Efter sju år är kärleken mellan Hannah Graaf och hennes Peter djupare än någonsin. Trots den stressiga vardagen med fyra barn och eget företag. För mama berättar hon om näthatet på hennes blogg, varför hon inte umgås med systern Magdalena och om den där dagen när hon räddade livet på yngsta dottern Vida.

Det var strax före jul. Hannah Graaf Karyd, 35, hade just ställt fram fredagsmysmaten på bordet då hon hörde ett konstigt ljud från då 1,5-åriga Vida, som satt i sin barnstol.
– När jag vände mig mot henne var hon knallblå i ansiktet. Hon hade lyckats nå en skål med nachochips som stod på bordet. Jag slet upp henne ur stolen och slog henne mellan skulderbladen, men det hände ingenting. Då gjorde jag Heimlich manöver –men inget kom upp, det var tvärstopp, berättar Hannah.
– Hon blev alldeles slapp i min famn och ögonen rullade bakåt. Jag bara skrek ”God Gud, mitt barn dör, mitt barn dör”, och tryckte ner ett finger i halsen på henne, och där satt chipset fast på tvären. Jag lyckades få upp en bit och det kom upp en del blod, men hon andades fortfarande inte.
– Då rusade jag över med henne till grannen och plötsligt när jag stod i hallen helt chockad drog hon efter andan och bara gallskrek.

Hannah hejdar sig och drar djupt efter andan:
– Och mitt i alltihop, mitt i paniken … Så glömde jag bort Liv. Hon satt kvar vid köksbordet och fattade ingenting. Jag fick be min granne springa och hämta henne och sedan fick hon vara kvar hos dem medan jag och Vida åkte i väg med ambulansen till sjukhuset. Där blev vi kvar i ett dygn.

Kommer Vida ihåg något av det här?
– Nej, det verkar inte ha satt några spår. Men Liv minns. Hon ville först inte prata om det i ett par veckor, men hon sov dåligt och var orolig. En dag sa hon ”Vad var det som hände med Vida?” och sedan dess pratar vi om det ibland. Det var hemskt för henne. Först står jag där och skriker, sedan rusar vi därifrån.

Hur känner du när du tänker tillbaka på det?

– Det är det värsta jag har varit med om. Men jag räddade Vidas liv. Jag har alltid sett mig själv som en vekling, en fegis, en sådan som svimmar om det är kris. Men när det gällde så var det jag som fanns här, och jag räddade henne! Det har gett mig en ny trygghet.
– Dessutom har jag slutat ha komplex för mina långa fingrar, nu fyllde de ju en funktion, säger Hannah med ett skratt och viftar med en smal hand i luften framför sig.

Vi sitter och pratar vid matbordet i Hannahs ljusa, rymliga hus i ett nybyggt villaområde i Sigtuna, norr om Stockholm. Villan har ett stort trädäck med pool, och en rutschbana ner till trädgården. På vändplanen utanför står en skateboard-ramp. Mängder av cyklar och skor i olika storlekar skvallrar om att huset hyser en stor familj: Hannah och hennes man Peter Karyd, deras gemensamma barn Liv, 5, och Vida, 2, samt William, 13, och Mio, 10, som träffar sina respektive pappor varannan helg och bor hos mamma resten av tiden.

Hannah är 35, men har redan levt många liv. Hon växte upp i ett frikyrkligt hem och blev i tonåren känd som toplessmodell.
– De där bilderna togs när jag var sjutton år. Jag valdes till Sveriges sexigaste kvinna och fick plötsligt en massa festinbjudningar. Det är galet när jag tänker på det, jag var inte ens myndig. Mitt självförtroende byggde på hur jag såg ut, att folk tyckte jag var sexig. Det kändes bra för stunden men det var ingenting som stärkte mig i själen, säger Hannah.
– Syrran (Magdalena Graaf, reds anm.) och jag var på en fest ihop, och då kom någon på att vi borde plåtas tillsammans. Då blev vi ”de sexiga systrarna Graaf”. Bingo Rimér plåtade oss. Vi hängde dag och natt och jobbade ihop. Vi hade verkligen skitkul, Maggan och jag!

Ni trivdes med att vara i hetluften?
– Ja, vi fick så mycket uppmärksamhet, vi var så unga och rycktes med. Sedan började vi sjunga, det var mest på skoj men alla singlar och albumet sålde guld. Vi turnerade i massor av länder. Unga flickor älskade oss. Deras pappor också, säger Hannah och fnissar.
– Men allt gick så fort! Både modell- och popkarriären var i princip över när jag var 21 och Maggan var 24. Då flyttade hon till England med Magnus (Hedman, reds anm.) och båda fick barn.

Bloggerskan Hannah Graaf om dottern Liv: "Hon är en riktig teaterapa!"

Ni gjorde starkt intryck de där åren.
– Vi kommer alltid att vara systrarna Graaf. Och folk kommer alltid att blanda ihop oss.

Umgås ni fortfarande?
– Nej, inte speciellt ofta. Det var främst de där intensiva åren i slutet av 90-talet och början på 00-talet som vi hängde ihop. I dag bor vi på olika ställen, vi har olika umgängen och liv, och vi har fyra barn var. Det finns knappt tid över att umgås med någon. Men barnen träffas ofta, för Mios pappa bor nära Maggan inne i stan.

Vad säger du till barnen om utviken?

– Jag går inte och ångrar något, jag var bara 17 – och om jag inte hade tagit de där bilderna hade mitt liv säkert sett annorlunda ut. Jag kanske inte hade fått William och Mio. Men jag får väl säga till barnen att med den erfarenhet jag har nu, så skulle jag inte göra det valet.
– Det har gått så många år, jag har gjort så mycket sedan dess, men det kommer tyvärr alltid att hänga över mig. Det är lite tjatigt att vara ”den där utvikningstjejen som fick barn med ’Idol’-Andreas”.

Hur funkar kontakten med deras pappor?

– Det går jättebra. Jag var orolig i början när jag träffade Peter, rädd att det skulle bli rörigt för barnen, men det är inga problem. Williams pappa Andreas är oftast utomlands så William brukar följa med Mio till hans pappa den helgen i stället. Men de bor hemma hos mig, förutom varannan helg. Det här är vår stjärnfamilj, jag är otroligt stolt över den.

Efter olyckan har bloggerskan Hannah Graaf förbjudit Peter att köra mc igen.

Det låter rätt idylliskt med en stjärnfamilj.
– Nja, det har emellanåt varit slitiga perioder, det har inte alltid känts särskilt idylliskt . Men nu fungerar det väldigt bra.

Vi har förstått att du har haft en kämpig höst och vår.
– Ja, det har varit lite för mycket negativt.

Som det som hände Vida före jul?
– Ja, men det var mycket mer. Liv bröt nyckelbenet, William ramlade och slog upp hela munnen, en kvinna ringde mig och sa ”han blöder en massa, du måste komma hit” – alltså, jag skulle vilja plasta in barnen i bubbelplast.
– Sedan har jag varit utsatt för en del saker på nätet. Det har drabbat hela min familj. Det har varit ryktesspridning, hatattacker, en massa skit.

Vad var det för attacker?

– Jag googlar aldrig mig själv för jag har inget skinn på näsan, det gör mig illa. Men när någon skrev en massa på Williams Instagram om mig, som ”din mamma är en hora”, så blev jag helt ifrån mig. Folk skrev så elaka, vidriga saker, till slut låg jag bara hemma och grinade.
– Peter lyckades till slut spåra en person och skrev ett mejl till henne. Hon var i min ålder, hon hade också barn. Han bad att hon skulle ringa mig och be om ursäkt, och det gjorde hon.

Hur gick det samtalet?
– Jag tycker det var starkt gjort av henne att ringa upp, och hon bad om ursäkt, men jag bara grät i telefon. Det var hemskt. Hon sa att hon inte hade tänkt sig för, men någon impulskontroll får man väl försöka ha ändå.

Svarar du i bloggen om någon skriver något elakt?
– Nej, då blir det bara värre. Jag argumenterar aldrig med någon i kommentarsfältet, de blir bara mer taggade. Det är ingen idé att dementera något heller. Ofta är det samma person som sitter och skriver i olika namn. Jag vet dessvärre hur den där lilla klicken fungerar och i vissa fall vilka de är.

Med 50 000 Instagramföljare, är du beroende av den bekräftelsen?
– Jag blir överöst av kärlek på Instagram, folk är så otroligt snälla, så klart att jag blir jätteglad – vem blir inte glad av komplimanger?

Du har själv en gullig ton när du skriver.
– Om jag kan sprida lite kärlek och vänlighet så gör jag det. Jag är alltid snäll i sociala medier, jag hänger aldrig ut någon. Det är lite helylle, men det är ett medvetet val.

Bloggerskan Hannah Graaf med minstingen Vida.

Vad tycker barnen om ditt bloggande och instande?
– De vill inte alltid vara med på bild och det respekterar jag. Deras kompisar följer ju min blogg, jag lägger inte ut några pinsamheter.

Är du slav under din mobil?
– Ja! Den är ett arbetsredskap, och så roar det mig att kolla vilka bilder folk gillar, det är ju jättekul. Men nu ska Peter och jag börja lägga undan mobilerna när barnen är hemma och vakna. Det blir ett slags beroende att kolla hela tiden.

Följer du andras bloggar?
– Nja, inte särskilt ofta, men ibland kan jag kolla och då kan jag allt bli lite avundsjuk, ha ha, folk har så fint hemma, de gör så härlig mat och bakar jämt. Här är det jämt rörigt och jag lagar ful mat. Den kan i och för sig vara god, men den är alltid ful.

Varje vinter sedan några år tillbaka åker familjen Graaf Karyd till Koh Lanta i Thailand i ett par månader. Barnen går i förskolan och skolan Sanuk (Svenska skolan Thailand), Hannah och Peter driver företag på distans. Så även i år. Men den negativa spiral som inleddes hösten 2013 hade inte snurrat färdigt.
– Jag låg i solstolen och fick ett slags varsel, minns Hannah.
– Peter och en granne var ute och körde motorcykel på plantagestigarna. Plötsligt tänkte jag: Tänk om Peter är med om en olycka! Då vacklade han in genom dörren, blodig och trasig.

Vad hade hänt?
– Han är en van förare men förlorade sikten när en bil körde förbi och drog upp ett dammoln. Precis då kom ett hål
i vägen. Tvärstopp. Han flög femton meter och landade på huvudet. Hjälmen blev helt demolerad, han hade änglavakt. Men ryggen var bara ett stort köttsår.
– På vårdcentralen i Koh Lanta sa de att han var okej, ”han kan bada igen om två dagar”. Men Peter fick alltmer ont, han hade fått hjärnskakning och spydde. Till slut fick han åka ambulans till sjukhuset i Phuket. Det visade sig att han hade tre brott på ryggraden, kotkompression och ett diskbråck på nacken. Halva semestern låg han där.

Kunde ni hälsa på honom?
– Nej, det var 4–5 timmars resa så Peter bad mig stanna hemma, för att det var lugnare för barnen. Vi pratade i telefon hela tiden, men ovissheten var hemsk. Han hade fruktansvärda nacksmärtor, kotorna hade tryckts ihop.

Är han återställd nu?
– Han går på rehab, så det går framåt. Jag säger åt honom att ta det lugnt, men han klarar inte att sitta och vila medan jag fixar allt, det är helt främmande för honom.

Så han utnyttjar inte situationen och slappar framför teven?

– Ha ha, nej. Det är Peter som är den starka av oss, det är han som bär mig när jag mår dåligt. Att se sin man så där illa skadad … Det var hemskt. Peter hade tänkt köpa motorcykel i sommar, men jag sa tvärnej: ”Du sätter dig aldrig mer på en mc!”

Åker ni tillbaka till Koh Lanta i vinter?
– Ja, det är fantastiskt att ha den kvalitetstiden med familjen. Man lär känna de andra ”long stay-familjerna” som kommer varje år. Men William behöver vara hemma mer nu när han är större, så det blir en kortare resa nästa gång. Och det blir nog sista vintern, för barnen saknar sina kompisar och sitt liv här hemma.

De blir stora och får egna sociala liv.

– Ja, William är ju tonåring nu. Det känns lite sorgset, men vi ligger fortfarande och pratar på kvällen, han är fortfarande barn ibland. Annars är han mest med sina kompisar. Det går för fort!

Tur att du har två småtjejer.
– Ja, men den enda jag får klä som jag vill är Vida. Liv vill helst ha galaklänning till förskolan. Så jag passar på att klä Vida i fina tjejkläder som jag gillar så länge jag kan.

Oroar du dig mycket för barnen?

– Ibland tänker jag så här: Jag är välsignad med fyra friska barn, får man vara så lyckligt lottad? Visst, jag är lite orolig av mig. Om någon blir förkyld följer jag det som en hök.
– När Liv var två blev hon sjuk, jag märkte att det var något fel. Men läkaren på barnakuten sa att jag var sjåpig, att hon bara var förkyld. Ett dygn senare var hon helt apatisk. Vi fick åka ambulans till sjukhuset. Hon hade dubbelsidig lunginflammation.

Hannah spänner sina knallblå ögon i mig.
– Man ska lita på sin intuition som mamma. Man MÅSTE göra det.

Trots att det gått många år sedan utvik och turnéer så är det många som förknippar Hannah Graaf med just den tiden, och de flesta har ingen aning om vad hon gör i dag.
– De tror att jag bara sitter hemma och bloggar lite. Det är inte så många som vet att jag är egen företagare och driver en av Sveriges största bloggportaler som har 400 000 besök varje vecka, och att jag är agent för det holländska barnvagnsmärket Joolz. Att blogga är en väldigt liten del av min vardag.

Du ska starta ett klädmärke också.
– Ja, i höst kommer jag och mina partner att lansera klädmärket Femme. Vi har redan sålt in det till ett tjugotal butiker och kommer även att ha e-handel, så det blir nog ett intensivt år. Det hade varit roligt att bli uppmärksammad för kvinnligt företagande, inte för saker som hände för nästan 20 år sedan.

Du har varit en offentlig person sedan tonåren. Har du lidit av det?
– Inte lidit, men jag har blivit fruktansvärt misshandlad av media genom åren. Det värsta var när jag var i 20-årsåldern och under en kort period träffade en kille som visade sig vara kriminell. Efter att vi hade gjort slut begick han ett bankrån och jag blev anhållen.
– Jag hade absolut inget med det där att göra, men polisen behandlade mig vidrigt. Jag satt anhållen utan någon form av bevisning och jag kommer ihåg polisen som kom in i min cell och sa ”tro inte du ska komma undan för att du är känd, din lilla hora”. Polisen! Sedan kom löpsedeln med mitt ansikte och ordet ÅTALAD i jättebokstäver. Det var fruktansvärt för familjen, för släkten – mamma fick ringa runt och försöka lugna alla.
– Mitt i rättegången fick jag gå, de bad om ursäkt, de hade tagit fel. Men skadan var redan skedd. Jag hade blivit utpekad som hjärnan bakom ett bankrån! Enda vittnet visade sig vara en galen stalker som ville ha min autograf när vi sågs i rätten.

Drar du till dig galningar?
– Det händer ofta att personer som jag inte känner anförtror mig sina problem, vilket kan vara jobbigt. Så har det varit sedan jag var barn. Och visst, jag har råkat ut för några mindre trevliga personer genom åren. Värst är den lilla ynkliga grupp som jagar mig på sociala medier, men ärligt talat så tror jag inte att de mår så bra. Annars skulle man inte hålla på så som vuxen.

Du och Peter har varit gifta i sex år. Någon sjuårskris i sikte?
– Vet du, jag blir så stressad av allt snack om sjuårskris och småbarnskris! Jag tycker inte att man ska skylla relationsproblem på barnen. Vi har snarare fått en djupare kärlek med åren.

Vad är hemligheten?
– Vi månar om att ha egen tid tillsammans och är inte rädda för att boka barnvakt. Vi gör saker ihop, vi reser med familjen varje vinter. Vissa par gör så mycket på var sitt håll, när den ena går ut med kompisar är den andra hemma med barnen, men vi försöker gå ut tillsammans. Det är viktigt att vara hustru och man och inte bara mamma och pappa.

Ni jobbar ihop också.
– Ja, men det är ju inte så att vi sitter bredvid varandra hela tiden. Peter är borta en del på möten, resor och på kontoret som ligger inne i Sigtuna. Däremot kan jag jobba väldigt mycket hemifrån, och det trivs jag med. Vi har valt ett liv där vi båda får vara mycket med barnen.
– Hela grundtanken med vårt företagande var att vi inte skulle vara bundna till en geografisk plats, utan själva kunna bestämma våra arbetstider för att kunna optimera familjelivet. Nu har jag förmånen att kunna sluta jobba när barnen kommer hem på dagarna, för att fortsätta någon timme när de gått och lagt sig.

Är ni sams om allt?
– Nej, även om vi är överens om mycket i livet så skuttar vi inte alltid omkring på rosa moln. Vi bråkar som alla andra par, men vi är noga med att aldrig somna som ovänner.

Säg något ni tycker helt olika om.

– Jag älskar att campa! Peter hatar det, men jag är uppvuxen med tältmöten runt om i Sverige och jag vill att barnen ska få uppleva det. Så i sommar ska jag, Camilla Läckberg och några andra tjejer ta med oss våra barn och åka på campingsemester med husbilar. Då blir det foppatofflor, grilla och Skara sommarland. Det ska bli skitkul.

Av: Åsa Brolin
Foto: Hans Ericksson

Artikeln har varit publicerad i mama nr 7, 2014.

NUVARANDE Hannah Graaf: ”Nätattackerna har drabbat hela min familj”
NÄSTA 15 bilder som ger dig akut hundsug (Små barn och stora hundar är oslagbara tillsammans!)