Izabella Scorupco: ”Julia och jag är så himla tajta”

Hon är vacker som en dag och lever lyxliv i LA. Men när svenska ”Top models” programledare Izabella Scorupco, 41, skulle provspela för en roll i ”House” fick hon ­panik. ”Det är en enorm konkurrens”, ­säger tvåbarnsmamman som gått från Polen via Bredäng till fina gatan i The Valley.

Izabella Scorupco

Ålder: 41.

Familj: Dottern Julia, 13, från sitt tidigare äktenskap med Mariusz ”Marre” Czerkawski och sonen Jakob, 7, med sin make, publicisten Jeffrey Raymond.

Född:
I Polen, men flyttade till Sverige som 8-åring tillsammans med sin mamma.

Bor: I välbärgade Los Angeles-förorten Burbank.

Gör:
Skådespelare, modell, spelar just nu in vårsäsongen av svenska ”Top model”.

Izabella bor i Burbank, även kallat The Valley, en välbärgad förort till Los Angeles. Hennes gata är kantad av gulliga hus med vita staket och röda rosenbuskar. På uppfarterna står stora stadsjeepar parkerade och ovanför garagedörrarna hänger – som sig bör i USA – basketkorgar. Där skjuter pappor och söner ”hoops” så fort de får en ledig stund tillsammans. När Izabella, som i vår gör debut som programledare för svenska ”Top model” (TV3), öppnar dörren har hon fullt sjå med att försöka hålla tillbaka sina mopsar från att flyga på mig som tre glada raketer.
– Förlåt, är du hundrädd? ropar hon och jag tittar ner på de överexalterade hundarna.
– Lola, NEJ! Nu lugnar du ner dig!

Två minuter senare ligger de alla i en hög, på varandra, i vardagsrummet och snarkar. Högljutt. Izabella visar mig igenom vardagsrummet och ut till bakgården där en pool breder ut sig och ett par solbäddar flirtar inbjudande. Vi sätter oss i det luftkonditionerade köket. På kylskåpet hänger teckningar från Julia, 13, och Jakob, 7.
– Julia är väldigt lugn och stark. Hon älskar att fotografera. Hon köper kameror och objektiv för alla pengar hon får. Det måste ha att göra med hela datakulturen. Min generation uppfostrades mer så att det passade föräldrarna, i stället för att man fokuserade på vad barnen gillade. Min mamma ville att jag skulle spela piano, så det gjorde jag – i en herrans massa år! Men det gick bara in genom ena örat och ut genom det andra, säger Izabella som flyttade med sin mamma till Sverige från Polen när hon var åtta.

– Jag var sex år när jag började spela och det var under kommunisttiden, så vi hade inte pengar till ett piano. Mellan lektionerna fick jag i stället sitta och träna på en träplanka med påmålade tangenter.

Izabella är verkligen slående vacker, men på ett nästan omedvetet sätt. Hon är feminin och graciös, samtidigt som hon skrattar högt och skojar friskt. Hon talar med ett lugn, låter livserfaren och klok.

Berätta om dina barn, Jakob och Julia.
– Jakob är en riktig snubbe. Han är den mest maskulina man kan tänka sig. Jag får verkligen tillbaka för alla mina gamla feministsynder! Men jag tror att det är bra för killar att gilla sport. Det håller dem borta från dumheter. De har inte tid eller ork att göra några felsteg. Han är sju år och det är verkligen en härlig tid. Vi talar med varandra på ett annat sätt nu. Han säger saker som ”jag älskar dig, mamma” och ”vilken fin klänning du har”. I skolan utsåg han mig till månadens förälder, berättar Izabella och tar ner en av teckningarna från kylskåpet, ett diplom utställt till ”månadens mamma”.

– Jag och Julia är så himla tajta. Nästan som i symbios. Hon är en blyg tjej egentligen, tretton år nu och gillar att sitta hemma vid datorn om kvällarna. Inte alls som jag var i hennes ålder.

Vad beror det på, att ni är så tajta?

– Vi har alltid haft otroligt skön kemi. Vi har rest mycket ihop, ända sedan hon var en månad gammal, och jag tror att det bidrar. Att vi har upplevt så mycket tillsammans. Och hon har alltid varit runt mycket äldre människor.

Hur är det att ha en tonåring i huset då?
– Jag har lättare att tackla hela tonårsbiten än Jeff. Jag har själv varit där. Man börjar plötsligt gråta från ingenstans och för ingenting. Jeff, som bara växt upp med två bröder, förstår ingenting, berättar Izabella som talar svenska med Julia, men engelska med sin son.

– Det är som att vi har vårt eget, hemliga språk. Men Jakob låter som en riktig amerikan när han talar svenska. Det gör mig tokig!

Julias pappa, tidigare hockeyproffset Mariusz ”Marre” Czerkawski – bor i Polen nu. Det innebär något av en distansrelation för far och dotter.
– Fast de inte ses så ofta som hon skulle vilja har de en fin relation. Det är häftigt att se hur hon har ärvt hans mimik och kroppsspråk. Saker han brukade göra som störde mig när vi var tillsammans, ser jag att hon gör nu. Jag känner mig dum för att jag irriterade mig på honom då. När hon gör det är det så gulligt!

Hur är din och Marres relation i dag?
– Vi har nog finare kontakt nu än vad vi någonsin hade som par. Vi respekterar varandra på ett annat plan och tar inte relationen för given, utan värnar om den så gott vi kan för allas skull, men mest för Julias.

Är båda barnen födda i Sverige?

– Julia föddes i Sverige och Jakob föddes här, båda med kejsarsnitt. Julia låg i sätesbjudning och då kändes det säkrare med ett kejsarsnitt. Och därför ville de att jag skulle göra samma sak även med Jakob här i USA. Det var en besvikelse först, tyckte jag, att inte få någon naturlig förlossning. Men efteråt var det skönt.

Är några skillnader på att föda här och i Sverige?
– Det är mer opersonligt att föda här. I Sverige hade jag så gulliga sköterskor runt mig, men här var de inte alls så omhändertagande, utan hade mer en attityd som att ”kejsarsnitt gör vi varje dag!”. Men det kan hända att jag blev extra bra omhändertagen i Sverige för att jag är känd där, sådant vet man såklart aldrig.

Nu har ni kommit över de kämpigaste småbarnsåren. Hur har ditt och Jeffs förhållande förändrats efter det?

– Vi har det bättre nu än för sju år sedan. Vi hade en period när vi tjafsade om allt, även småsaker. Mest på grund av de sömnlösa nätterna. Det är lätt att man börjar tala till varandra på ett respektlöst sätt och fastnar i det. Plus att han jobbar jättemycket. Ett tag visste vi inte hur vi skulle ta oss ur den dåliga spiralen.

Jeff arbetar som publicist på pr-byrån Rogers & Cowan och representerar flera stora namn i Hollywood. När David och Victoria Beckham välkomnade sin dotter Harper Seven var det via Jeff glädjebeskedet portionerades ut till medierna. Om någon av hans klienter trampar i klaveret är det han som städar upp. Det är ett jobb utan fasta arbetstider och mer ofta än sällan börjar morgnarna med att Jeffs telefon ringer före väckarklockan.

Hur gjorde ni för att komma ur den dåliga spiralen?

– Parterapi. Jag älskar att gå i terapi! Det är fantastiskt skönt. Man får en spark i baken. Det är så lätt att gå runt i livet och skylla ifrån sig på andra. Det är som att braka in i någon med bilen och ändå tycka att det var den andres fel. Ibland behöver man höra från en utomstående part att man själv gör fel. Jag har en sån jäkla stolthet att jag har svårt att erkänna mina svagheter. Det har hindrat mig från att utvecklas som person.

Hur länge har ni gått i terapi?

– Först fram och tillbaka i några månader och sedan en vända till, men nu har vi inte gått på länge. Vi har lärt oss och tagit med oss mycket därifrån. Jeff har lärt sig vikten av att säga förlåt. Bara han säger förlåt så är det över för mig på en sekund. Kvinnor har så mycket lättare för att säga förlåt än män. Många skulle verkligen behöva lära sig det.

Blir förhållanden svårare när man får barn, tror du?
– Absolut. Vi hade inga problem innan, även om Julia var med i bilden. Hon var en del av mig och hon har alltid varit så lugn. Det är skillnad när man får två barn och speciellt när den ene är en väldigt aktiv kille, säger Izabella.
– Men det går inte att skylla på barnen. Det var bara väldigt mycket samtidigt. Jeff jobbar och reser mycket och det går inte om båda gör det. Många prioriterar arbete framför barnen och det kände jag för några år sedan att det fick bli ändring på. Jag orkar inte springa på en massa möten och networka.

Så du har dragit ner på arbetstempot de senaste åren?

– Jag förstår inte hur folk får ihop det. Ibland ser jag Pernilla Wahlgren i tidningen och tänker ”hur gör hon?”. Karriär och flera barn på samma gång. Jag skulle så gärna vilja vara lite mer som hon, ha samma styrka och drivkraft… Det är beundransvärt.

Vad saknar du mest med Stockholm?
– Att man kan promenera till det mesta. Här är det sådana avstånd. Man måste köra bil, och allt, vad man än ska göra, tar minst en timme, förklarar Izabella och säger att det är ”saker hela tiden” – Jakob håller på med amerikansk fotboll, basket, volleyboll och baseball.

Ändå säger hon att det finns ett annat lugn i LA.
– Trots att det är staden där ”allt händer” kan man fortfarande glida undan när det behövs utan att ifrågasättas alltför mycket. Jag har en tendens att bli låg när jag jobbar för mycket. Säkert på grund av att jag är överdrivet självkritisk och överanalyserande.

Fanns det nåt speciellt ögonblick när du beslutade dig för att slå av på tempot?

– Jag fick panik plötsligt. Jag stod och väntade på att gå in och provspela för serien ”House” och runt mig satt fullt med tillfixade unga tjejer och väntade på samma sak. Det är en enorm konkurrens som kräver att man verkligen fokuserar, och jag kände att jag inte orkade mer. Efter Bond-filmen gjorde jag inte annat än att gå på auditions och skådespelarklasser. Det var fantasiskt kul, men plötsligt tog drivkraften slut.

Men du har väl inte lagt ner skådiskarriären helt?

– Nej, jag älskar fortfarande att stå framför kameran och det är därför jag gör filmer i Sverige. Det är det bästa jag vet, förutom att vara med min familj. Det är bara inte så viktigt att göra det för sakens skull. Jag tjänar nog med pengar ändå, även om folk nog undrar hur jag har råd att leva som jag gör. Jag gör en film om året och har ett skönhetskontrakt med ett märke i Polen. Jag har min egen ekonomi, säger hon och reser sig från köksön för att göra oss varsin cappuccino att dricka till mina medhavda makroner (som hon sedan glatt slukar fyra stycken av). Hon krämar mjölken och slår ut med armarna:
– Det är sån hets på alla morsor! Kan man inte bara få vara!? Det är jättekul att ha 485 miljoner grejer och företag igång samtidigt, om man vill det. Men det är också okej om man inte har det. Vi måste sluta döma varann.

Hur trivs du att vara hemma med barnen?
– Jag känner mig oerhört privilegierad över att få vara hemma med dem. Jag älskar det! Det är full rulle hela dagarna, det är fotbollsträningar och teateruppsättningar. Det är väldigt viktigt att man är involverad i skolan här i USA, att man donerar pengar och bakar kakor. Senaste teateruppsättningen var ”Peter Pan” och jag satt och sydde kostymer i tre veckor. Vissa föräldrar förvandlas till scenografer. Nu senast var båtratten lånad från ”Pirates of the Caribbeans” rekvisitaförråd. En helt vanlig teateruppsättning i en mellanstadieskola i LA! Det är crazy.

Du är 41 år nu – även om du inte ser så ut. I en stad präglad av skönhetshets, var det svårt att ta klivet över 40?
– Jag hade en riktigt jobbig ålderskris innan jag fyllde 40. Vid 38, 39 börjar man märka skillnad på huden. Och jag kände som att jag stod inför ett val. Vad ville jag brinna för i nästa steg i livet?

Och vad kom du fram till?
– Jag vet inte riktigt… Jag kom inte fram till så mycket, haha! Det får ta sin tid. Det måste kännas ärligt och viktigt. Men jag tycker verkligen att det är härligt att vara 41 år nu. Jag vill vara så hälsosam och pigg som jag bara kan. 41, 42, 43 år och fräsch!

Hur håller du dig i form?

– Jag tränar pilates och piloxing, som är en blandning av boxning och pilates. Det är stenhårt, och jag har svårt att motivera mig själv ibland så då måste jag ha min privata tränare, Viveca Jansen, som pushar mig stenhårt. Man måste bara tvinga sig själv att göra det, i alla fall för min del, om jag ska våga visa mig på en strand i bikini.

Och så håller du dig, som många verkar göra i LA, borta från alkohol?
– Nej! Det är ju det man ser fram emot hela dagen! Att klockan ska slå sju, så att jag och Jeff kan få njuta av ett lyxigt glas rött tillsammans utan att känna oss som alkoholister. Det blir nog så när man nått en viss ålder, att man njuter av andra saker.