Hanna Hedlund tyckte att hon kunde föda barn – men förlossningen med trean Saga (nästan en sladdis!) blev något helt nytt. Hanna Hedlund, 37, tackar livspusslandet för att relationen med Martin Stenmarck håller. ”Vårt varannanveckasliv gör att vi fortfarande är kära efter 15 år.”

ANNONS
ANNONS

Hanna Hedlund

Ålder: 37.

Familj: Artisten Martin Stenmarck, som ­fyller 40 i oktober, och barnen Ida, 8, Love, 5, och Saga, 4 månader.

Bor: I radhus på Lidingö.

Gör: Skådespelare, sångerska och ­programledare.

Bakgrund: Hanna har stått på scen sedan hon var sex år och tävlade i Melodifestivalen år 2000 och 2002 (tillsammans med lillasystern Lina Hedlund, 34). Hon har även varit domare i ”Talang 2007” (tv4), programledare för ”Singing bee” (tv3) och körledare i ”Körslaget” (tv4), där hon tog Team Bollnäs till seger, samt programledare för ”Spårlöst” (tv4).

År 2008 släpptes hennes soloskiva ”Det är jag som är mamman” som hon skrivit tillsammans med Oscar Danielson. Hon har även medverkat i flera musikaler, som ”The last five years” på Göteborgsoperan där hon nominerades till Guldmasken för bästa kvinnliga huvudroll.

Aktuell: Sjunger två sånger i Disneyfilmen ”Modig”. Bloggar på mama.nu och medverkar i december i Julgalan 2012. Ska i vår turnera med sin ­hyllade föreställning ”Är man en MILF nu?” och sätter upp den igen på Maximteatern med premiär 13 mars.

Hanna Hedlund, 37, hade full koll på hur man föder barn. Hon hade ju redan utan större problem – och i högsta förlossningstempo! – klämt ur sig Ida, i dag 8, och Love, 5, och var övertygad om att trean skulle halka ut om möjligt ännu snabbare. ”Hoppas vi hinner till sjukhuset” var hennes enda mantra när värkarna satte igång på allvar den där kvällen i april.
– Vi var hemma hos goda vänner på middag när värkarna startade, det var vid sextiden. Vid åtta började de göra ont, så jag ringde mamma och pappa uppe i Hälsingland och bad dem komma genast. Värkarna hade börjat på samma sätt som vid mina tidigare förlossningar så jag var beredd på att det skulle gå fort, berättar Hanna.
– Det här kanske blir den snabbaste av alla mina förlossningar, tänkte jag… Klockan nio åkte vi hem från middagen: ”Okej, vi hörs vid midnatt, då är vi trebarnsföräldrar!”

ANNONS
ANNONS

En timme senare, efter en bilfärd med kraftiga värkar, var Hanna och sambon Martin Stenmarck, 39, inne på BB Stockholm. Men
så fort de skrivit in sig avtog Hannas värkar.
– Båda gångerna tidigare var jag öppen minst fem centimeter när vi kom in, så jag trodde att det skulle vara lika nu. Jag förklarade för dem att jag minsann föder barn väldans snabbt, och därför ville ha epidural så snabbt som möjligt. För när jag födde Ida fick narkosläkaren ett akutlarm, så jag hann inte få någon bedövning fast jag ville ha det.
– Personalen lyssnade verkligen, de ville bara göra en undersökning innan de ringde narkosen. Då visade det sig att jag bara var öppen en dryg centimeter. Jag som kom in där och trodde att jag visste hur man föder barn. Ha, där fick jag…

Klockan ett på natten var Hanna fortfarande bara öppen 1,5 centimeter och började ­tappa modet.
– Jag var jättetrött och hade oregelbundna, men väldigt smärtsamma, värkar så det gick inte att sova. Då satte jag mig i badet och då, äntligen, tog det fart. Framåt morgonen var jag redo för epidural, men då hände samma sak som med Ida fast det annars inte verkar vara så vanligt – narkosläkaren fick ett akutlarm och vände i dörren!

Halvåtta på morgonen kom Saga ut, med en hand vid huvudet. Hanna hade fått sin ­epidural, men den sattes sent och hann inte få full effekt – ”och den tar ändå inte bort trycket och känslan av att man bajsar ut en hörnsoffa”.

Hur ser du på Sagas förlossning så här i ­efterhand?

– Jag inser att jag har haft väldigt lätta ­förlossningar tidigare. De sa på BB att det är vanligt att man har en lite krångligare förlossning med trean. Och nu har jag hört det från flera håll.

Och den närmaste tiden efteråt?

– Eftervärkarna var också mycket värre den här gången, jag fick ta värktabletter i flera ­dagar. Amningen kom igång som den skulle, men det gjorde ondare än tidigare, jag fick feber och frossa. Det tog en vecka innan jag var redo att träffa någon och gå utanför dörren.
– Å andra sidan har jag varit noggrannare med att lyssna på kroppen. Jag har tagit det väldigt lugnt och inte planerat in något på dagarna. Den här gången njuter jag verkligen av mammaledigheten, jag känner ett annat lugn.

ANNONS
ANNONS

Trots att förlossningen inte blev som du tänkt dig.
– Om jag, rent hypotetiskt, skulle föda barn igen skulle jag nog vara mer öppen i sinnet och inte förvänta mig att det ska vara på ett visst sätt. Ut kommer de ju, HUR får man se.

Så då är du kanske lite sugen på en fyra ändå?
– Nej, det är rent hypotetiskt! (Skratt) Jag är så tacksam för de tre jag har.

Den sprudlande, pratsamma och somrigt fräkniga Hanna som sitter ­framför mig och äter frukost och muntert ­förklarar för Martin i telefon att han har åkt till fel hotell med Saga (som ska levereras för sin förmiddagsamning mitt i intervjun) är långt ifrån den Hanna som under mamma­ledigheten med första barnet drabbades av en depression och till slut knappt vågade svara i telefon, än mindre köra bil.
– Jag nojade över allt. Över om jag skulle kunna gå ner i vikt, om jag någonsin skulle få ett jobb igen, om Ida mådde bra, och över mitt och Martins förhållande. Kärleken till Ida var så stor, men jag var väldigt mycket själv hemma och kände mig ensam.

Om du fick ge den yngre Hanna ett råd, vad skulle du säga?

– Nu kräver du att få sova. Du är inte en sämre mamma för att du behöver lite egen tid ibland. Den här perioden är kort. Jag ser på Ida och Love i dag och undrar vart tiden tog vägen.

Du har tidigare sagt att du och Martin hamnade i en kris när ni blev föräldrar.

– Vår stora kris kom när Ida var ett. Då skulle Martin vara pappaledig och jag skulle börja jobba igen, men då vann han Melodifestivalen med ”Las Vegas” och det gick före. Jag sa visserligen till honom att göra det, ”kör!”, men det blev på min ­bekostnad. Jag betalade med min sömn och energi.
– Alla gratulerade hela tiden, ”åh vad kul att det går så bra för Martin”. Jag var arbetslös. Ingen ringde. Jo, för att få Martins nummer. Han var på turné och jag förvandlades till någon jag inte ville vara, jag blev arg på honom för att han var borta, jag blev som en treåring.

ANNONS
ANNONS

Fast det låter inte så konstigt, med tanke på omständigheterna.
– Nej, kanske inte. Vi gick in i det tillsammans, det här att skaffa barn, men det var bara JAG som fick barn. Till slut fick jag bältros av stress, jag var helt nerkörd.

Fanns det inga vänner som kunde hjälpa dig att få sova några nätter?

– Jag är hemskt dålig på att be om hjälp. Ända sedan jag var tre år har jag velat klara mig själv. Jag var bara arg hela tiden i stället för att ringa någon och säga ”kom och krama mig”. Jag fattade det inte då, men nu inser jag att jag var deprimerad.
– Min första mors dag kom min syster Lina hem till mig. Då satt jag bara och ­grinade i badkaret, säger Hanna och får ­tårar i ögonen vid tanken.
– Hon påminde mig om det häromdagen, och det gör fortfarande ont. Nu är allt så annorlunda – Lina har också fått barn ­(sonen Tilo, 5 månader, med Nassim al Fakir, reds anm.) och vi träffas hela tiden, jag är aldrig ensam nu. Att ha andra människor omkring sig är så otroligt värdefullt.

När Ida var 1,5 år och Hanna hade fått en roll i musikalen ”Sol, vindar och vatten”, som byggde på Ted Gärdestads sånger och texter, kom nästa bakslag: uppsättningen gick i konkurs.
– Då kände jag bara att det här funkar inte längre. Jag stämplade, mitt självförtroende var i botten. När Ida var på dagis bara sov jag. Jag kände att jag inte var bra på nånting och blev folkskygg. Till slut vågade jag knappt svara i min egen mobil. Så jag bestämde mig för att släppa drömmen om en artistkarriär och började plugga teater­vetenskap i stället.
– När vi skulle presentera oss första ­dagen på kursen stod jag bara där och mumlade, ”jag är, eh… frilansande artist, och… mamma”. Jag visste inte vem jag var längre. Men den där kursen var nyttig för mig, det var en spännande miljö och jag träffade nya människor.

Ändå hoppade du av efter bara en ­månad?

– Ja, för då ringde regissören Figge Norling och gav mig en roll i en komedi! Men när jag hade hoppat av kursen ställdes föreställningen in…

Hjälp, vad gjorde du då?

– Jag fick ett jobb på teatern över sommaren, och då vände allt. Saker började kännas kul igen, jag fick livslusten åter, hurra jag har barn, livet är härligt! Sedan blev jag gravid igen och fick ringa Figge och säga att jag inte kunde spela med i ­nästa pjäs. Men då skrev han om manuset så att jag kunde vara med ändå.

Även du och Martin verkar ha hittat ­tillbaka till varandra.

– Ja, det där är längesen nu. Barnen har en fantastisk relation till sin pappa, han är närvarande. Men det är fortfarande väldigt stor skillnad på hur folk ser på en kille på turné jämfört med en tjej.

Intervjun fortsätter på nästa sida!

#br
På vilket sätt då?
– Jag har varit på julturné två år rad med Kalle Moraeus och Bengan Jansson och folk frågar hela tiden: Men vem har hand om barnen? Som om de inte hade någon pappa! Men det är aldrig någon som frågar Martin hur han får ihop livspusslet med tre barn och ”Ladies’ night”.
– Inte ens när han åkte till Nepal i en månad för att delta i ett mountainbike-lopp och satt i tv och berättade om det kom det en enda fråga om familjen. Tänk dig om en mamma åkte bort i en månad! För att cykla i bergen! Kvinnor ska jämt ha dåligt samvete om de karvar ut lite tid för sig själva, män bara gör det.

Men det var okej med dig att han åkte?

– Ja, vi hade planerat noga i förväg med barnvakter, mor- och farföräldrar. För jag hade mitt jobb på Göteborgsoperan då. Det var en gammal dröm för Martin att få köra det där loppet. En dag är det min tur att ta en timeout och förverkliga en dröm, då har jag det innestående.

"Ut kommer de, HUR får man se", säger Hanna Hedlund.


Vad gör du då?

– Jag vill vandra pilgrimsleden till Santiago del Compostela i Spanien. Och det tänker jag göra också när barnen är större. Men inte en hel månad, det är för lång tid att vara borta från familjen…

Är det inte jobbigt att Martin får så mycket uppmärksamhet hela tiden?
– Ibland om vi är någonstans drar jag ner kepsen, tar barnen och går en bit bakom honom så att ingen ska känna igen oss. Det finns massor av smygfotade bilder där Martin vänder sig bort och så står det en tjej i keps en bit bort och ser sur ut – det är jag! Men jag kommer från ett litet samhälle, Kilafors i Hälsingland, och där känner alla igen en eftersom alla känner alla. Det är inte mer dramatiskt nu än när man var liten och någon visste vem ens pappa, ­mormor, farfar eller mamma var.
– Jag kan ärligt säga att jag inte drömmer om Martins framgångar eller om att vara popstjärna, jag har alltid älskat att vara en del av en ensemble snarare än att själv stå längst fram och fronta. Så där är vi olika. Men visst blir det konkurrens om tiden.

Om vem som ska vara hemma och vem som ska jobba?
– Ja, men båda vill vara hemma med barnen, ingen av oss vill jobba jämt. Vi har bestämt att om en tar en turné, då gör den andra inte det samtidigt. För då funkar inte familjen. Vi måste turas om.
– Det blir lite som ett varannanveckasliv ibland. Man är ofta ensam hemma med barnen. Men det gör också att vi inte nöter på varandra, att vi fortfarande är kära ­efter femton år tillsammans.

Så det tär inte på dig att han syns på ett annat sätt och tjänar mer?
– Nej, för våra drömmar och mål är lika mycket värda. Man måste prioritera varandras drömmar och mål, även om det kostar på för en själv. Martin respekterar de jobb jag gör, en okänd liten teateruppsättning i Norrland är lika viktig som ”Ladies’ night” även om inte lika många ser dem. Och jag tjänar så jag klarar mig själv, ­något annat skulle inte kännas bra.

Sedan två år tillbaka bor ­familjen Hedlund-Stenmarck i ett radhus på Lidingö, efter att ha lämnat sin 108 ­kvadratmeter stora fyra vid Odenplan.
– Det tog något år att vänja sig, men nu är jag så glad att vi bor här. Radhus är en skön mix mellan hus och lägenhet, det ­passar oss perfekt för vi är inte så händiga, säger Hanna, som provade på huslivet ­redan för tio år sedan, innan barnen.
– Vi köpte ett renoveringsobjekt i Nacka, en enplansvilla som vi tänkte bygga ut. Jag pendlade in till stan för att jobba på kvällarna och körde tillbaka mitt i natten, alltid livrädd för jag är hemskt mörkrädd. Det där huset var helt fel för oss.

Hanna och Martin stod ut i ett år innan de sålde huset och flyttade tillbaka in till stan, där de alltså blev kvar till 2010.
– Då började jag känna, ”hur länge ska vi hänga i parker?”. Jag vill att barnen ska kunna gå ut själva, gå hem till kompisar utan att alltid behöva ha en vuxen med. Det är nyttigt för dem, de växer av det.
– Men det tog lång tid att hitta huset, för jag är en sån som ältar allt. Jag gör listor, tänker över olika scenarion, tar lång tid på mig. Martin är mer så här, ”funkar det inte så får vi väl flytta tillbaka igen”.

Trivs ni nu när ni har bott in er?

– Ja, men vi har inget förråd och ingen vind så det pågår en ständig utrensning. Det är väldigt skönt men man måste vara lite hård. Det är en träningssak, har jag märkt.
– Ibland svindlar tanken för mig – det här är vårt fjärde hem tillsammans, vårt tredje barn. Det är så häftigt. Vi har gått från att ta dagen som den kommer till det här livet med andra begränsningar, och vi är två konstnärssjälar, så det har inte varit helt enkelt. Om man har den sidan måste den få uttryckas, ­annars blir man olycklig.

Vad tycker Ida och Love om att de har fått en lillasyster?
– Saga är ju något av en halvsladdis, de ­andra är så stora nu. Det är fantastiskt att se den där syskonkärleken. Ida ville i och för sig först ha en kanin, men hon fick en bebis i stället. Det känns väldigt starkt att vi var fyra om att få det här barnet! Ida och Love leker med henne och gullar med henne jämt.

Fick de vara med och välja namn?
– Nja, de tyckte att hon skulle heta Michael Jackson eller Hermione, efter tjejen i Harry Potter-böckerna.

Nu dyker pappa Martin upp vid frukostbordet, äntligen på rätt hotell efter en ­svettig åktur med en allt hungrigare bebis genom stan. Han lägger vant en sjal över Hanna och den nästan ofattbart söta och storögda Saga, och påpekar diskret efter amningen att Hanna kanske borde knäppa blusen igen – ”oj, jag glömmer alltid ­stoppa in brösten!” – innan han häller i sig en kanna kaffe i ett enda svep.

Finns det något du saknar just nu, Hanna?

– På sätt och vis lever jag min dröm – att hålla på med teater och musik. Jag skulle vilja åka mer till Las Vegas och New York och gå på teater, musikaler, opera, jag älskar kultur. Jag känner mig sugen på livet!
Människor är så spännande.
– Jag tror att allas liv har en mening, och att jag är här för att lära mig så ­mycket som möjligt. Därför är ett av mina personliga mål att vara öppen, inte fördomsfull, och att inte vara så hård mot mig själv, för då är det lätt att man blir fördömande mot andra. 

Det låter som något av en livsfilosofi.

– Ja, det är det. Vi människor är mer lika varandra än vi tror. Och man kan lära sig något av alla man möter. Sen kan det där vara svårt att leva upp till, men man kan i alla fall försöka.

NUVARANDE Hanna Hedlund: ”Jag är dålig på att be om hjälp”
NÄSTA Vinnare nr 10, 2012