Hon gick i 17-centimetersklackar genom hela ­graviditeten. Men popsångerskan Emilia de Poret, 35, är trots det en jordnära mamma som inte tänker mata bebis Electra, fem månader, med guldsked. ”Hon ska få kämpa för saker också”, säger Emilia.

ANNONS
ANNONS

Emilia de Poret

Ålder: 35.

Familj: Maken Amaury de Poret, 40, advokat och grundare av Naxs som investerar i buyout-fonder med nordiskt fokus, och så dottern Electra Juliette, fem månader.

Yrke: Sångerska, låtskriverska och driver skivbolaget Aristotracks med sina två bröder Linus, 39, och Ludwig, 26, samt Arnthor Birgisson, som skrivit och producerat låtar åt Céline Dion, Britney Spears, Janet Jackson med flera.

Karriär: Skivdebuterade 2001 under namnet Lia Andreen och har hittills släppt tre album, håller på med det fjärde. 2008 toppade titellåten från senaste skivan ”Pick me up” svenska singellistan och parallellt slog Emilia igenom i Australien och Spanien. En remixad version av ”Pick me up” låg i höstas på amerikanska Billboardlistans 25:e plats.

Bor: Magnifik och vågat renoverad paradvåning i Stockholm.

Kända kompisar: Programledaren Ebba von Sydow och Wallpaper/Monocle-mannen Tyler Brûlé (”En gång när jag var med i Tylers julprogram i radio drog jag med honom i en duett, han sjunger bra!”).

Aktuell: Med singeln ”Weightless” och ett tygmönster med mikrofonhuvuden för anrika brittiska Liberty of Londons kollektion ”Liberty rocks” (i gott sällskap av bland andra Jarvis Cocker och Edwyn Collins som designat sina versioner).

Devis: ”Jag kör mitt eget race, kompromissar inte med saker och ting jag tror på.”

Ben som aldrig tar slut. Internationell artistkarriär. Maken är greve. Spektakulär popavantgardistisk våning. Designgarderob som försätter en förenad fashionarmada i hysteriska skrik och inte ett steg utan klippeti­klack stilett. Bilden av sångerskan Emilia de Poret, 35, är kaxig och extravagant (hon tar sällan de mest blygsamma blåsorna ur klädkammaren). Men när Emilia slår upp dörren till lägenheten med bebis Electra, fem månader, i famnen öppnar sig den mest jordnära och gulliga nyblivna mamman man träffat.

ANNONS
ANNONS

Det är förtjusande och förvirrande, men Emilia de Poret, född i Luleå med efternamnet Andreen, tackar sina föräldrar – Agnetha, lågstadielärare, och Robert, riskkapitalist och professor, för att ha gett Emilia och hennes två bröder ”en stabil grund att tro på”. Hon bjuder på delikat lunch i sitt topprenoverade kök och häller dressing på sin räksallad.

Utåt framstår du som en tuffing med otrolig drivkraft?
– Jag tror att jag är väldigt tuff, å ena sidan. Alltså att jag kan vara tuff med mitt jobb, när jag ställer krav på mig själv. Men sedan tror jag att den privata sidan, hur jag är som människa och mina värderingar, där är jag nog mjuk. Man plockar väl lite av sina föräldrar, min pappa är driven affärsmässigt och min mamma är en kreativ och varm person. Båda två har de sidorna, men de har valt olika riktningar i livet. Man formas nog av sin familj.

Du är delvis uppvuxen i Gävle?
– Ja, mammas gamla hemstad. Där hade jag världens bästa uppväxt. En riktig idyll, man kunde gå till skolan, man bodde i hus och hängde i äppelträden.

Sedan började du i musikskolan Adolf Fredrik i Stockholm?

– Har man ett musikaliskt barn tror jag det bästa man kan göra är att sätta det i den skolan. Just tryggheten i att där går barn som har något gemensamt. Det spelar ingen roll var man bor. Då visste jag inte ens vad en ”stadsdel” var. När jag kom från Gävle till Stockholm gick jag först i en skola på (flotta stadsdelen) Östermalm och första dagen sa en person till mig ”på den här skolan har man inte H&M-kläder”. Jag fattade ingenting.

ANNONS
ANNONS

Du var ett musikaliskt barn?
– Jag har sjungit sedan jag var superliten. Jag har många kusiner och alla är musikaliska och spelar minst ett instrument. Det är som ett skämt när vi ses, det blir som en musikal.

”Sound of music”!
– Ja, verkligen! Mamma sa när jag blev gravid: ”Du måste sjunga för Electra VARJE dag i magen. Varje dag, för då utvecklar man ett musikaliskt öra”. Mamma gjorde det för mig nämligen. Så jag tog upp de där gamla Alice Tegnér-barnsångerna som är så himla fina.

Men du mådde dåligt under graviditeten?
– Första månaderna mådde jag piss. Jag var i Los Angeles för att skriva låtar och ingen fick reda på att jag var gravid heller, för jag har ett amerikanskt bolag och det var jättehysch-hysch. Electra var inte planerad, så det var en chock för mig och alla jag jobbade med. Jag ville bara ligga i sängen och sova, men i stället ska man vara fräsch hela tiden och prestera. Men så gick det över, de sista månaderna mådde jag bra. Då var jag webb-tv-reporter på modeveckan och megagravid. Jag var fetast på hela modeveckan, haha. Det var så roligt, man ska intervjua pinnsmala modeller…

Men på bild ser du inte ett dugg gravid ut!
– Men jag är väldigt lång, så det syns mindre. Och jag är bra på att klä mig. I och med att jag håller på med musik – internationellt är det inte lika välkommet att vara gravid, och för mig blev det ett problem. Jag fick megapanik i början. Jag sa till min man ”Det är slut på allting nu”. Fick värsta ångesten.

ANNONS
ANNONS

Vad sa han?
– Han är en klok och förstående person och jag tror att han visste att det var något jag var tvungen att få ur mig. Sedan när jag satte mig på planet hem så bara, ”Vad är det jag tänker? Jag KAN bli gravid. Jag har ett friskt barn i min mage. Det är något man ska vara lycklig över”. När jag hade accepterat det kände jag att det var det bästa som har hänt i mitt liv. Sedan tyckte jag det var härligt att vara gravid. Jag kände mig så snygg. Helt plötsligt har man en samhörighet med alla andra kvinnor.

Det är ett magiskt, heligt tillstånd.

– Det är något som är så coolt med det. Många har problem med att de blir större, det bekom mig inte alls.

Du har sagt att ”Min look är mer trash chic och rockig än klassisk”?
– Jag är inte så gullig av mig. Inte så perfekt i min look. Jag har en edge i kläderna.

Stajlar du alltid dig själv?
– Jag stajlar alltid mig själv.

Tur, för vi lämnade de där enkla bomullstopparna kvar på redaktionen.
– Mm. När det kommer till styling och framför allt till styling när man är gravid, tror jag inte man vill köpa några dyra kläder som man inte kanske kan använda sedan. Då är alla kedjorna fantastiska.

Handlade du själv på kedjorna?
– Självklart! De har ju allting, leggings, t-shirts och allt sådant där. Jag tycker att det är mixen det handlar om. Så kan man ha ett par skor till, som inte är H&M-pris, då kan man hitta lite coola kombinationer.

Hur många par skor har du?
– Vi har kommit fram till att det är hundra stycken. Av dem är kanske 60 riktigt bra. Några är rätt fula. Jag kan inte slänga något.

Du har haft kläder i mikron?
– I några år, innan vi flyttade hit, så bodde vi i en tvåa på 50 kvadratmeter. Och då hade jag mina kläder överallt. Och i mikron. Och ovanpå köksskåpen. Nu har vi mer space…

…och en flygel som du lackat chockrosa!
– (Skratt) Men gud, vad du är rolig!

Du är annorlunda, fast på ett bra sätt.

– Jag har jobbat mycket utomlands och då blir man kanske mer överdriven på vissa sätt. Jag är inte så svensk. Sedan lever jag inte med en svensk man heller. Det finns inget som är fel, eller ”det här är för mycket”, utan jag gör det jag känner för. Vill jag måla min flygel chockrosa, så gör jag det! Och då skiter jag i att mina musikkompisar tycker att det är fult.

Gör du det för att få uppmärksamhet?
– Jag är en liten exhibitionist, det har jag varit sedan jag var liten. Jag har alltid velat synas. Det mattas av ju äldre man blir och sedan har jag fått lite utlopp för det när jag har valt ett kreativt yrke i stället för kanske jurist, som min pappa tyckte att jag skulle bli.

Sångerskan September blev folklig i ”Så mycket bättre” – vore det något för dig?
– Jo, jag har inget emot det alls. Det skulle vara kul att hitta på något helt annat här. Som inte känns kommersiellt. Men nu släpper jag en ny singel i USA, ”Weightless”, så blir det en hit åker jag dit.

Vi måste prata om din förlossning!

– Den var lite jobbig faktiskt. Jag var inte så rädd för att föda barn, för jag trodde att jag bara skulle gå in och, du vet – leverera. Kontrollmänniska som man är. Men jag var rädd för att jag inte skulle få plats på ett sjukhus. Det var min panik.
– Men, hur som helst, hon kom i mars och värkarna drog igång på eftermiddagen. Jag var hemma och väskan packad, den packade jag när jag jobbade på modeveckan i januari. Det lovade jag min man, han trodde jag skulle föda barn då, för att det var så stressigt. För att jag gick på 17 centimeter höga klackar. Sedan fem på morgonen åkte vi in. Då hade jag tre minuter mellan värkarna.

Fick du plats där du ville?
– Ja, så jag var så lycklig. Men så visade det sig att jag bara var öppen två centimeter. Det var vidrigt, för jag hade fruktansvärt ont. Jag hade ett jävligt värkarbete. Min man hade laddat upp med allt jag tycker om, men jag ville inte äta någonting. Jag låg hela dagen. Tills de var tvungna att sätta igång mig.

Hur mådde Electra?
– Hon mådde bra, men mot slutet mådde hon inte alls bra. Jag har ett minne av att jag står på parkeringsplatsen, jag bara, ”Jag måste ut”. Jag fick panik, jag måste få luft. Jag var helt uppsvälld, som man är, och jag står där och urvrålar, ”WHUÄAH!!!”. Det var bisarrt, jag förstår inte vad jag hade där att göra, men jag gick ut för att få luft.

Bra gjort!
– Men förstår du, alla de här stackars människorna! En 1,80 meter lång VAL kommer ut och bara skriker. Det var mycket folk på parkeringen. Men sedan tog jag mig upp och sen då gav de mig akupunktur…

…epidural?
– Nej! Jag kände på mig att det här skulle ta lång tid. Så jag väntade med lustgasen och tog den först på kvällen. Jag tog så mycket lustgas att jag typ ramlade omkull. Jag hade så ont. Jag var trött också! Jag hade inte ätit sedan kvällen innan och inte sovit.

Blev du rädd för smärtorna?

– Jag blev rädd för att jag trodde att det inte skulle ta slut. När jag hade hållit på i 24 timmar och det kändes som ingenting hade hänt gav de mig epidural. Det var det bästa jag upplevt i hela mitt liv. Jag sa till vem som helst som kom in i rummet: ”Jag älskar dig”. Jag var så lycklig. Det var så skönt! Då kunde jag sova och då kunde min man sova, för han hade inte sovit heller.
– Sedan helt plötsligt vaknar jag av att hela rummet tänds upp och in kommer läkare och hela baletten, för då har Electras hjärtljud gått ner såklart. Samtidigt får jag någon reaktion av epiduralen, så jag börjar skaka
jättemycket. Som ett epilepsianfall nästan.

Så fick jag också efter mitt första barn!
– Man frossar såhär, wawawawawa! De var tvungna att hålla i mig. För mig var det nästan det värsta, den äckligaste grejen som hände med min kropp. Det höll på säkert tio minuter, innan de gav mig två Alvedon.

Fy, så läskigt.
– Läkaren sa, att nu ska vi ta ett blodprov på henne och se att allt är okej. Jag sa, ”Ni gör ingenting utan att prata med min man först”. Du vet, han har sovit typ en timme, sjukt trött, och vaknar av att hans fru ligger och bara hoppar i hela sängen medan de håller i mig och en bebis som inte mår bra. Han blev så rädd.

Kunde de inte snitta dig?
– Jo, men då var det en äldre kvinna som var bra som sa, ”Du kommer kunna föda normalt”. Jag sa, ”Vet du vad, jag bryr mig inte, ut med ungen om det är något farligt som händer!”. Men hon kände på sig att jag skulle öppna mig. Så hon gav sig liksom inte. Det var HUR många blodprov som helst som togs. Jag hade jobbiga värkar i över 30 timmar. Men det gick.

Du och Amaury träffades för tio år sedan?
– Vi träffades på en fantastisk fest i Italien, bland annat var en afrikansk kung där, med typ medeltida tema. Jag var klädd som Julia ur ”Romeo och Julia” och Amaury som en biskop. Han hade på sig en gammal biskopsdräkt och inte tänkt på att den var sjukt mycket för kort. Kanske inte var hans bästa look. Den gick typ hit (under knäna) och så hade han svarta kostymstrumpor, jag var sådär, ”Åh, den killen har ingen koll!”.

Efteråt skickade han dig en Hermèsscarf med ett mönster ritat av farfar Xavier de Poret (som designade för det anrika franska modehuset Hermès under 1950-talet)?
– Ja, precis! Vi började också faktiskt brevväxla, via mejl, för han jobbade i Genève då. Då fick man tio frågor, varje dag, som man svarade på. Så fick man tio nya, allt från ”Vad är din favoritfärg?” till det sista mejlet med väldigt intima frågor. Vi körde hela spektrat! Det var magiskt. Jag lärde känna honom på djupet på ett helt annat sätt än om vi bara hade åkt och hängt hit och dit.

Vad tror du han föll för hos dig?

– Hm… Jo, jag sjöng på den här festen, det var en tredagarsfest och han hade mixtrat med platserna så att vi satt bredvid varandra varenda kväll, vilket var himla roligt, det var så genomskinligt. Sista kvällen uppträdde jag med orkester och när jag kom ned från scenen så stod han upp, det här låter som han är någon klyschig amerikan, men det är han verkligen inte, men då sa han den där klassiska kommentaren: ”I’m gonna get you” (skratt).

Värsta!
– Ja, eller hur! När man berättar om det ser man verkligen en annan människa framför sig än min man, han är så… INTE så. Han är inte pushig, utan mer cool och genuin.

Det är som en film allting.

– Ja, det är lite roligt faktiskt. Men vi hade en sådan bra connection. Jag tror också attraktionen var att vi är så extremt olika. Han är lika driven som jag är, men just att vi kommer från helt olika bakgrunder, kulturer. Han är jättemörk, jag är blond, det blir jättespännande.

Båda födda med guldsked i mun.

– Men nu är jag inte född med guldsked i mun. Min pappa lyckades bygga upp någonting och det gav frukt ganska sent i livet. När jag bestämde mig för att jag ska satsa på musik så gjorde jag det själv. Jag behövde inte någon annans hjälp. Så jag har haft alla möjliga extrajobb och sommarjobb man kan tänka sig. Det tror jag att alla vi syskon har vuxit upp med, att man har ingenting gratis.

Men Electra föds med guldsked!

– Visst, det här (stora fina våningen) är något, men det är så oviktigt också. Det är mer vad vi föräldrar ger henne för grundvärderingar. Electra ska få kämpa för saker också. Det är klart att hon kommer ha ett bra liv, men där är både jag och Amaury måna om att hon ska förstå att det finns en annan verklighet. Vi är engagerade i en förening i Brasilien som är privatdriven av en vän till Amaury, en kvinna som hjälper barn i slummen att få utbildning så att de kan få ett jobb. Där är jag och Amaury jätteengagerade och det första vi ska göra när Electra blir så stor att hon förstår – är att åka till Brasilien. För att få ta den av hela den verkligheten. Men det skulle egentligen alla svenska barn behöva göra.

Läs också:
Emilia de Poret om sitt mammaliv

NUVARANDE Emilia de Poret: ”Jag fick frossa när jag födde”
NÄSTA Nej, du måste inte leka med barnen!