Carolina Gynning: ”Barnet kommer bara att ploppa ut!”

Carolina Gynning är den skandalomsusade ”Big brother”-vinnaren som blev ­författare och framgångsrik konstnär. Men äventyret har bara börjat – Carolina Gynning, 33, väntar äntligen sitt första barn. ”Jag kanske inte kan amma för att jag har fixat brösten, det vore jättesorgligt.”

Carolina Gynning

Ålder: 33.

Gör:
Konstnär, modell, skådespelare, programledare, affärskvinna, författare och fenomen.

Familj: Sambon Alexander Lydecker, 31, försäljningschef och innebandyback.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Blogg: Gynning.net.

Hennes symboler:
Fjäril. Initialerna CG. Siffrorna 6, 7 och 8.

Aktuell:
Får första barnet om några månader.

Cravings: Köttbullar.

Sjätte oktober. Vi slår upp mama-redaktionens horoskopbibel (”The secret language of birthdays”) och iakttar intresserat rubriken för personer denna dag, som lyder: ”The day of the good life”. De som är födda då, står det att läsa, gillar att leva livet fullt ut. För dem är tillvaron ett äventyr! Vardagstristessen deras värsta fiende. Speciellt kvinnor som har sin födelsedag här gör allt för kärleken. De är dessutom populära som vänner för det är så kul att hänga med dem.

mama nr 4, 2012.Men, varnar födelsedagshoroskopet: sitt muntra manér till trots har de ett beräknande drag och kan vara hänsynslösa när det gäller att få sin vilja fram. Sjätte oktober-personens styrka är att hon är optimistisk och livlig, hennes svagheter självupptagenhet och sensationslystnad.

Carolina Gynning, född sjätte oktober 1978, nu gravid i femte månaden med sitt första barn, skulle förhoppningsvis inte ifrågasätta den här horoskopiska spegelbilden av sig själv som eventuellt flummigt påhopp,
eftersom hon själv hänger sig åt numerologi, teckentydning och regelbundet konsulterar mediala personer (inte oss i pressen, utan de som talar med andar).

Det är Carolinas mamma som initierat intresset. Agneta Gynning är förutom både skulptör och dotterns konstagent även förläggare för böcker om ”det okända” och god vän med mediet Benny Rosenqvist som berättat för Carolina att det är en dotter som ligger i magen. Men Gynnings sambo Alexander Lydecker, 31, den framgångsrike affärsmannen och innebandyspelaren med så muskulös kropp att vilken superhjälte som helst skulle rodna – tror på en son.
– Nu har jag slagit vad med min man, det är stora grejer, jag är helt säker på att det ska bli en tjej, det har jag känt från början, säger Carolina.
– Och så ringde jag Benny och då sa han att det är en tjej, och min mamma är också väldigt synsk och hon bara: det är en tjej. Så det känner jag.

Vi ska bara pausa för en snabb resumé åt er som missat vem den här Carolina Gynning möjligen kan vara: i dag är hon framför allt framgångsrik autodidakt konstnär med färgstarka kvinnoporträtt som
signum, men blev känd som notorisk skandalmakerska efter storslagen entré i tv-såpan ”Big brother” (som hon vann 2004) och har därefter varit exempelvis programledare för ”Idol”, ”Sommarkrysset”, ”Förkväll” och
”I huvudet på Gynning” och lanserat egen parfym och smycken.

För fem år sedan bytte hon, efter fem bröstförstoringar, ut sina silikonimplantat till mindre storlek – hela förfarandet före­vigat av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Implantaten lades i en kista av plexiglas och auktionerades ut på Ebay. Just nu skriver Carolina Gynning en uppföljare till sin roman, ”Laura – flickan från havet”, förbereder ännu en tavelutställning och i september medverkar hon i hyllade regissören (”Farväl till Falkenberg”, ”Apan”) Jesper Ganslandts film ”Blondie”, där övriga ensemblen består av tungviktaren Marie Göranzon och Helena af Sandeberg, Alexandra Dahlström samt Olle Sarri med flera.

Övriga kännetecken för Carolina Gynning är den skånska dialekten alltid uttalad flera decibel över övrigas samtalston och här sitter hon, live and direct, och visar sig vara en full­ständigt förtjusande människa. Alltid redo
i sin intensiva entusiasm.

Du har mått hur dåligt som helst i graviditeten?
– Mm, de första tre och en halv månaderna var förfärliga för mig. Sedan är jag en väldigt stark person, vilket är tur. Så jag vande mig. Spyr man fem gånger om dagen vänjer man sig och tycker inte det var så konstigt. Men det var jättejobbigt.

Hur märkte du att du var gravid?
– Jag hade bestämt mig för att anmäla mig till ett jättehårt träningsprogram på gymmet, för jag älskar att träna.

Du och din kille?
– Bara jag själv, men han tränar också hur mycket som helst.

Det har vi noterat.
– Ja (skratt), precis. Nä, jag kände bara att nu jäklar ska jag komma i riktigt god shape här. Jag fick ett missfall i maj förra året. Det var sent. Det var i kanske vecka elva. Och det var så himla hemskt, för det var så illa skött, tyckte jag. Jag skulle dit på ett ultraljud och läkaren konstaterade bara: ”Det finns ingenting där. Det är dött. Sätt på dig kläderna igen.” Det var hemskt.

Du började spela in ”Blondie” efter miss­fallet?
– Ja, och nu i efterhand kan jag känna att det kanske var lite tur att jag inte var gravid då. För att det var SJUKT jobbigt att jobba med film. Just psykiskt, så det hade nog varit ganska jobbigt att både spy och vara gravid och spela in film samtidigt. Det var på något sätt tur i oturen, kan man säga. Men det var fruktansvärt och jag fick göra en skrapning och allt det där.

Är man i elfte veckan har man varit gravid ungefär hur länge som helst.

– Ja, jag kände det. Jag hade ändå fått mage. Det är verkligen synd att folk inte pratar mer om det där med missfall.

Hur kunde du och Alexander bearbeta det?
– Vi gjorde inte mer än att jag gick hem och grät några dagar. Men sedan blev jag väldigt nojig över att bli gravid snabbt igen. För då träffade jag så många väninnor och alla sa: ”Vi åkte på ett missfall, men vi blev gravida
så här snabbt efteråt” (knäpper med fingrarna). Och jag undrade, ”Är det något fel på mig? Är det så att jag bara ska få en massa missfall på raken?”. Det har man ju läst om, jättetragiska händelser. Jag tyckte det var lite svårt det där, att slappna av.

Den 26 juli 2011 skrev du på din frispråkiga blogg: ”Underbart vackert här på Fårö. Och min kille ska snart till att betäcka mig, det ska bli så skönt. Glad Sommar!”
– (Generat gapskratt) Jo, men det är sant! Då var det så! Då var det verkligen så här: nu kämpar vi på här.

Och det funkade?
– Jo, det gjorde det ju, men det tog ändå någon månad längre än jag hade tänkt, så att det var precis när jag faktiskt hade gett upp lite…

Typiskt.

– Det var då jag tänkte, ”Nu ska jag komma i min ultimata form i stället, jag SKITER i ungar” (skratt). Man ställer om allting och så vill man skydda sig själv. Men jag gjorde ett graviditetstest innan, OM jag skulle vara gravid, vilket jag absolut inte trodde, och så – var jag det.

Men hade du inte märkt någonting?
– Jag hade hoppat över mensen i kanske en vecka. Det kan vara lite oregelbundet för mig ibland. Och så det här med tröttheten. Jag hade varit så jävla trött och jag undrade, för jag är så jävla pigg, va – är det något fel? Har jag vitaminbrist eller vad är det? Sedan gick det kanske en vecka och så sa det bara pang. Jag bara spydde och var så trött. Så jag kunde knappt hålla uppe ögonen. Det har jag aldrig läst om! Jag kände, ”ska man MÅ så här?”.

Vad har mer förvånat dig med att vara gravid?

– Jag trodde att jag skulle vara mer så här… ”Åh, jag är GRAVID..!” Du vet, jag trodde att jag helt plötsligt skulle gå in i en helt annan värld. Som en ängel, typ. Men det var bara: ”När kommer den känslan?” Okej, jag är
gravid, men…

Samma människa.

– Jag är samma människa. Och det trodde jag inte.

Har du några du kan prata med om graviditet och bebisar?
– Ja, jag har många nära vänner som faktiskt precis har fått barn. Det var lite hemskt också, för en väldigt bra tjejkompis och jag var gravida exakt samtidigt, så fick jag missfall, fast hon fick sin bebis. Men jag tror att jag är en sådan som går vidare snabbt och så använde jag den sorgen rätt mycket i filmen.

Det verkar ha varit en stor upplevelse, att spela in filmen?

– Ja, absolut. Det var en sådan annorlunda grej från allt det andra jag har gjort. Det är en stark film, så det var mycket känslor.

Svårt?
– Ja, det var svårt. Just i början, att bli satt med alla de här riktiga skådisarna och bara leverera. Det var väl klart att man fick bita sig i tungan ibland och bara, ”Shit, ska jag läsa ett långt stycke med Marie Göranzon andra dagen jag är här?”. Hon har så där 40 års erfarenhet eller vad det är. Och jag har noll dagars erfarenhet.

Coolt. Vad duktig du är!

– Nämen, det var ju kul att jag gjorde det. För jag var väldigt nojig och kände att ”kommer jag verkligen att klara av det här?”. Jag hoppades lite att det inte skulle bli av. Men det blev det och den kommer ut i september.

Har du sett filmen?
– Nej, men jag har sett delar av den, jag tyckte det var sjukt roligt. Jag skrattade så mycket åt mig själv så att jag höll på att svimma. Jag pratar inte skånska i filmen, jag låter så konstig.

Varför ringde Ganslandt dig?

– Han hade sett mig, följt min karriär och bara känt, ”hon passar för den här rollen”.

Men rollpersonen är inte så lik dig som person?
– Jo. Den galna sidan. Ingen konstnär, utan bara glamourös, mycket, och också väldigt sårbar. Det här sårbara som lyser igenom tydligt. Att man ändå kan se att där finns något mörkt.

Vilken grej.
– Ja, det var det. Det var lustigt, för alla medium har alltid sagt till mamma: ”Din dotter ska bli filmstjärna” och min mamma har sagt: ”Ja, ja, ja… jävla tjat! Hon jobbar med tv.” Men de har insisterat: ”Nej, det är vita duken, det är film.” Och sedan när jag gick över 30 kände jag, ”Nu blir man ingen filmstjärna. Nu är det kört”. Så är man 33, då ringer det från en regissör: ”Du, kan inte du vara med i min film?”

Du som är ganska besatt av ditt utseende, har tagit in och lyft ut silikon i brösten, fyllt i läppar, färgar håret, tränar som en galning… När man är gravid händer en massa grejer med kroppen, hur är det för dig?

– Vissa mammor tycker det är sexigt att ha en gravidmage och det tycker inte jag. Det är väl mer att jag känner, att när den här bebisen har kommit ut, då kommer jag…

Gå till gymmet?

– Gå till gymmet! Så känner jag.

Tränar du nu?
– Nä, nu skiter jag i det. Sedan sa faktiskt min barnmorska: ”Jag tror ditt barn mår bättre av att du ligger hemma på soffan och käkar godis” (skratt). Min inställning till den här grejen med graviditeten är att jag ska göra det som jag mår bra av. Ingenting annat. Och jag känner inte att jag ska träna. Jag känner bara: big no-no. Jag går mycket. Promenerar till jobbet. Promenerar hem. Promenerar gärna lite extra. That’s it. Och jag är inte heller rädd för att gå upp lite kilon, jag vet att jag har rätt lätt för att komma tillbaka sedan.

Vad säger Alexander om att du växer till en Barbamama?
– Jag vet inte… Jag tror att han tycker att jag är lite tjock! (gapskratt) Det är lite jobbigt att ha en sådan snygg man när man är gravid. Men han är så glad över att han ska bli pappa.

Men för en kvinna, är det en förbannelse att vara snygg?
– Man måste hitta den här tryggheten att man är vacker i sig själv, som jag då inte riktigt har hittat än, utan jag kan fortfarande, du vet… åka iväg. Där är samtidigt min man den allra bästa. Han säger: ”Carolina, du är aldrig snyggare än när du inte har något smink. Du är så vacker i dig själv, så vad fan håller du på med.” Det är så skönt att höra.

Ja, lägg av med kroppsfixeringen!

– Jamen, jag mår bra av att träna. Det är viktigt för mig, för när jag tränar mycket känner jag mig fräsch och pigg.

Det har du pratat om förut, att det är viktigt att vara ren. Rätt vanligt för de som har kaotiskt inre?
– Jo, men alltså jag är en människa med mycket kaos. Jag har lärt mig att jag behöver väldigt mycket organisation i min vardag. Och i mitt hem. Och bland mina kläder. Och i min sminklåda, för att jag ska må bra. Jag kan inte ändra på det. Jag får bara lära mig att leva med att jag har kaos i huvudet.

Tidigare har du sagt att du ska gå i terapi tills ungen kommer ut?
– Ja, jag vet, jag gjorde faktiskt det i början, men så blev det så mycket med filmen där och så blev det avbrott. Men just nu känner jag mig ändå mest stabil. Så länge jag har koll på sådana grejer, att jag går och lägger mig i tid, att jag har det fint hemma, då funkar jag. Jag har ingen diagnos, jag är bara en person med väldigt mycket energi och tankar.

Och mycket ångest?
– Ja, mycket ångest.

När man är gravid kan man få mer ångest.
– Jag vet, men av någon anledning så har jag mått bra. Och det sjuka är att även när jag mådde illa, så mådde jag bra, alltså psykiskt.

Du beskriver ofta hur mycket du älskar Alexander.

– Jaja.

Vad är det med er två, som är så…
– Vi är så fruktansvärt olika. Han är verkligen en alfahanne. Han är den här starka, tuffa mannen. Liksom en pojke, eller killig, och polarna och du vet allt det där. Och jag är den där typiska starka kvinnan.

Men då borde det vara svårare att förena?

– Ja! Därför har det varit rätt hett mellan oss. Men så tror jag också att hans sätt att ändå, inte sätta mig på plats, men… Man kan sätta någon på plats på ett schysst sätt också. Jag vet inte hur man ska beskriva, men om jag blir lite för högljudd eller…

… överspänd?

– Ja, överspänd, då kan han lugna ned det på ett positivt sätt. Jag tror att mina gamla killar blev mer hotade av det och mer elaka. Medan Alexander håller mig nere på jorden på ett bra sätt. Där tror jag att vi kompletterar varandra, för jag är likadan mot honom. Men sedan är vi då det där ”opposites attract”, för han är mediekille. Han är chef för ett stort bolag som jobbar för Aftonbladet och Expressen. Han är superframgångsrik på sitt och jag är konstnär. Jag skriver böcker och gillar att göra film. Det är något helt annat. Och jag börjar tro att det kanske är bra att man inte är i varandras världar.

Vad pratar ni om hemma?

– För det första pratar vi väldigt mycket om känslor och om vår relation. Hur det känns och vad vi kan göra bättre och det är jätteskönt tycker jag. Att man kan prata om ALLT. Det är nyckeln till hela relationen. Men sedan lyssnar jag ändå väldigt mycket på honom om hans jobb, även om jag kanske inte är så insatt, så kan man ändå försöka ge något tips och råd. Jag har otrolig intuition. Och han kan peppa mig i situationer där jag känner, ”det här är skitjobbigt”.

Han ger dig trygghet och ser dig.

– Jomen, det har du rätt i! Just det här att han inte är ihop med ”Carolina Gynning”. Han ser verkligen tjejen som är bakom. Han älskar den personen. Och det är så skönt att veta. För det är också det där när man har varit känd ganska lång tid, så kan man lätt blanda ihop sina jag. När man kommer hem och ska vara ”Carolina Gynning”. Det blir liksom fel, förstår du? Där har jag verkligen med hjälp av honom hittat mina olika karaktärer.

Hur kommer det att vara när bebisen kommer – Alexander gör karriär och tränar och du stannar hemma?
– Jag får väl ta rätt mycket ansvar i början. Men det är okej. Mitt jobb är himla bra på det sättet, jag kan lite mer planera min arbetstid. Och nä, jag är inte en sådan mamma som är så här: ”Pappan måste vara hemma si och så” och ”Jag kräver jämställdhet här”, för jag tycker att det blir det ändå, på något sätt.

Hur blir det jämställt, menar du?
– Det är inte där jämställdheten ligger, om jag är hemma lite mer än han. Jag tycker det är rätt okej att det är så. Nu är det så att han är mitt inne i en dunderkarriär. Då får han vara det. Men han kommer att få offra sig sen, när jag ska vara filmstjärna i Hollywood (skratt).

Är du rädd för förlossningen?

– Absolut inte. Jag är så himla peppad på att föda barn. Det ska bli så jävla roligt. Och jag skiter i hur ont det kommer att göra.

Har du läst på mycket om hur man…
– … andas och sådant? Nä, ingenting. Jag kommer inte gå på mammaträffar eller något, jag kommer bara att gå dit och föda! Min mamma hade två relativt lätta förlossningar, både med mig och min bror. Jag är helt säker på att den bara kommer att ploppa ut! Det är klart att det kommer att göra skitont och jag kommer att skrika, allt det där, men jag känner ändå min kropp och vet hur den är.

Amningen, då?

– Jag vill amma. Men jag kanske inte kan. Jag har förminskat mina bröst och gör man det så verkar det vara lite 50/50 procent. Jag har försökt googla det jättemycket. Men det hoppas jag verkligen att jag kan göra, det vore jättesorgligt annars.

Vad säger dina kompisar som ammat med implantat?
– De har bara sagt att det händer inget speciellt. Sedan är det klart att många gör väl om sina bröst på nytt och sådär, men jag är så trött på bröst överhuvudtaget. Jag bryr mig inte längre. Nu när jag är gravid är de så fruktansvärt mycket större! Jag bara känner: usch! Vad stora och äckliga de är.

Om du får en dotter, hur ska du tackla det här med utseendefixeringen?

– Ja, det kommer jag säkert att få av henne då, ”Men kolla på dig själv, mamma”. Den balansen är svår när du själv ska vara förälder. Men jag tror på något sätt att hela den där grejen med stora bröst, det var någon gammal grej som dog medan Pamela Anderson (”Baywatch”) blev gammal och rynkig. Tjejerna nu, om man bara tittar på min lillasyster, hon skulle aldrig få för sig att förstora sina bröst. Och hon skulle aldrig få för sig att spruta in något. Det är en annan generation som kommer nu. Jag tror att vi går mot något mycket mer naturligt. Det var bara så dumt att man fixade de här brösten.

Vad har du för intuition om din bebis, förutom att det är en flicka?
– Hur den ska bli? Oj! Det var en intressant fråga. Jag tror faktiskt att det ska bli en framgångsrik person. Alltså, när den blir äldre. Men när den är liten är min förhoppning att det kommer vara en cool tjej. Skinn på näsan och sådär. Det tror jag att jag kan ge henne.

Fotnot:
Två dagar efter att vi setts gör Carolina och Alexander ett könsbestämmande ultraljud. Hon messar direkt: ”Det blir en flicka! Jag e ju fan ett medium!!! Ha ha! Kram c”

Av: Anna Björkman 
Foto: Magnus Ragnvid

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 4 2012.

LÄS OCKSÅ:
Carolina Gynning: ”Bara inte bebisen blir som jag” (amelia.se)