första tiden”
NÄSTA 10 anledningar att amma var du vill, hur du vill, när du vill