Ebba von Sydow: ”Jag var chockad och rasande på bb”

Den enas förlossning slutade i blod, skräck och en enkilosbebis. Den andra blev rasande när hon skulle föda. Möt systrarna Ebba och Amy von Sydow, för första gången både bok- och mammaktuella ihop.

Ebba Kleberg von Sydow

Ålder: 31.

Gör: Programledare, redaktör och författare.

Familj: Maken Johan Kleberg, 37, tv-direktör, dottern Marianne, 1.

Bor:
Våning på Östermalm i Stockholm.

Blogg: blogg.svt.se/ebba/

Aktuell: I ”Go’kväll lördag” och med kokboken ”Sommar med systrarna von Sydow”.

Amy von Sydow Green

Ålder: 34.

Gör: Läser en mastersutbildning i klinisk nutrition.

Familj: Maken Jeffrey Green, 38, professor i politisk teori, döttrarna Kitty, 6, och Stella, 2,5.

Bor: Radhus i Philadelphia, USA.

Blogg: amyvonsydow.com.

Aktuell: Med kokboken ”Sommar med systrarna von Sydow”.

Den yngsta systern är känd för toppjobb inom media (just nu är hon prog­ramledare för SVT:s ”Go’kväll lördag”) och sin synnerligen populära blogg, men enligt henne själv är det storasyrran som ”kan allt”. Systrarna von Sydow – Amy, 34, och Ebba, 31 – och deras döttrar öser runt i fotostudion bland sladdar, sidentyg och stylister som försöker fixa vindmaskin med händerna och en bit kartong (”ingen storm, men sjysta vågor”).

Amys yngsta, Stella, 2,5, har varit vaken sedan sex i morse, när hon och mamma skulle ta flyget från morföräldrarnas Göteborg till Stockholm. Pappa Jeffrey, 38, och äldsta flickan Kitty, 6, är fortfarande hemma i Philadelphia i USA och Kitty gillar inte att vara med på bild, så lillasystern får allt ljus ihop med kusinen Marianne, 1, Ebbas förstfödda som glatt tuggar på nyfönat hår. Stella klarar modelldebuten galant, med en uthållighet i rakt nedstigande led från sin mor. Amy (uttalas ”Ammi”) må vara mild, fundersamt kontrollerad, men med en pondus och järnvilja som ständigt tar henne vidare i livet. Det är jobbigt att vara lillayster ibland, konstaterar Ebba senare vid en väldigt försenad lunch hemma i våningen på Östermalm.
– Med en storasyster som kunde ALLT, säger Ebba i öppen beundran.
– Som skrev 2.0 på högskoleprovet. Hade 5.0. Var bäst i klassen. Elitgymnast. Jag och pappa satt i publiken när du var med i VM i Paris. Du läste till läkare, tysk kulturhistoria, blev civilekonom, forskare… Du är otroligt duktig och jag har varit så stolt över dig.

– Det kanske är typiskt, men jag tänker inte på mig själv som ”Åh, vad jag är bra”, kontrar Amy på sitt lite drömmande vis.
– Utan snarare: ”Varför måste jag vara så stressad?”, ”Varför var jag så sur i dag?” Jag vill väldigt mycket. Jag har ganska höga krav på mycket som jag vill göra och jag vill ofta göra allt själv. Jag vill få det gjort.

#br
Amy plockar med salladen. Stella sover middag i ett angränsande rum och i ett annat hörs Mariannes uppsluppna ettårstjut när hon leker med nannyn. Ebba är den mer livliga av systrarna; till skillnad från en förekommande uppfattning att hon skulle vara överklass-stel är Ebba von Sydow känslig och ivrig, nästan hetsig i sitt normalläge full fart framåt. Trots det sammanfattar hon sig som en latare version av Amy, allt är relativt, men, säger Ebba:
– Vi kan båda verka som att vi är drivna och duktiga med stark vilja, men samtidigt har vi den mesta beslutsångesten. Jag kan vänta i flera timmar på att Amy ska vakna i USA så att jag kan ringa henne och fråga vad jag ska köpa för bröd till frukost. Eller om jag ska köpa bruna eller svarta boots. En gång ringde Amy mig och sa, ”Hej, det är Amy, jag har skurit av mig fingret. Vad ska jag göra?”

Systrarna bryter ihop av skratt och Ebba lägger till att de dessutom är experter på att skjuta upp saker.
– …och att slappa och ägna timmar åt att analysera Tom Cruises dotter Suri och Gwyneth Paltrows dotter Apple och den perfekta stickade tröjan… Tricket är nog att vara jäkligt effektiv när det gäller. Då tror jag man kan bygga ett imperium och samtidigt vara en bra mamma, fru och kompis.

Precis som Amy drivs Ebba av en inre press att prestera perfekt. Hennes största ångest?
– Det är så MÅNGA! Får man bara välja en? Men först är det nog karriär. Att jag har gett mig in i tv-branschen samtidigt som jag VET att den tuggar i sig och spottar ut folk åt höger och vänster. En bransch som verkligen är hopplös att åldras i. Där folk vänder kappan efter vinden och sticker kniven i ryggen på varandra, ständigt! Inte minst har man dåligt utgångsläge som kvinna, eftersom man har sämre betalt och måste köpa mer kläder. Herregud, Peter Settman hade samma kostym en hel säsong.

Men hon tycker att dottern Marianne har gjort henne till en bättre yrkeskvinna.
– Dels för jag kan bottna i föräldrarollen när jag gör intervjuer och dels att jag har en helt annan trygghet. Om allting skiter sig, så gör det ändå inte det, för jag har Marianne. Och det är riktig lycka. Om jag kommer hem efter en riktig skitdag så behöver jag bara titta på henne och så känns allting bra och jag är övertygad om att allt kommer ordna sig.

#br
Nu har de hårdslitande von Sydowskorna, mest via Skype, funnit luckor i sina späckade scheman för att även göra en kokbok tillsammans, ”Systrarna von Sydows sommar”.
– Den är tänkt att ha på sommaren till olika partyn, säger Amy.
– Som cocktailparty, grillparty, barnkalas, picknick – vi har ett kapitel för varje sommartillställning med en hel meny. Så har vi försökt att strö in lite praktiska husmorstips, som att man kan rulla kakdeg i mjöl så att kakorna inte flyter ut eller att man kan bröa en form med kokos om man inte har ströbröd.

Det är Amy som är den stora bakerskan. Matlag­ning och perfekt piffad dukning dokumenteras noga på hennes blogg, som sprider ett slags estetiskt tryggt mys över Atlanten, där lillasyrran har sitt cyberuniversum på SVT:s domän. Ebba är sedan flera år en av Sveriges största bloggare och följdes av 80 000 unika besökare per dag som höggravid.
– Min blogg är som en mindre landsorts­tidning, konstaterar Ebba, som när ett slags hatkärlek till sina ständiga virtuella följeslagare, vars kommentarer är som kören i en gammal grekisk pjäs, som upphetsat antingen hyllar eller läxar upp gudinnan Ebba. De ofiltrerade oförskämdheterna sticker såklart djupast.
– Det är jobbigt alltså, säger Ebba.

Hur hanterar du dem?
– Jag ringer till Amy och beklagar mig! Jag häver hellre ur mig ilskan och ledsenheten till henne.
– Ibland kanske du känner, säger Amy, ”Är det egentligen så?” Då kan jag säga: ”Nej. De har fel.” Ibland behöver man bara höra det.

#br
Amy, din graviditet och förlossning med Kitty blev dramatisk?
– Det var faktiskt det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv. Jag hade en helt vanlig graviditet fram till vecka 29, förutom att jag hela tiden haft lite högt blodtryck. Då läste jag till läkare i Sverige och hade praktik på sjukhuset. Jeff hade varit i Göteborg en vecka och skulle åka tillbaka till USA där han undervisade under vårterminen. Vi var uppe fem på morgonen och jag kände mig inte bra. Mina ben var jättesvullna, men jag tänkte: ”Ja, så måste man väl känna sig, jag är ju gravid, det är inte så konstigt.”

När Jeff lämnats på flygplatsen åkte Amy till mvc och i ungefär samma ögonblick maken satte sig på planet såg barnmorskan att Amys blodtryck var väldigt högt och att det var alldeles för mycket protein i urinet.
– Så jag fick ta en taxi direkt till sjukhuset. En doktor tittade med ultraljud och sa, ”Här blir det nog en bebis ganska snart”. ”Men”, sa jag, ”jag måste läsa klart min kurs. Den är nu i april. Så kanske i maj?” Då sa han, ”Nej, jag pratar inte om veckor, jag pratar om dagar”. Det var verkligen en chock för mig. Jag förstod liksom ingenting av detta.

Havandeskapsförgiftning är inte det första man brukar grotta ned sig i som gravid.
– Nä. De mätte blodet och så, och så kom mamma och pappa. Jag fick kissa i en flaska och satt och väntade. Sedan plötsligt kände jag: ”Nu känns det INTE bra.” Det var helt hemskt, för jag kände: ”Det är något jättekonstigt, jag tror att det blöder jättemycket.” Jag tittade ned och så var det bara massa blod. Jag fick ringa på en klocka och så kom det barnmorskor som körde iväg mig i rullstol. Det var en liten bit av moderkakan som hade lossnat.

Gjorde det ont?
– Nej, inte alls! Det var bara läskigt. Och jag var helt ensam, för pappa fick inte komma in där. Han var jätterädd, han grät, och jag var nästan mest chockad. De satte in nålar och annat och sedan lugnade det ned sig. Jag fick ligga i ett mörkt rum och de mätte hjärtljud på barnet.

– Pappa ringde mig, säger Ebba. ”Amy är på sjukhus, du måste komma NU.” Jag kom så väl ihåg, jag satt på Vecko-Revyn (som chefredaktör), det var som en Hollywoodfilm, fast en ganska hemsk sådan: jag bara SLÄPPTE allting och ringde taxi. Åkte till flygplatsen och flög ned. Så kom jag dit och så låg du där i ett mörkt rum. Ur-hemskt.

– På natten blev det väldigt obekvämt, fortsätter Amy.
– Jag hade ont, fick sammandragningar, var trött och hade inte kunnat äta någonting. Inget kändes bra och de fick ingen ordning på blodtrycket heller. Så när klockan var fyra eller någonting sa de: ”Nu får vi bara ta ut barnet.” Men då kände jag, ”Jag är inte beredd på detta”. Så de sövde mig. Jag klarade inte av att vara vaken. Men mamma var där och sa att Kitty grät nästan genast när hon kom ut.

#br
Vad vägde hon?

– 1 100. Som ett litet mjölkpaket. Jag var kvar på sjukhuset en vecka, sedan fick vi åka dit varje dag. Vi kunde inte bo där för det fanns inga platser.

– Kitty låg inne i åtta veckor, fyller Ebba i.
– Det var så konstigt när jag träffade dig Amy och du hade fått ett barn, men – barnet var inte med.

– Men när Kitty sedan kom hem tror jag aldrig det varit någon som haft det så jämställt som Jeff och jag, säger Amy.
– Jag försökte amma i några veckor, men det funkade inte, så sedan gav vi henne bara ersättning och vi var precis jämlika. Det var ingen som hade henne mer eller närmare. Går man i nio månader är det så påtagligt att man har en bebis i magen, som är en del av en. Men jag hade inte riktigt känt det på det sättet.

Nu ska vi får höra om Ebbas förlossning!
– Ååhhh!! (Ebba vrålar av vånda.)
– Det tog väldigt lång tid innan den väl satte igång, försöker Amy – och Ebba tar sats:
– Enligt planen skulle releasedatumet på min bok (”Kungligt snygg”) och bebisen klaffa! Men det var lite svårt att styra över. Det var väldigt stressigt. Jag gick precis två veckor över tiden. Jag hade bokreleasen på en onsdag och tänkte: jag måste ha helgen för att återhämta mig lite grann. Det hade varit bra om hon kom på fredagen. Och dessutom skulle Amy komma på måndagen. Så hade jag bokat in frisörtid på tisdagen och lite sådär!

Du skulle även vara med i ”Gomorron Sverige” på fredagen?

– Ja, när bebisen aldrig kom så tänkte jag, att då kan jag lika bra boka in lite mer jobb! Jag vaknade mitt i natten av värkar, men somnade om. På morgonen satt vi vid frukostbordet och så sa jag till (maken) Johan: ”Jag önskar att det fanns ett bättre namn, men det finns inte, så nu måste jag tyvärr meddela att den här slemproppen har gått!”

Du sa det helt som en vanlig sak?

– Ja! (gapskratt) De borde döpa om det ordet, tycker jag! Det kändes så tråkigt att behöva säga det. Det finns ju trevligare saker att prata om vid frukostbordet. Sedan skulle en taxi komma och hämta mig 7.45 för jag skulle vara med i tv kvart över åtta. Vi såg hur de trailade… ”Snart kommer Ebba von Sydow”. Värkarna kom var sjätte, sjunde minut. Jag skulle bara vara med i fem minuter, Johan skojade att jag kunde tajma när värkarna hade uppehåll och jag tänkte, ”Ska jag åka till tv?”.

Var inte Johan uppstressad?
– Nej… men han har valt att leva med mig. Så han vet hur det är. Att det är så här. Men till slut kom värkarna för tätt, så jag kunde inte ens ringa till ”Gomorron Sverige”, utan fick sms:a till redaktören att det inte gick. Jag hade läst att man var tvungen att gå ut och promenera och göra något, så vi gick till (flotta inredningsbutiken) Svenskt tenn och hängde på låset där. Jag hade ganska mycket värkar där inne, jag hängde på olika soffor.

#br
Sämre soffor kan man hänga mot!
– Absolut! Varför inte lite Josef Frank! Och så drog vi runt på stan lite grann. Sedan var det bara hemska värkar hela dagen. Det var fruktansvärt. Vid åtta på kvällen kom mamma förbi och tyckte absolut att vi skulle ringa till sjukhuset. Då var det ju det där klassiska: när man ringer in så vet man att sköterskan pratar med en för att höra om man har en värk. Och då kommer det ingen värk. Och själv försöker man hålla emot, så det hördes inte så mycket på rösten. Det är som när min personlige tränare frågar: ”Är du inte trött?”, då svarar jag (med sprudlande energisk röst): ”Jo, jag är jättetrött!” (skratt).

Det är du och Amy i ett nötskal!

– Det är inte så trevligt att ringa och kvida, skrattar Amy, halvt på skämt, halvt på allvar.
– Men det skulle man väl gjort då, fastslår Ebba.
– De sa att vi skulle vara kvar några timmar till. Och så ringde vi vid midnatt. Då var det ohållbart, jag hade värkar hela tiden. Något fruktansvärt. Men då var det fullt, så vi fick vara hemma ytterligare en timme innan de fick loss en plats. Och sedan låg jag där och plågades. Tills jag fick en sådan där epidural. Det önskade jag att jag hade fått tidigare. Att de bara inte kunde sagt till mig att det var lösningen på mina plågor.

När du var med i mamaGravidbibel sa du att du inte läst på något inför förlossningen och förklarade att ”det är inte så mycket jag kan göra mer än att gå dit”.
– Det var FRUKTANSVÄRT. Jag kände mig… lurad. Lurad att det inte var någon som hade berättat att det kunde göra så här ont. Jag var arg på det, tyckte det var för jäkligt.

Du önskade att du hade läst på?

– Nej, jag önskade att NÅGON av alla de kvinnor som jag ändå hade pratat med om detta när man går där med sin stora mage – kunde sagt det: att det kan också göra jätte­ont. Jag hade fått höra så mycket innan att jag är så kapabel och duktig, ”du kommer klara det här galant!”.

”Duktiga” flickor har ofta de värsta förlossningarna.
– Ja. Jag var arg. Och besviken. Och de där 4 200 kronorna vi la på en privatkurs i andning kändes just då som de sämst spenderade 4 200 kronorna… någonsin.

Hur kunde Johan stötta dig?

– Ja, du, han gjorde väl det han kunde. Det vill säga: inte så mycket alls! (skratt)
– Du sa åt honom att han skulle ringa till mamma, påpekar Amy.
– Ja, för när jag skrek och frågade om bedövning så gav de en buffé av alternativ och jag kände bara: ”Hjälp! Vad ska man välja? Jag kan inte detta! Ring mamma! Mamma kan detta!” Det var bara det värsta jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det gjorde så ont. Det var verkligen en chock. Och så bytte de skift på barnmorskorna och där låg jag kvar.

Du kanske själv höll emot?

– Det gjorde jag inte heller. Då blev jag också arg! På de där barnmorskorna som sa till mig att jag inte försökte. Att jag måste kämpa på lite grann. Att jag höll emot! ”Hallå! Tror ni inte att jag försöker föda barn nu!? När jag legat här i de värsta plågorna någonsin.” Då blev jag skitsur. Skitsur! De försökte få mig att sitta på någon boll och sitta på huk… det gick inte såklart. Ingenting gick! Hemskt. Ja. Sedan kom hon till slut.
– Men det tog verkligen tid, säger Amy.
– Ja, det tog verkligen lång tid. Jag kunde lika bra varit med i ”Gomorron Sverige” (skratt).

Hur gick det sedan med allt?
– För mig var det på något sätt full fart…

Det menar du inte!
– (Skratt) Jag skulle iväg på den här bok­releasen och mamma och pappa var där och Amy kom och det var väldigt skönt att du kom, Amy. För Johan var tvungen att börja jobba tidigt. Det hade faktiskt inte gått annars. Jag visste ingenting! Amy visade hur man skulle byta blöja, sätta på kläder, tvätta håret. Marianne hade massa hår som man skulle tvätta också och det var ju jätteläskigt.
– Det är ingenting som jag på något sätt stoltserar med eller tycker att alla mammor borde klara av – att jag jobbade så tidigt inpå och hade så mycket inplanerat. Hade jag fått göra om det, så hade jag inte haft det så. Men detta var inget jag kunde styra över. För att boken var planerad i över ett år och Marianne, förstås då, i nio månader. Men det är klart att det var jobbigt. Jag var inte heller beredd på alla reaktioner…

Du fick mycket kritik.

– Ja. Det var faktiskt väldigt jobbigt. Man är väldigt känslig. Men jag är ändå glad att bokreleasen var när Marianne var fyra dagar. Hade det varit när hon var tre dagar, då hade det inte gått, då hade jag bara gråtit. Då hade jag en sådan där klassisk tredagarsdepp.

#br
Amy, hur orolig var du under din andra graviditet, med Stella?
– Jag var lite orolig, men tog det faktiskt lugnt. Jag arbetade 15 timmar i veckan ungefär. Sedan vilade jag varje eftermiddag och åt lagom nyttigt. Och gick på väldigt mycket läkarbesök. De sista två månaderna tre gånger
i veckan, så det var nästan som ett deltidsjobb. Och jag mådde HUR bra som helst.
– Sedan kom mamma över (till USA) för att vara med när Stella skulle födas. Det var planerat snitt. Några dagar innan gick vi till en av alla de här kontrollerna och då tyckte de att blodtrycket var lite högt. Så jag fick åka till sjukhuset och sitta där under dagen. Sedan kom en läkare och sa att jag kunde gå hem. ”Ah, bra”, sa jag. ”För mamma och jag ska åka på outlet”. Då sa hon: ”Inga outlet. Inga restaurangbesök. Ska du hem, då blir det vila. Eller så gör vi bara snittet nu.”

Wow!
– Så det blev nästan en fnissig känsla. Mamma fick hämta Kitty på dagis. Då var klockan tre och så föddes Stella klockan fem. Det var så härligt att få kunna vara vaken. Att kunna vara med, att kunna se. Och Jeff som är jätterädd för blod och brukar svimma av sprutor var hur bra som helst, han stod där och tittade och var verkligen så duktig.

Amy vill gärna ha fler barn, du då, Ebba?

– Jag är nog fortfarande inne i den fasen där jag är så otroligt lycklig över att vi har ett friskt och harmoniskt barn. Häromdagen började jag faktiskt tänka på ett till barn, men det tog bara några sekunder innan jag började tänka på förlossningen (skratt), och då kändes det ganska naturligt att det får vänta lite. För det var verkligen en chock i flera veckor efteråt. Jag hade nästan svårt att känna den där glädjen (över Marianne). Det var också en stress, att man skulle känna den där absoluta lyckan. Det var verkligen jättejobbigt. Men det är klart att det vore fantastiskt att kunna få fler barn. Men jag vågar inte planera.

– Vi får ha nästa barn samtidigt, föreslår Amy.

Ebba jublar:
– Ja! DET vore roligt. Tänk vad kul! Det får vara planen!