Kitty Jutbring: ”Jag pendlar mellan eufori och panik”

Kitty Jutbring, 35, hittade den perfekta pappan till sina framtida barn, tänkte ”nu eller aldrig” och blev gravid direkt. Hemma från bb brast lyckobubblan. ”Att bli förälder väckte jobbiga krav på mig själv.”

Kitty jutbring

Ålder: 35 (fyller 36 i april).

Familj: Sambon Per Störby, 41, kompositör, och dottern Nikki-Lo, född 3 december 2012.

Bor:
I lägenhet i Enskededalen, söder om Stockholm.

Gör: Programledare för ”P3 star” i P3. Kitty har också lett ”Sommarsession” i P3 tre år i rad. Just nu mammaledig. Bloggar på mama.nu.

Bakgrund:
Kitty blev känd när hon deltog i ­dokusåpan ”Big brother” 2002. Året efter ­började hon i relationsrådet i ”Christer” i P3, där hon även varit programledare. Hon har ­också varit med i ”Club Goa” och ”Fångarna på fortet” med flera tv-program, sjungit i bandet Kitty and the K, drivit klubbar och dj:at samt ­varit programledare för flera barn- och ungdomsprogram i SVT, däribland ”Bobster”. Kitty var krönikör under många år i bland annat Aftonbladet. Hon har fokuserat mycket på­ ­relationer, kropp, sex och självbild hos ungdomar via föreläsningar, radio- och tv-jobb samt i SVT:s satsning Mensbloggen. Kitty ledde ”Musikhjälpen” 2008, var med i ”Let’s dance” 2009 och ledde galan ”P3 guld” 2011.

Förebild i livet:Cyndi Lauper, back in the days. Hon var så himla snygg men behövde aldrig spela på sex. Hon vågade ta i alla ämnen, bad aldrig om ursäkt. Vilket även märktes i hennes klädstil.”

Kittys tips till dig som känner dig nedstämd

1. Googla ingenting och lyssna inte på rykten.  Folk skriver vad som helst i trådar på nätet, alla är så tvärsäkra. Som nybliven mamma vill man barnets bästa, man är en enkel måltavla. Men tro inte allt du läser!

2. Välj två personer att lyssna på och två nyskrivna böcker att läsa och strunta i alla andra. Annars blir man bara förvirrad, för alla säger olika.

3. Berätta för bvc om du mår ­dåligt.  De är väldigt duktiga, de kan ge god hjälp om man är ärlig med hur man känner.

Den kaxiga, roliga och hyperenergiska Kitty Jutbring, 36, är sig inte riktigt lik. Hennes hår är lika rosa som vanligt, hon har samma höga kindben och strålande leende, men hon har också en ny liten människa i famnen – den rent hjärtskärande söta och för tillfället rätt sömniga Nikki-Lo, fem veckor ung. Sedan hon föddes är sig inget likt.
– Mina känslor har varit helt upp och ner. Jag har pendlat mellan euforisk lycka och panikkänslor över att något ska gå fel, att det ska hända henne något, säger Kitty.
– Det var fullkomligt överväldigande att komma hem med henne från bb. Och skrämmande. Jag hann liksom inte riktigt med. Hon kom så snabbt, kan hon försvinna lika fort?

Tänker du så fortfarande?
– Det börjar bli bättre. Jag går i samtals­terapi varje vecka och börjar vänja mig vid allt det nya. Jag har bra dagar, och andra som inte är lika bra. Då är jag väldigt glad att Per kan vara hemma så mycket, att vi är två om det här.

Kitty lyser upp när hon tittar ner på Nikki-Lo, som inte bara skrattar högt när hon sover (!), utan också har Sveriges kanske längsta namn: Bibbi Nikki-Lo Inga-Lill Krabban Störby Jutbring.

Hallå, hur tänkte ni här?
– Bibbi efter Pers mamma, Nikki-Lo för att det är fint, Inga-Lill efter min mormor, Krabban för att vi kallade henne så i magen, och så våra efternamn. Tänk att vi fick igenom Krabban som namn, det trodde jag inte, säger Kitty (som kallar sin dotter omväxlande för Krabban och Nikki).

När den tidigare dokusåpakändisen och sångerskan, numera programledaren, radioprataren och krönikören Kitty träffade kompositören Per Störby för tre år sedan, insåg hon direkt att det här var den perfekta pappan till hennes framtida barn.
– Jag visste att jag hade träffat rätt kille. Att vad som än händer mellan oss så är han rätt pappa till mitt barn, säger Kitty.
– Innan hade jag alltid varit djupt skeptisk mot att skaffa barn. Svinkoppor, dagis, förlossningen – neeej! Jag kunde inte se det framför mig. Men plötsligt kände jag att det började bli bråttom, ”nu måste jag bestämma mig, tiden rinner ut”. Och så tänkte jag att det är nu eller aldrig.

Hade du försökt bli gravid någon gång tidigare?

– Nej, och aldrig varit det heller. Så jag trodde att jag kanske inte skulle ha så lätt att bli gravid, de flesta av mina vänner hade ju ”råkat” bli det, både en och två gånger, men aldrig jag. Men det gick på första försöket. Jag blev helt paff. Oj vad fort det gick. Det var som om en liten själ låg och väntade på att vi skulle ta emot den.

Hur kändes det när den första förvåningen lagt sig?

– Jag fick den där känslan som är både härlig och hemsk – nu finns det ingen återvändo. Nu är det så här, bara. Jag är ”gravve” och barnet måste komma ut sedan på något sätt. Jag var väldigt orolig för förlossningen. Det är något jag har tänkt på med fasa i nästan hela mitt vuxna liv. Sedan kände jag också att jag inte var säker på att det skulle gå bra.

På vilket sätt, menar du?
– Under hela graviditeten kände jag att det skulle gå åt helvete. Jag trodde inte hon skulle komma ut helskinnad, eller så skulle jag själv stryka med.

Jobbiga tankar att gå omkring med när alla säger grattis och förväntar sig att man ska vara glad.
– Ja. Jag var glad över barnet i magen, verkligen, men jag var så nojig också. Det var ingen odelad glädje, jag var rädd. Jag kunde inte tro att det skulle sluta väl.

När Kitty fyllde 35, i april för snart ett år sedan, fick hon en romantisk överraskning av Per: en resa till Paris.
– Vi hade varit i Göteborg, precis kommit hem till Stockholm igen och Per väckte mig mitt i natten och sa ”kom, vi måste klä på oss och gå ut nu”. Vi åkte till Skavsta och tog ett plan till Paris, det var en riktig drömresa som vi hade pratat om länge. Men jag mådde så fruktansvärt illa!
– Vi bara låg på hotellrummet hela helgen och åt frukt. Det var mysigt ändå, men inte som man hade tänkt sig första gången i Paris, säger Kitty och fnissar vid minnet.

När berättade du för folk att du väntade barn?

– Jag väntade rätt länge, jag var ute och gjorde radio på olika festivaler. Alla trodde att jag var bakis hela tiden eftersom jag bara kräktes. Varenda tågresa satt jag där med spypåsar och hulkade. Om toan var upptagen fick jag spy mellan tågvagnarna, i påsen då …
– Jag såg att folk kände igen mig ibland och säkert berättade för andra, ”jag såg Kitty Jutbring på tåget, hon var så jäkla sunkig och bakis, hon spydde hela tiden”.
– I vecka 22 berättade jag det på scenen på Trästockfestivalen i Skellefteå. Jag skulle ­presentera duon Little Marbles, två tjejer som skulle spela, och då sa jag ”fast det är ju ­faktiskt redan två tjejer på scen”, för vi visste att det var en flicka i magen. Jag trodde ingen skulle bry sig, men alla bara jublade. Sedan kunde jag visa upp magen i tajta kläder, så som Neneh Cherry gjorde när hon slog ­igenom som stencool och höggravid i slutet av 80-talet. Hon var och är en stor förebild för mig.

Hur mådde du då, hade du slutat kräkas?

– Nej, det höll i sig i fem månader! Men annars hade jag inga problem, det var inga konstigheter. Så jag jobbade på hela hösten, även om jag blev yr ibland och tappade tråden. Tur att jag inte gjorde så mycket direktsändningar.

Hur påverkades din och Pers relation av att vänta barn?

– I början av graviditeten var jag fasen inte riktigt klok, jag blev så fruktansvärt arg på Per. Jag kunde känna att jag inte älskade ­honom längre, att jag inte ville vara ihop med honom, det var som om jag inte kände honom längre. Det blev hemska bråk. Men han är inte den typen som bara tar sådant, han ­krävde att vi skulle ta itu med det, och det ­ville ju jag med.
– Vi började gå i parterapi. Och det var väldigt, väldigt bra. Det var som teambuilding. Vi pratade allvar och det svetsade oss samman. Det är mitt tips till andra par, oavsett vilka svårigheter man möter, att gå i terapi tillsammans.

Det sätter verkligen i gång en massa ­känslor och tankar att vänta barn.

– Ja, vilken terapeutisk process det är! Jag bråkade med min pappa om gamla saker som hade hänt för trettio år sedan. Men vi blev sams igen, allt hann landa före förlossningen.

Andra december fick Kitty värkar och tog en taxi till Huddinge sjukhus, bara för att skickas hem igen eftersom värkarna hade
avstannat, trots en hinnsvepning och trots att vattnet gått – ”det ­kostade tusen spänn tur och retur”.

Så fort Kitty och Per kommit hem igen tog värkarna ny fart.
– Då blev jag helt irrationell och kände mig avvisad eftersom de hade skickat hem oss, jag ville absolut inte åka in igen. För att få tiden att gå hemma gjorde jag en bebis i en barn­bilstol i cernitlera, nästan som en besvärjelse. Jag hade ju trott att vi skulle komma hem med en sådan och i stället satt jag där med bebisen kvar i magen.

– På natten vaknade jag av att det gjorde skit­ont. Jag stod ut i två timmar innan jag väckte Per. Då det blev outhärdligt ringde vi förlossningen och jag skrek: ”Garanterar ni att vi får stanna!?” När vi kom in var jag öppen tre centimeter, de värkarna var absolut värst.
Hade du förberett dig inför förlossningen?
– Vi hade gått på kurser, jag tänkte vara sådär profylaxcool och andas ut smärtan … (skratt). I efterhand är jag glad att ingen hade sagt hur ont det faktiskt gör. Sedan gick det fort, jag skrek att jag måste få epidural NU, men de sa bara ”narkosläkaren är på väg, du måste vänta i tio minuter”. ”Men det är ju nio värkar”, skrek jag. Jag förstod inte hur jag skulle stå ut men försökte vara duktig. Jag ville liksom inte vara till besvär, säger Kitty och tar en liten paus – ”jag blir lite yr när jag pratar om det här”.

Kitty öppnade sig snabbt till tio centimeter. Sedan hände … ingenting. När hon fått värkförstärkande medicin var det bara att vänta på krystvärkarna, med en bortre tidsgräns på tre timmar innan barnet måste tas ut ändå.
– Jag hann träffa en lång rad barnmorskor. Alla var gulliga, men det var så många olika, och alla skulle läsa mina papper och sätta sig in i vad som hände. Efter tre timmar kom nio personer inspringande för att ta ut Krabban med sugklocka. Man blir väldigt skärrad när rummet fylls med folk. Jag hade känslan av att allt gått snett.

Varför fick du inga krystvärkar?
– Hon kom inte förbi spinaltaggarna, hon böjde inte ner hakan tillräckligt.

Vad hände sedan, drog de bara ut henne?
– De sa att jag måste krysta fast jag inte hade några värkar. Kvinnan med sugklockan ropade ”kom igen, Kicki, krysta” och jag bara vrålade ”jag heter KITTY”. Det var en overklig smärta. Men på andra eller tredje krystningen kom hon ut, samtidigt som hon bajsade på mig. Den här varma, blöta klumpen på mitt bröst … ”Där är du ju”, sa jag. Sedan sydde de ihop mig.
– Innan hade jag varit orolig för att visa brösten, men har man fött barn inför nio personer kvittar det. Amningen kom igång direkt. Barnmorskan bara la Krabban till mitt bröst och så sög hon. Jag blev så stolt över henne.

Den nya familjen fick stanna på bb några dygn eftersom Kitty hade kateter. Ute rasade snöstormen. Inne lärde Kitty, Per och Nikki-Lo känna varandra i lugn och ro.
– Vi var i en lyckobubbla, vi grät och grät. Allt var så vackert. Det starka bandet kom direkt. Jag gick från upplösningstillståndet under förlossningen till totalt lugn.

Kitty Jutbring och dottern Nikki-Lo.

Men ett par veckor senare skrev Kitty i sin blogg på mama.nu: ”Nu orkar jag snart inte mer. Måste få ur mig det. Det är sådant kaos i mitt huvud. Känns som jag är ute och går på jättetunn is (eller nån slags balansgång), som att nånting kommer brista snart. Försöker bara hålla ihop, hålla ihop, hålla ihop! Jag vill bara att tiden ska gå, alla säger att det blir bättre snart, men när?”

Vad var det som hände när ni kom hem?

– Vi hade längtat hem, men när vi väl var där blev det så överväldigande. Jag hade inte tagit in hur sjukt stort ansvar det är att få ett barn, och vågade inte vara ensam med henne. Jag var van vid att leva som en tonåring, göra det jag ville – vara ute sent, sova länge dagen efter, ta dagen som den kom.

Och van vid att jobba, och på att vara bra på ditt jobb.

– Och göra massor av saker, inte sitta still. Det var svårt att varva ner. Att bli förälder väckte så mycket jobbiga tankar och krav på mig själv. Vissa dagar var som ett svart hål.

Hur kom du ur den första jobbiga fasen?
– Jag gick till bvc och sa att jag ville ha hjälp att fiska upp mig, som jag uttryckte det, innan det blev värre, för jag kände igen vissa tecken från tidigare i livet när jag inte har mått riktigt bra. Och de förstod precis vad jag menade. De sa att det var vanligt. De tyckte att jag var ­normal, vilket var så skönt att få höra. För jag kände mig hemsk – att jag inte var glad hela tiden nu när jag hade fått en bebis.

– Att känna så när man just fått barn är tabu. Jag var inte alls beredd. Men jag fick massor av respons på bloggen när jag skrev om det, och det var så skönt att inse hur vanligt det är, hur många därute som har känt precis som jag.

Vilken sorts hjälp har du fått?
– Jag fick direkt en remiss till en terapeut att gå och prata med så länge som det behövs. Det är en jättestor hjälp. Och just det där, att de fick mig att förstå att det är normalt. På bvc är de vana vid allt, det finns ingenting de inte har sett och hört förr.

Hur länge ska du vara hemma med Nikki-Lo?
– Som frilans är man alltid rädd att bli bortglömd om man är borta för länge, men jag har ett radiojobb att komma tillbaka till nu i sommar. Det både förvånar och gläder mig!
– Sedan ska vi börja kolla efter en vego­vänlig, genusmedveten förskola och ställa henne i kö. Om någon i Stockholm har några tips så finns jag på bloggen! Jag är vegan och Per är vegetarian, så det är viktigt för oss att de har sådan mat, och att de jobbar genusmedvetet. För mig skulle de gärna få kalla alla för hen.

Du fick en tuff start som mamma. Hur känns det nu?
– Varje vecka som vi lägger bakom oss känns bra, varje dag som det funkar ser jag som en seger. Krabban blir lite mindre skör, jag blir lite mer stabil i humöret. Det ska bli fantastiskt att se henne utvecklas och kunna gå ut lite mer. Jag ska göra allt jag kan för att ge henne en bra start i livet.

10 saker Kitty Jutbring kom fram till första månaden som mamma:

  1. Kaskadspyor är inte farliga (om de inte sker hela tiden, förstås).
  2. Sov när du kan, skit i vilken tid på dygnet det är.
  3. Bebisar andas oregelbundet – det är en regel.
  4. Gå ner i varv och våga missa saker. Stanna hemma med bebisen, du måste inte springa runt på en massa grejer! Världen finns kvar där ute när du är redo igen.
  5. Släpp fokus på dig själv och ditt utseende. Låt läkningen av kroppen gå före saker som att vara piffig och att gå ner i vikt.
  6. Skaffa en bra amningskudde och en ­badstödstol, båda underlättar otroligt.
  7. Bli inte rädd om du tänker sjuka tankar. De kommer av den nya oron och alla ­tänker dem ibland.
  8. Gör en plan i förväg för städning, disk och tvätt, annars riskerar det att bli ett stressmoment när du inser hur lite tid som blir över. Handla gärna i förväg också.
  9. Skaffa ett stort lager myskläder till dig själv och komplettera med mjuka frottétvättlappar och bebisfiltar, det behövs många.
  10. Se till att sprita både dina egna och andras händer, det är okej.

Av: Åsa Brolin
Foto: Rickard L Eriksson

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 3 2013.