Hon har pendlat Sverige–Norge – med barn. Och jobbat i turbotakt – med barn. Men nu får det vara nog. För mama berättar Jessica Almenäs om logistik-kaoset, åldersnojan och när kärleken faktiskt inte löser allt.

ANNONS
ANNONS

Jessica Almenäs

Ålder: 38 (fyller 39 i november).

Familj: Barnen Jack, 8, och Dylan, 4.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Gör: Programledare i TV4. Sågs under våren i ”Let´s dance”, i höst blir det fortsatt ”Nyhetsmorgon söndag” och nya satsningen ”She’s got the look” i Sjuan, ett slags ”Top model” för kvinnor över 35 år. Jessica är också en av programledarna för tv-priset ”Kristallen” 28 augusti och kanske blir det ännu ett travprogram. Jessica skriver dessutom på en bok om träning som kommer tidigt nästa år och ska springa maraton i Buenos Aires i oktober.

Så står hon äntligen där, i full galasminkning, i Stockholms Vasaparken bland andra mammor och ungar som ivrigt klänger på klätterväggen. En av dem är Jessica Almenäs änglalike son Dylan, som fyller fem i höst. Att få tag på Sveriges hårdaste arbetande programledare har visat sig vara en tröttsam repris av senaste gången Jessica var med i mama, ”Förlåt, det är så sjukt mycket nu, jag hinner inte ens svara på sms, mitt liv är kaos” förklarade hon då för reportern. Två år senare är det ”samma läge!”, skrattar Jessica nu, hennes röst som ett sjungande klockspel.

Makeupen är från plåtningen av henne och de andra programledarna för tv-priset Kristallen”, Jessica och Dylan kommer precis därifrån. Han går annars på föris i Norge, där pappan, hoppryttaren Tony André Hansen, 35, bor. När Dylan är med mamma i Sverige är det alltså att hänga med på jobbet som gäller. Storebrorsan Jack, 8, som Jessica har med sportjournalisten Johan Edlund, 43, är på fritids och Almenäs sätter sig på en vinglig parkstol och kliar sig runt ögonen.

– Gud, jag tycker jag har smink överallt!

Nejdå, du är jättefin. 

– Jag blir svart om fingrarna när jag petar mig i ansiktet … Akta, Dylan! Du ramlar ned där! Det är farligt! Gå innanför repet!

– Åh, det där ser livsfarligt ut. En gång när hans storebror var liten stod han så där och ramlade rätt ned på ansiktet. Jag var inte med, jag var i Rom, men Jacks pappa ringde mig och sa, ”Det ser ganska illa ut.” När jag kom hem var hela ansiktet uppsvällt, han hade sår och var blå överallt och näsan var bara som en enda stor boll. Det var knappt så jag ville gå ut med honom under den perioden, för folk tittade på en som om man hade slagit sitt barn.

I åtta år har Jessica Magdalena Therese Almenäs, the blonde lone ranger inom karriär och föräldraskap, åkt fram och tillbaka mellan Stockholm och Norge, och eftersom hon är bra på att briljera i att göra det extra svårt för sig låg bostaden inte praktiskt i trakterna runt Oslo, utan på norska vischan tre timmar från flygplatsen (från nästa boende var det bara 1,5 till flygplatsen …). Men nu går det inte att pendla mer.

– Tre dagar på ett ställe, resa en dag, tre dagar på ett ställe, resa en dag … Jag träffade ju Tony när Jack var drygt ett, så då skulle man släpa på en tvååring fram och tillbaka varannan vecka. Och när Dylan var liten jobbade jag väldigt mycket och fick släpa bebis och bebisprylar och åka fram och tillbaks, fram och tillbaks, säger Jessica ihåligt.

Riktigt hur logistiken ska se ut under hösten är inte klart, än är det ett år tills Dylan börjar sexårs – i Norge eller Sverige. Tony tänker inte flytta hit och Jessica vill aldrig pendla någonsin mer. Dock har hon fortfarande prylar och husgeråd i det gemensamma radhuset på Jeløya i Oslosfjorden
utanför Moss, bara hundra meter från Tonys hästar. Jessica brukar springa inför sina maraton i den bedövande vackra naturen omkring.

Ni måste varit väldigt kära om ni trodde det skulle fungera att ha barn i två länder och var sin toppkarriär? 

– Ja, vi var jätteförälskade och då tror man, ja, då löser man allting. Det var väl när man la till en till parameter och skaffade barn som det blev ännu svårare logistiskt. Men jag har flera år kvar på mitt kontrakt med TV4 och kände väl att, okej, ska jag på obestämd framtid fortsätta såhär, då kommer jag att krascha. Om Tony inte vill bo i Sverige så får jag respektera det, men jag kanske inte kan offra min egen hälsa på grund av det.

Du har väl kraschat en gång tidigare? 

– Ja, precis. Och man känner igen tecknen när man verkligen inte orkar mer. Just nu kan jag väl säga att jag är i väldigt stort behov av en semester. Pronto.

Du gick i terapi för att inse att självkänsla inte bygger på prestation, men det verkar inte riktigt ha fungerat? 

– Ja, fast jag har släppt det där lite grann.

Verkligen? 

– Jo, men jag har blivit mycket, mycket duktigare på det. Sedan kan folk säkert fortfarande se mig som en presterande typ (skratt). För jag är den typen, det har jag varit hela livet. Men det är inte lika viktigt längre. Däremot är min karriär jätteviktig för mig, och det är för att jag tycker att jag har ett otroligt roligt jobb.

ANNONS
ANNONS

Hade du varit man skulle ingen ifrågasatt barnlogistikbiten.

– Nej. Så är det ju.

Du skulle behöva en hemmafru! 

– Ja! Det skulle jag faktiskt! En hemmaman. Jag har en väninna som också är väldigt karriärinriktad och hon har faktiskt skaffat sig en hemmaman. Det var ett av hennes kriterier när hon letade partner, en person som inte vill göra karriär, för annars kommer det inte att funka. Så han är hemma och tar hand om barnen, lagar mat, städar, fixar, donar, och hon är jättekär i honom!

Är det svårt att vara två karriärister i ett förhållande? 

– Ja, i alla fall när man skaffar barn, för då blir det så tydligt att man måste prioritera vems karriär som är viktigast och det är inte så lätt alla gånger.

Men du är så envis att ju mer folk säger att det inte går, desto mer ska du bevisa att det visst går. 

– Så har det nog alltid varit i mitt liv. Jag bara bestämmer att nu funkar det här, och så funkar det. Jag har aldrig varit den som levt konventionellt, utan jag har levt som det har funkat för mig. Jag flyttade hemifrån när jag var 15 och har alltid varit sådan, klarat mig själv och tänkt att allt löser sig. Jag är inte rädd för att hoppa på grejer. Så har det också varit i min karriär, den har gått i alla olika konstiga riktningar, men jag har kört på.

Du har heller inte hjälp av närboende släktnätverk. 

– Nej, min storasyrra bor i Stockholm, men hon har tre barn själv, så det är inte så gärna man vill lämpa över ungarna på henne hela tiden. Jacks farmor bor i Umeå och mina föräldrar bor ju en i Östersund och en i Tyskland.

Och din mamma har MS? 

– Ja, precis. Man har inte dem att vända sig till, helt enkelt. Det är ganska slitigt om man ska få ihop allt själv.

Du sa i en tidigare intervju att, ”Åh, om man kunde köpa sig tid”, men det kan man göra genom att skaffa barnvakt? 

– Ja, men det är lite svårt. Jag är väldigt privat med mitt hem, jag skulle aldrig ta dit en journalist eller göra inredningsreportage. Och det är också svårt att släppa in någon ny människa där. Att man ska lita på den så mycket, jag är lite obekväm med det.
– Men Dylans gudmor ställer alltid upp. Hon har passat Jack sedan han var två, så båda barnen tycker jättemycket om henne och hennes kille. Problemet är att när de försvinner, då rasar hela världen. I våras var hon och jobbade på ”Paradise hotel” i tre månader och han åkte till Paris och pluggade. Då var det bara: ”Var är mitt skyddsnät?! Det är borta!”

Vad gjorde du? 

– Det var faktiskt en jättejättejobbig period med barnen. Eftersom jag jobbar konstiga tider också. Med ”Let’s dance” håller vi på hela fredagen och jag är inte färdig förrän vid midnatt. När jag gör ”Nyhetsmorgon söndag” går jag upp klockan fyra på söndag morgon.

 

Så, hur löste du det? 

– Nä, jag fick göra paniklösningar varje vecka. Någon gång kunde de vara hos min syrra, någon gång kunde han vara hos sin pappa, någon gång kunde han sova hos en kompis. Det är Jack alltså, för det är mest han som har varit här när jag jobbat. Sedan ibland har det blivit så att jag fått ta med mig något av barnen, eller båda, till jobbet. Men det är inte jättekul för en fyraåring att sitta bakom en fotografering i fem timmar.

Dylan är så lik dig, men Jack är en Johan-klon. 

– Ja, Jack, ja han är väldigt lik Johan. Och Dylan är faktiskt inte ett dugg lik sin pappa – han är väldigt, väldigt lik mig när jag var liten. Jag hade exakt likadant hår, ansiktsdragen … Så det var ju skönt att man fick en som var lik en själv! (skratt)

Vad är Jack för en typ? 

– Väldigt grabbig-grabbig, spelar fotboll och sportar och hela tiden i aktivitet. Han var på ett kalas och skar sig i fingret för några veckor sedan. Ganska djupt. Och det blödde och blödde och blödde. Jag var inte där, men barnet som hade kalaset, hans mamma berättade att de trodde de måste sy. Jack hade inte rört en min. Han hade bara sagt: ”Aj, jag skar mig lite här.” Och så suttit där och låtit dem ta hand om det. Han är benhård. Dylan är lite mjukare, det är lite mer den känsliga sorten.

Var kommer hårdheten/känsligheten ifrån? 

– Jag är nog både lite känslig och benhård (skratt). Men man odlar väl de där talangerna vid olika tillfällen. När det behövs.

ANNONS
ANNONS

Pojkarnas förlossningar var helt olika. 

– Ja, Jacks var hemsk och den andra var ju som en dröm.

Trots att du mot din vilja födde i Norge med en barnmorska som varken talade svenska eller knappt norska. 

– Ja, jag fick en engelsktalande barnmorska! Men så gick det så himla enkelt. Jag badade jättelänge och när jag var färdig fick jag epidural. Den tog som den skulle, det gjorde den inte första gången, och den liksom hjälpte mig verkligen igenom de värsta värkarna. De ville egentligen inte ge mig epidural, men jag stod ändå på mig. Jag blev förvånad över hur fort det gick i slutskedet, plötsligt så sa det bara ”plupp!” och så var han ute. De nästan tappade ut honom på golvet. Bara, ”Skjut ut ungen!”

Mäktigt. 

– Det var så coolt! Jag fick sådan adrenalinkick! Det var bara, ”Jag vill föda barn igen! NU!” Första förlossningen läste jag allt jag kom över, vi gick kurser och, du vet, amningskurser och det var ditten och det var dutten. Andra gången gjorde jag inte det, men jag var ändå mycket mer
avspänd och då blev det så bra!

Vad typiskt. 

– Jag tror att första gången, då hade man massa förväntningar, ”Jag har förberett mig nu hundra procent, så då måste allting gå som det ska.” Och så när det inte gör det, så tror jag att man blir … man blir chockad.

Du skulle prestera då också. 

– Lite sådär ”Den perfekta förlossningen.” Precis som allt annat i mitt liv ska vara perfekt hela tiden. Jag har alltid trott: är man tillräckligt förberedd kan man lyckas med allting. Så gör jag i mitt jobb, jag förbereder mig för mycket. Alltid. För då vet jag, då blir det bra. Men med den andra förlossningen var jag mycket mer okej, go with the flow. Det tror jag är ganska bra när det gäller förlossningar. För du har ju inte en aning om hur det kommer att bli.

– Sedan tror jag kroppen har ett slags muskelminne. Det märker jag när jag springer maraton. Även om jag har tränat lite mindre för ett maraton än jag gjorde för mitt första, så är det som att varje gång jag springer så är det så mycket lättare. Det är som att kroppen kommer ihåg att jag har sprungit 4,2 mil förut och så här känns det. Så det gör mindre ont, det är mindre jobbigt, och jag tror det är samma med förlossning. Den här smärtan som man första gången inte ens kunde föreställa sig känner kroppen igen. Den hanterar den mycket bättre.

Du är inte den enda mediekvinnan med rörigt privatliv som springer maraton. 

– (Skratt) Men min lugna punkt, den har jag hittat sedan jag började springa. Så ibland kan jag vara ute och springa i två, tre timmar, det är jätteskönt. Det är terapi för mig.

Har du 40-årskris? 

– Jag har alltid haft lite åldersångest och tycker det är lite jobbigt att bli äldre.

För att du jämt varit en snygging, Miss World-deltagare (1998) och allt? 

– Jo, om man är van att få uppmärksamhet för sitt yttre är det något man kan tycka är lite obehagligt att bli av med. Det kan bli något slags identitetskris. Inte för att jag bara tycker att jag är mitt yttre, det tycker jag verkligen inte. Men man börjar fundera, vem är jag om jag inte har det här? Var får man sin bekräftelse då?

Speciellt när man är ansikte i tv hela tiden. 

– Ja, och tittar man på hur det ser ut i tv-världen så är det inte så många äldre kvinnor som får jobb. Det är ingen jättemarknad som det är för äldre män, som kan stå i hundra år och ha talkshower och vara lite skojiga, även om de väger 20 kilo för mycket och inte har något hår. Så det är klart att man börjar noja lite över sådana grejer också, hur lång tid har jag på mig i min karriär?

Det är hemskt. 

– Ja, det är en väldig konflikt man har hela tiden kring det där, med det yttre. Så även om man tänker, ”Nä, nu bryr jag mig inte så mycket om det där längre”, så gör man ju det. För man känner samtidigt att man är mycket mer. Man vill stå över det där.

Av: Anna Björkman
Foto: Linda Alfvegren

Artikeln har varit publicerad i mama nr 8, 2014.

NUVARANDE Jessica Almenäs: ”Jag vill aldrig mer pendla”
NÄSTA Cissi och Paula skaffade barn med David och Nicklas: ”Vi är stolta”