Charlotte Perrelli: ”Vi pratade om att skaffa barn innan vi ens träffats”

Charlotte Perrelli, 39, var inställd på att förbli singelmamma. Men nya kärleken Anders Jensen var säker på att det skulle bli de två. Och bara några månader efter första dejten var Melodifestival-veteranen gravid… OBS! Artikeln är från hösten 2013.

Charlotte Perrelli

Ålder: 39.

Familj: Anders Jensen, 36, sönerna Angelo, snart 10, och Alessio, 8, med exmaken Nicola Perrelli, 44, och Adrian, som föddes i juli, med Anders (som även har dottern Izabella, 5,5, med tv-profilen Suzanne Sjögren, 39).

Bor: Villa i Djursholm, lägenhet i Spanien och bygger hus i Åre.

Gör: Artist, entreprenör med eget skönhetsmärke, författare till två
träningsböcker. Nästa år kommer en träningsbok för gravida. Bloggar på Damernasvarld.se.

Bröllopsplaner: ”Jag har haft ett stort kyrkbröllop tidigare, så det behövs inte. Jag skulle gärna tänka mig att åka till Bahamas och gifta mig barfota på beachen. Men det där får Anders hålla i.”

Aktuell: Som Årets mama 2013 och med nyinspelade skivan ”Min barndomsjul & julkonserter” (där Angelo och Alessio är med och sjunger) med tillhörande jul-turné samt turnén ”Stjärnklart”.

Charlotte Perrelli befann sig i Spanien den där julen 2011, när hon upptäckte ett tre veckor gammalt mejl från en Anders Jensen.

– Det brukar ju mest vara miffon som skriver den typen av brev. Killar som inte riktigt har alla hästar hemma… skrattar Charlotte Perrelli, 39.

Men den här killen hade något, han formulerade sig bra, verkade reko, ja, rentav riktigt smart, och berättade att han hade suttit i publiken under julkonserten hon hade gjort tillsammans med Loreen och Danny Saucedo.

– Han skrev att jag verkade vara en sympatisk person och frågade om jag var sugen på att ses på en fika, lunch, middag eller drink. Jag fick välja.

Charlotte Perrelli ler vid minnet, där hon sitter och myser med Adrian, tre månader, i knäet. Det har ju gått så fort allting. Sedan exmaken Nicola Perrelli, 44, flyttade ut har det tillkommit två nya män i huset, vid sidan av hennes äldsta söner, Angelo, snart 10, och Alessio, 8. Dels en extremt gullig bebis som pruttar och gurgelskrattar om vartannat, och så hans pappa, en entreprenör och 36-årig vd (för storföretaget Samglas).

Det här är femte gången Charlotte är på mamas omslag, tidigare har hon prytt tidningen 2004, 2005, 2006 och 2008. Hon ser både stolt och glad ut när vi går igenom gamla nummer. När Angelo poserade i Gucciskor och Burberryjeans på sitt första mamaomslag 2004 lät läsarreaktionerna inte vänta på sig. Charlottes val att börja jobba tidigt har också väckt känslor genom åren. Och senaste gången var inget undantag, när hon ställde sig på scenen 48 timmar efter förlossningen.

Är aldrig helt mammaledig

Charlotte Perrelli är en av våra mest hyllade, folkliga och hårt arbetande multiartister. Hon har jobbat hårt sedan hon var 13 och har inga planer på att ta det lugnt som 39-åring heller. Ny skiva, nya skönhetsprodukter, ny bok, julturné och redan fullbokat 2014… Att vara helt mammaledig finns inte på kartan.

Det gnyr lite från bilbarnstolen, en liten vaknar, samtidigt som telefonen surrar till på bordet. Samma morgon har Charlotte varit på läkarkontroll med Adrian som fått röntgas. Läkaren misstänkte blåsljud på hjärtat.

– Det var inget farligt. Jätteskönt. Jag var inte orolig, Adrian har ätit och gått upp så bra. Anders var mer nojig. Han har ju levt med oron för sin dotter Izabella som har haft cancer, leukemi. Nu har hon slutat med behandlingen och allt ser bra ut, men det går inte att föreställa sig vad han har gått igenom.

Vilken sorts bebis är Adrian jämfört med dina stora killar? 

– Han är inte lika lugn. Angelo och Alessio kunde jag bara lägga ner, de sov jämt. De sa inte ett ljud. Adrian kräver mer närhet. Vill gärna att jag håller honom hela tiden. Det är en ny erfarenhet för mig som är van att ha tusen järn i elden och två händer fria jämt. Men nu är det Adrian som styr.

Lever varannan vecka-liv

Adrian Romeo Perrelli Jensen. Har det varit mycket namndiskussioner? 

– Ja, faktiskt. Anders ville inte ha något italienskt tilltalsnamn, det fattar man ju… Han är halvdansk. Men när han föreslog Kasper kände jag, nej… det funkar inte ihop med Alessio och Angelo. De ville ju att han skulle heta Adriano… men det hade varit lite långt att gå. Adrian blev en gyllene medelväg.

Beskriv en vanlig bebisdag med Adrian. 

– Det är väldigt olika. Ibland är det något gig, ibland åker jag till kontoret och sitter där lite, men jag är hemma mycket också. Det mysigaste är morgnarna, att få vakna till det här leendet. Det är så jädra häftigt. Sedan beror det på vilken vecka det är, varannan vecka har vi storfamilj, då Angelo, Alessio och Izabella också bor i huset och varannan vecka är vi en liten familj med bara Adrian.

Nu är du varannan veckas-mamma, tidigare bodde Alessio och Angelo på heltid hos dig.  

– Ja, då var jag väldigt låst. Jag har haft killarna på heltid ända tills för drygt ett och ett halvt år sedan. Men nu, eftersom både deras pappa och jag har gått vidare med nya sambos i våra liv, så var vi tvungna att ha lite tydligare ramar, därför bor barnen nu varannan vecka hos sin pappa. Det är superskönt att det funkar så bra. Det är liksom inte självklart… Jag har ju varit ganska knäckt. Det är så få som lyckas med kärnfamiljen. Varför ska det vara så svårt?

Hade paparazzifotografer utanför huset

Du trodde på ett livslångt äktenskap. 

– Absolut, till 100 procent! Men man får försöka göra det bästa av den nya situationen.

När jag intervjuade dig 2006 hade du och Nicola varit gifta i drygt två år och just fått ert andra barn. Då sa du så här: ”Lite är mitt liv för bra för att vara sant. Jag får nypa mig i armen. Jag är rädd att något ska hända som förstör allt det fantastiska.” 

– Det känns ju jäkligt länge sedan nu, samtidigt var det bara två år innan det kraschade. Så jag hade väl någon slags intuition, att det var något på gång.

Vad hände inom dig när du insåg att du hade blivit sviken? 

– Det var så offentligt, så bevakat. Plötsligt hade jag paparazzifotografer
i buskarna utanför huset när jag skulle till förskolan med barnen. Jag trodde inte vi hade det i Sverige. Det var tre, fyra månader som var riktigt tunga. Jag blev så smal så det såg ut som om jag skulle gå av på mitten. Det var så jobbigt att ta hand om barnen och känna att jag inte var tillräckligt stark. Frågorna bara snurrade: Vad händer nu? Hur ska mitt liv bli? Men allt det där är ett avslutat kapitel nu.

Ville inte träffa någon ny

Var det svårt att våga tro på kärleken igen, när Anders kontaktade dig? 

– Ja, jag kände mest ”Visst, jättekul och smickrande, men det kommer aldrig funka i mitt liv.” Jag såg inte hur jag skulle kunna ha en relation. Jag hade just fått lite kontroll igen efter de här kaosåren. Jag var ensam med killarna och mådde så bra i det, sökte ingen ny man. Gå ut på krogen var inte min grej. Jag var inte sugen på att gå på fler nitar. Att jag träffade Anders är verkligen inte min förtjänst.

Modigt att skriva mejl till dig! 

– Ja, jag fattade ju ingenting. Vi började mejla och det visade sig att vi hade en massa gemensamt. Han ville ses, men det kändes jätteläskigt. Jag skyllde på att jag jobbade svinmycket och hade killarna på heltid. Sedan gav jag honom mitt telefonnummer och sa att vi kunde ju fortsätta sms:a lite i stället. Vårt första telefonsamtal varade i sju timmar!

Tog med Anders på Melodifestivalen

Vad pratade ni om? 

– Allt! Han ringde när jag hade lagt barnen och sedan pratade vi fram till tre på morgonen. Så där fortsatte det varje kväll i en vecka. Så småningom insåg jag att jag kanske borde träffa den här personen, för det här samtalet tar ju inte slut. Jag märkte att vi delade drömmar, tankar och mål. Vi pratade om att vi ville ha fler barn till exempel.

Innan ni ens hade träffats! 

– Jaja. Jag tror att det var han som frågade först, jag är inte riktigt så rak som Anders. Men tänk dig totalt femtio timmars telefonsamtal. Då hinner man avhandla vartenda ämne. Vi insåg att vi båda gillade inredning, att renovera, laga mat och träna. ”Okej, vi kan ta en promenad”, sa jag till slut. Jag var jättenervös, kände ”Gud, varför gör jag detta?!” Vi avslutade med en fika och efter det har vi träffats varje dag. Strax därpå drog Melodifestivalen i gång direkt, jag ville att Anders skulle vara med, så förhållandet blev offentligt när vi bara hade känt varandra i några månader.

Blev gravid nästan direkt

Och du blev gravid väldigt snabbt? 

– Ja, jag tänkte ju att jag kanske borde käka p-piller, men jag tål inga hormoner, så jag struntade i det. I maj 2012 upptäckte jag att jag var gravid. Sedan åkte jag ut på sommarturnén med ”Diggiloo” som vanligt. När vi hade några dagar ledigt åkte mamma och jag till New York och tittade på musikalen ”Evita”, som en förberedelse inför att jag skulle spela ”Evita” på Malmö stadsteater den hösten. Och när jag såg föreställningen fick jag lite småpanik.

Charlotte Perrelli och minstingen Adrian, 6 månader.

Hur då panik? 

– Det var så mycket dans och svår koreografi. Hur ska jag kunna spela den här rollen gravid? tänkte jag. Samtidigt hade jag lite småblödningar, det hade jag inte upplevt under mina tidigare graviditeter. Dagen före missfallet sa jag till Anders att ”det är något som inte stämmer.” Morgonen efter att vi hade kommit hem från New York vaknade jag upp i ett blodbad i sängen.

Uppträdde trots missfall

Hjälp! Gud, vad hemskt. 

– Det var en chock! Tänk dig, jag ställde mig i duschen och såg att något trillade ur mig, en liten blodig påse. Fy fan vad äckligt! Samma kväll skulle jag stå på Hooks herrgård i Småland och sjunga med ”Diggiloo”.

Efter att du fått missfall samma morgon? 

– Jag vet… Men jag hade ringt min barnmorska innan och frågat vad hon trodde. Hon sa att det var okej. Att jag var så chockad och ledsen var jobbigare än att jag blödde. Jag kunde inte sluta gråta. Jag grät i bilen hela vägen ner till Småland. Jag försökte resonera med mig själv, det gick ju inte att göra något åt missfallet, nu fick jag bita ihop, tänkte jag. Men det gick inte. Tårarna bara fortsatte spruta. När jag kom ner fick jag gå upp på scenen direkt, för soundcheck.

Berättade du inte vad som hade hänt? 

– Jo, jag berättade för turnéledaren. Jag hade vita kläder på mig, såg framför mig att jag skulle kunna blöda igenom allt mitt på scenen. Jag hade ju ingen aning om vad som skulle kunna hända.

Men hallå, tänkte du aldrig tanken att sjukskriva dig? 

– Nej, det är så konstigt, va. Den grejen har jag inte riktigt inprogrammerad i mig. Jag känner alltid, ”jag grejar det ändå”. Jag har stått på scenen tusen gånger förut. Jag är enormt plikttrogen.

Pendlade mellan Malmö och Stockholm

Hur bearbetade du missfallet? 

– Missfallet satte sig lite i huvudet. Varför blev det fel? Kommer det inte att fungera? Vi hade ju bestämt oss för att skaffa barn, gett oss in i det. Men efter det tror jag att jag blev gravid en gång till. För dagen efter ”Evita”-premiären i september förra året fick jag en blödning till.

Du fick ett missfall till? 

– Ja, med all sannolikhet var det så. ”En gång till!”, tänkte jag. Vad betyder det?

Och sedan gick du upp på scenen igen. ”Evita” var ju en av ditt livs största roller. Du pendlade till Malmö hela förra hösten? 

– Ja, det gick så bra, men det var helt galet. Ofta dagpendlade jag mellan Stockholm och Köpenhamn. Det gick i ett. Tjoff, in, soundcheck, uppsjungning och sedan bara körde jag. Föreställningen var färdig 21.28 och 21.37 gick tåget tillbaka till Kastrups flygplats där jag tog sista flighten till Arlanda. Jag hann inte sminka av mig, slet bara av mig peruken och tryckte en keps på. Halv ett var jag hemma och fanns här om någon av killarna vaknade mitt i natten. Och jag kunde följa med dem till skolan. Det var ju jäkligt slitigt att åka fram och tillbaka varje dag, men jag ville inte vara ifrån barnen.

Charlotte blev gravid igen

Mitt i allt blev Adrian till. 

– Ja, i november förra hösten blev jag gravid. Jag var så orolig för att få missfall igen. Jag hade så mycket fysiskt krävande scener, där jag skulle trilla. I en scen dör jag ju. Men magen växte fort, så efter juluppehållet fick jag berätta för produktionen hur det stod till. Jag var i vecka 8-9 men hade redan världens kula. Och brösten ska vi inte tala om… jag blir ju så stor! Så de fick lägga ut mina scenkläder tio centimeter. Men oron försvann aldrig under hela graviditeten.

Hur var den? 

– Jag gick upp 30 kilo och svullnade något så kopiöst, eftersom det var så varmt. Mina fötter var som elefantfötter. Jag fick köra barfota på scenen.

Sedan kom han till världen, den 30 juli, 3 950 gram stor. Hur var förlossningen jämfört med dina tidigare? 

– Han var nästan ett kilo större än mina tidigare killar, trots att han kom fem dagar före beräknad dag. Den här gången tänkte jag ”Jag DÖÖÖR!”. Klart jag var förberedd, men förlossningen var ändå det jävligaste jag varit med om. ”Det går inte!”, tänkte jag. Min första förlossning tog 36 timmar, andra gången gick det på en timme, den här gången tog det drygt fyra. Anders förstod inte varför jag inte tog bedövning, men jag var rädd att det skulle få det att stanna av. Jag ville hellre att det skulle gå snabbt, för jag hade ju ett jäkla jobb som stod och väntade på mig (gapskratt!).

Åkte runt med ”Cirkus Charlotte”

Du är för rolig. 

– Adrian kom ju på tisdagen och på torsdagen hade vi sista ”Diggiloo”-giget på Svaneholms slott i Skurup. Jag hade varit beredd på att få föda i varje stad de sista veckorna. Vi hade ju husbil, vagn och bilbarnstol med sista tiden. Det var cirkus Charlotte, och Anders var med och körde hela tiden. Men känslan att föda i Stockholm och att kunna åka hem efteråt, det betydde mycket.

Drygt 48 timmar efter förlossningen stod du på scenen igen – varför då? 

– Ja, det låter ju inte klokt, men det var aldrig aktuellt att ställa in. Det fungerade för mig. Men det betyder ju inte att jag är bättre än någon annan, eller att andra behöver göra som jag. Man måste bara acceptera att vi är lite olika. Dessutom skulle vi ha en tv-inspelning. Men mitt under ”Öppna landskap” skrek Adrian så högt att vi fick bryta för amning. Men det var okej.

Vad fick du för reaktioner? 

– Ganska mycket positivt. Jag trodde det skulle bli mer liv. Klart att jag tycker att man ska vara hemma den första tiden. Men det är så svårt i mitt jobb, man har skrivit kontrakt ett år tidigare på att man ska fullfölja en turné. Det är inte så enkelt att bara skita i det.

Inte bara enkelt att vara mamma

Många mama-läsare blev väldigt provocerade över en del saker du sa i den allra första intervjun i mama, när du just blivit mamma till Angelo. Till exempel det här citatet: ”Många mammor tycker inte ens att de hinner duscha. Jag känner bara, my god, vad gör ni?!” 

– Ha ha ha. Självklart minns jag det. Jag hade inget att jämföra med, jag tyckte det var hur enkelt som helst. Nu med Adrian har jag mer förståelse för att det inte bara är enkelt. På eftermiddagarna när jag har två stora barn som ska ha lagad mat, hjälp med läxor och skjutsas till fotbollsträningen på olika tider. Samtidigt som jag ska passa Adrians amning och han vill vara nära mig hela tiden. Då är bärselen räddningen.

Du har ju gett ut flera träningsböcker. Just nu har du satt i gång med en bok för gravida som ska komma ut nästa år. Hur viktigt är det att komma tillbaka till din normalvikt? 

– Jag har alltid varit liten. Vägt 52 kilo och haft storlek 25 i jeans. När jag kom hem från BB och ställde mig på vågen visade den på 75 kilo. ”Buhuhu!”, tjöt jag. Då kändes det tufft. Nu har jag kanske sju kilo kvar. Men det tar ju tid. Kroppen ska dra ihop sig. Det går inte på ett par månader. Jag känner ingen stress.

Anders är inte pappaledig

Vill ni ha fler barn?  

– Nja, kanske är det här sista gången. Det kommer i alla fall inte att bli lika tätt som med de andra barnen. Klart det finns en fördel om Adrian får ett syskon som är nära i ålder. Men hans storasyskon dyrkar honom redan. Alla tre nästan slåss om vem som ska köra vagnen.

Ska Anders vara pappaledig något? 

– Nej, inte vad jag vet nu. Det är så svårt för honom med jobbet.

Säger man inte alltid så om pappors jobb. 

– Jo, men han är ju helt nytillsatt vd. Han började ju bara två veckor efter att Adrian föddes. Så det är så nytt.

Tar du ut någon föräldrapenning? 

– Jag har faktiskt inte tagit en dag mammaledigt med något av barnen. Jag har inte känt att jag behövt ta ut de där dagarna, det har känts så struligt. Men jag kanske ska göra det till våren. Får man resa i väg samtidigt? Men jag har många helt lediga dagar hemma ändå. Häromdagen låg vi här till klockan 12 i sängen. Shit, vad det är mysigt! Det måste få vara så.

Av: Carina Nunstedt
Foto: Linda Alfvegren

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen mama nr 13 2013.