Ny bebis, ny bok. Hon framställs ofta som en arbetsmaskin, men nu tar tvåbarnsmamman Ebba Kleberg von Sydow föräldraledigt. ”Det är jättetufft ibland. Men jag känner mig som en superkvinna.”

En fyra månader gammal person som heter Klas stirrar förbryllat på mig i tre sekunder. Sedan spricker hans feja upp i ett euforiskt leende. Han bär en spetsstrumpa på ena foten, den andra sparkar frenetiskt fram och tillbaka.

Hans morsa, Ebba Kleberg von Sydow, ursäktar sin några minuter sena ankomst. Sedan gör hon följande saker på ungefär samma gång: pratar med mig, beställer frukostmacka, ber att få sin cappuccino i en viss sorts kopp, börjar amma Klas, kollar mejl och ställer mobilen på ljudlös, flyttar omkring syskonvagnen och morsar på olika personer som passerar på trottoaren.

Nyligen lotsade hon SVT:s tittare genom prinsessan Madeleines bröllop, och nu känner sig fler gamla Östermalms­­damer än vanligt bekanta med Ebba. Hon bär ett vitt linne, grå kofta och sitt tjocka hår i en knut. På fötterna har hon gubbtofflor beströdda med små nitar. Ögonen är glada. Hon är så där västkustskt fräsch och pigg och lyckas få mig att känna lite dåligt samvete eftersom jag fortfarande använder ordet ”dagis” medan hon säger som man ska: förskola.

Du verkar alltid så glad och peppig. Är du det?

– Jo, men jag är nog ganska mycket sådan. Jag är nog rätt glad. Grundmurat positiv.

Ingen tvåbarnschock i sikte?
– Jag förberedde mig på att det skulle bli riktigt jobbigt. Det är jättetufft ibland. Samtidigt känner jag mig så stark och kapabel när jag lyckas komma i väg i tid, ratta allt när Johan är bortrest eller lägga båda på egen hand, som en superkvinna. Innan jag ens frågat om Klas var en pojke eller flicka, alltså precis när han kommit ut, sa jag: ”Johan, vi ska väl ha en till?”

Ebba är bara 32, men har hunnit med massor. Det är över tio år sedan hon blev ett namn. Först som redaktör för Expressens fredagsbilaga och en av Sveriges första riktigt stora modebloggare, då hon introducerade systrarna Hilton för svenskarna och sov med rosa bettskena för att inte bita sönder tänderna i sitt hektiska, glammiga liv, sedan som chefredaktör för Veckorevyn och numera med blogg och programledaruppdrag för SVT, samt en sjudande författarkarriär.

Hennes specialområden är mode, det där som kallas ”life­style” och kungahusets göranden och låtanden, men Ebba Kleberg von Sydow är en högprofilerad journalist med egen fanbase. Frågan är ofta vem människor är mest intresserade av: gästerna hon intervjuar eller henne själv?

Mamma har hon varit i två år. Innan äldsta dottern Marianne skulle födas fick Ebba höra att hon som var så duktig skulle klara en förlossning hur smidigt som helst. Så blev det inte. I stället drog förlossningen ut på tiden, smärtan var nästan ohanterlig och Ebba talar om den som ett trauma.
– Tre minuter efter att Marianne kommit ut sa alla bara ”nu har du ju en jättefin bebis här, nu är allt bra”. Men jag kände mig trasig och mådde jättedåligt. Jag var arg och besviken och det påverkade nog den första tiden med min dotter. Jag drabbades också av mjölkstockningarna från helvetet. Jag var jättesjuk.

Det är mycket peppande inför förlossningen. Jag tyckte det lät lite som att åka på spa, lite mys med badkar och akupunktur.
– Jag sitter med mina gravida kompisar och försöker dra ner deras förväntningar. Jag säger: ”Ida, visst ser du fram emot din förlossning, du tycker att det ska bli lite spännande och så tänker du på en värk som ’hur svårt kan det vara’? TÄNK INTE SÅ.” Inte för att jag vill sprida skräck bland blivande mammor, och ärligt grattis om du haft en förlossning som tog en kvart och kändes som en nysning, men det blir verkligen inte så för alla.

Inför förlossning nummer två gick Ebba på Aurorasamtal (stödsamtal för förlossningsrädda) och på gravidyoga, där yogaläraren tog hennes känslor på allvar och lärde henne andningstekniker och avslappningsmetoder.

Hon skrev också mycket i sin blogg och pratade med vänner om sin förlossningsupplevelse. Det var så idén till hennes nya bok, som kommer i september, föddes. Det är en bok om att vara gravid – med lite mindre pekpinnar och mer verklighetsförankring än andra, har Ebba tänkt. Hon intervjuar barnmorskor och mammor, men också till exempel en ekonom om vad som händer med ekonomin under föräldraledigheten.
– Jag är stolt över den här boken, den är viktig. Jag försöker tvätta bort lite av det rosa skimret, förklara att man kanske aldrig är riktigt redo för en graviditet eller förlossning. Det planeras så mycket i dag, allt ska vara perfekt och under kontroll. Men med graviditet och bebis måste man släppa lite på det. Det är svårt för många, det var det för mig, säger Ebba.

– När jag skriver en gravidbok tror många att det ska handla om att smörja in magen med oljor, men den handlar om tankar, känslor och tabun. Den handlar om att man kanske inte alls känner sig så där dödskär i sin bebis, att man går från att ha varit double-income-no-kids till att inse att latte är DYRT. Eller att önska sig ett barn av ett visst kön …

Nu har du en av varje.
– Ja, jag kände på mig att det var en kille den här gången. Jag vet inte varför. Jag är inte så mycket för intuition annars, men magkänslan sa att det var en pojke …

Vad är skillnaden mellan intuition och magkänsla?
– Ja, magkänsla är väl intuition på göteborgska, då!

Funderade du aldrig på kejsarsnitt?
– Jo, men min syster Amy har gjort två, och det är inte heller någon dans på rosor. Jag är nog rätt praktisk och pragmatisk, jag jobbade med mina erfarenheter och sänkte mina förväntningar. Den där smärtan. Det finns inget magiskt med den för mig. Dyka ner i den – vilket skämt. Ha en målbild – vilket skämt. Profylaxkurs – vilket skämt.

Blev förlossningen med Klas annorlunda?
– Ja, det blev den faktiskt. Jag struntade i att skriva förlossningsbrev och jag gick in i det med en inställning som passade MIG. Jag struntade i hur man SKA tänka. Gravidyogan hjälpte mig mycket, och sedan sa barnmorskan på Aurorasamtalen att vad som än hände skulle jag komma ihåg tre saker: att andas UT, att tyngdlagen är en bra grej och att varje värk är en värk närmare bebisen.

– Jag kände att det här kan jag göra, jag är suverän på monotont arbete. På Veckorevyn stod jag och packade 3 000 goodiebags, och det är okej när jag ser resultat.

Kom du ihåg de tre sakerna när det väl var dags?
– Nej, på vägen in till bb hade jag glömt en. Men jag kom på den sedan. Klas kom nästan tre veckor för tidigt också, det hade jag inte alls planerat in. Jag hade hantverkare hemma som satte in nya garderober och jag fixade i Mariannes rum, det var den totala gravidfixmanin.
– Vattnet gick på natten men Johan hade ett viktigt möte på morgonen dagen efter, så jag sa inget. Tänkte ”äsch, lika bra att han kommer i väg till jobbet och lämnar Marianne, så får jag googla detta sedan”. När han hade gått ringde jag mamma. Hon sa: ”Du kommer att ha en bebis inom 48 timmar.” ”Nä, det hinner jag inte alls”, sa jag. ”Skynda dig att tvätta håret, för det kommer du inte att hinna den närmaste veckan”, sa hon. Så jag gjorde det.

Det låter nästan overkligt kolugnt: efter hårtvätten gick Ebba till posten och gjorde några ärenden, betalade ett par räkningar, packade datorn och köpte sin favoritlunch eftersom ”det inte är så god mat på sjukhuset och jag behövde ju energi”. Sedan tog hon tunnelbanan till Danderyd, plaskblöt eftersom vattnet hade gått, och sms:ade Johan på vägen. Han kastade sig ut ur sitt möte och åkte till sjukhuset. Morgonen efter, den 9 februari, föddes Klas.

Och det kändes bättre?
– Det är ju ändå hemskt att föda barn förstås, en fruktansvärd smärta, men jag blundade och gick in i mig själv. Och andades. Jag litade fullkomligt på barnmorskan och lämnade över alla beslut till henne. Förra gången hade jag förväntningar på min man, som om han skulle kunna gå in och lösa situationen. Den här gången bad jag honom ta en kaffe och fälla ut sin brits så att han kunde sova.

Gjorde han det?
– Ja, han sov. När värkarna blev mer intensiva och det började närma sig frågade de om de skulle väcka honom men jag sa ”nej, det är lugnt, vänta lite till”. Ha ha.

När Marianne var fyra dagar hade du bokrelease. Hur länge låg du kvar på bb den här gången?
– Ja, bokrelease fyra dagar efter förlossning är inget jag rekommenderar. De vill att man ska åka hem så fort som möjligt. Tänk om man kunde få ligga kvar i en sal med några andra mammor, som när min mamma födde barn. Den här gången klamrade jag mig fast på bb. Jag ville inte åka hem innan amningen gick bra och magen funkade.

Eftersom Klas kom tidigare än beräknat, och eftersom Ebba är en effektiv och superplanerad person, krockade bokskrivande och spädbarnshantering. Delar av sin gravidbok skrev Ebba med Klas på armen. I början av sin karriär fick hon skit för att hon ansågs ytlig, bortskämd och inkompetent, som en som fått sin karriär på sitt efternamn. I samma stund som hon berättade att hon var gravid knödde sig en ny skara kritiker in i bloggens kommentarsfält och även i Ebbas privata mejl: de som läxar upp mammor.

Det mesta handlade om att hon börjat jobba för tidigt, att hon var bortskämd som hade barnflicka som hjälpte till med lämningar och att det skulle vara dåligt för Marianne att vara på förskolan när mamma var hemma med lillebror.
– Jag använder mycket av kritiken som riktas mot mig som driv, jag skriver om de där åsikterna i min bok till exempel. Men det är klart att även jag är skör som nybliven mamma, även jag kan vackla och bli osäker. De skrev att jag är bortskämd, jag satt där med min tredje mjölkstockning på kort tid sedan Klas föddes och hade fyrtio graders feber, Johan jobbade mycket och mina föräldrar bor inte i Stockholm. Mina kritiker ser inte hela bilden.

Nä, och sedan är ju domen mot just mammor ofta extra hård.
– Ja, ibland undrar jag om man måste släpa sig i väg, sjuk och nyförlöst, och plåga sig, för att vara en ”riktig mamma”. Så mycket pekpinnar. Det går aldrig att göra rätt. Men jag tittar på mina barn, och ser att de är trygga, glada, busiga och harmoniska. Det är allt som är viktigt i mitt mammahjärta. Sedan får folk tycka vad de vill om att jag börjat arbeta tidigt och inte är rädd för att ta hjälp.

Ändå svårt.

– Ja. Jag lät faktiskt Marianne vara hemma med mig och Klas en vecka, bara för att se vad som hände. Men hon tyckte att det var jättetråkigt.

Du drar det tyngsta lasset hemma?
– Jag vill självklart ha ett jämställt förhållande och jag har valt en medveten man som är feminist. Så jag trodde väl aldrig att jag skulle få två barn utan att han varit föräldraledig än. Men det där är så lätt i teorin och oerhört svårt i praktiken. Det hade kanske varit annorlunda om jag varit anställd på en advokatbyrå eller varit lärare. Nu är jag frilans, och när vår dotter kom hade Johan nyss fått ett nytt jobb. Och jag har ju också jobbat, med barnen.

Hon byter sida på Klas, småpratar lite med honom, tar av den andra strumpan som ändå är på väg att falla till marken.
– Jag älskar det här barnlivet och att ha en familj. Jag har fått fantastiskt fina vänner från föräldragruppen. Riktiga, nära vänner som jag aldrig hade träffat om det inte varit för de där träffarna på bvc. Det är en härlig ventil. Vi går loss om sömnbrist, tänder, socker, barnmat och uppfostran men också om jobb och kärlek. Vi ses ofta. Det känns helt otroligt att få nya, nära vänner i vuxen ålder.

Hur är du som mamma?
– Jag låter dem hänga med i min vardag, jag vill nog inte att hela mitt och vårt liv ska kretsa runt att vi har barn. Min mamma är min förebild på många sätt och hon har alltid jobbat mycket. Men jag är också väldigt sentimental och tänker på när de blir stora … Jag tänker på tonårsflickor och när man börjar dricka och testa gränser. Eller när de är 26 och ringer typ en gång i veckan! Vad ska jag göra, sitta där och gråta tills de ringer igen? Nä, jag måste ha något eget, jag vill ju att de ska bli självständiga och starka i sig själva.

Leker du med dina barn?
– Helt ärligt – jag tycker inte det är så kul att leka med legohuset eller på lekplatsen. Jag finns där i bakgrunden, sätter gränser, är närvarande, finns till hands. Men när jag satt i gång leken drar jag i gång med något eget. Hur skulle man annars hinna med allt?! Och Marianne är en ganska försiktig general, så med henne kanske det handlar mer om att pusha lite för att hon ska våga ta plats.

Vad gör ni då?
– Vi gör små utflykter, bäddar sängen, vattnar blommor på balkongen, lagar mat, går och handlar och provsmakar salami eller äter någon ostskiva medan vi handlar middag. Vi pratar om förskolan och mormor och morfar i Göteborg, hon vill att jag ska berätta historier, om när kusin Stella tappade bort sina skor … Hon var med på bvc när Klas fick sprutor häromdagen, det älskar hon att prata om, hur lillebror plågades! ”En spruta i varje ben fick han av Birgitta, oj vad han skrek!”

Du vet att Astrid Lindgren började skriva barnböcker för att hennes barn tvingade henne att berätta historier?

– Ha ha, det kanske är en idé.

När vi träffas har Ebba just tackat nej till att programleda ”Go’ kväll” i höst. I stället ska hon bara vara föräldraledig. Ja, förutom att hon ska släppa en bok också. Hon hoppas få fortsätta med tv i januari, men om det inte blir så står hon utan jobb. Eller inte.
– Då får jag hitta på något annat. Jag ska göra en ny kokbok med Amy. Det löser sig, jag kommer på något.

Använder du din rosa bettskena än?

– Nej. I morse vaknade jag med Klas i ena armhålan och Marianne på andra sidan … Jag älskar familjelivet. Jag behöver ingen bettskena längre.

Av: Rebecka Åhlund
Foto: Linda Alfvegren

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 9 2013

Du har väl inte glömt att ladda ned vår app? Missa ingenting från din favoritsajt – ladda ned mama nu!

mama-nu-app-logo-1.jpg

NUVARANDE Ebba von Sydow: ”Jag tog t-banan till BB när vattnet hade gått”
NÄSTA 12 anledningar varför det är bättre att vara barn än vuxen