Efter ett ja i adoptionsdomstolen och ruggigt nära ett kidnappningsdrama kunde Zoe, 3, landa i Sverige tillsammans med mamma Carola, 46. mama har fått en exklusiv intervju och plåtning med Årets mama 2012. ”Jag ville vara allt Zoe längtat efter”, berättar stjärnan.

Carola Häggkvist

Ålder: 46.

Familj: Sonen Amadeus, 14, och dottern Zoe, 3,5.

Bor: Villa i Bromma, Stockholm.

Yrke: Sångerska och driver mycket ambitiös, personlig och öppenhjärtig succéblogg på mama.nu.

Aktuell: Som Årets mama 2012! Och 26 februari firar Carola 30 år som artist efter genombrottet i Schlagerfestivalen (som det hette då) i Malmö 1983.

Hon ångrar att hon inte gjorde det tidigare, men samtidigt – hur kan man veta hur stark kärleken är innan den drabbar en? Till barnet som Carola Häggkvist, 46, väntat på i fyra år. Och så det aldrig sinande parallella hoppet, att till slut hitta den rätte och åter knyta ihop en kärnfamilj.
Det är tolv år sedan hon skilde sig och hon har sedan dess haft sonen Amadeus, 14, på uppdelad tid mellan sig och hans pappa.

Så kom den där dagen. Det var i Jönköping, och hon sov över hos en väninna efter en ljummen date som hon visste inte skulle leda någon vart.
– Jag bara kände att ”nä, nu får det vara nog. Jag kan inte gå och vänta på den rätta mannen längre, tiden bara går och egentligen är det ju fler barn jag vill ha”. Jag ville fortsätta vara mamma. En eventuell pappa kan ju komma längs vägen.

Så var beslutet fattat. Hon var beredd att gå hela vägen för ett barn. Året var 2008 och Carola anmälde sig till varenda adoptionskö som fanns. 2010 opererade hon bort ena äggstocken, efter en cysta, och chansen att få fler barn minskade. Samtidigt var längtan efter ett barn större än längtan efter just ett biologiskt barn.
– Jag vet att jag ofta gör saker i sista minuten, men då får jag också mest gjort (skratt). Och här kände jag att både den biologiska klockan och adoptionsklockan gjorde sig rejält påminda.

Året efter började saker och ting hända. Och de hände snabbt.
– I januari ringde min goda väninna som är frisör och berättade att hon hade hört en annan ensamstående mamma prata om att hon skulle åka ned till Sydafrika och hämta sin dotter. Min vän tänkte direkt på mig och började prata med den här kvinnan som sa: ”Din väninna får jättegärna höra av sig till mig efter att vi har kommit hem och landat lite grann.” Min frisör svarade snabbt: ”Jag tror inte att det är min väninnas stil att vänta, jag tror att hon kommer att ringa i eftermiddag …”

Och så blev det. Bara ett halvår senare var Carola godkänd som adoptivmamma, och hoppet om att äntligen bli tvåbarnsmamma växte sig starkare.
– Det var som när man blir gravid och bär på en stor, stor hemlighet, säger hon.

Drygt ett år efter att hon blivit godkänd landade hon på Arlanda med sin dotter Zoe.
– Jag hade haft en sådan innerlig önskan om att få fira Zoes treårsdag hemma i villan i Bromma och det fick jag, tillsammans med nya lekkamrater till Zoe!

Treåriga sprallfröet Zoe är hemma och det råder ett behagligt lugn i den lilla familjens trävilla. Huset är stort, här bor även en av Carolas kompisar och hennes dotter, och ligger alldeles invid skogen med ett högt, nybyggt plank mot gatan. Egentligen är Carola skriven i en annan burgen stockholmsförort, Saltsjöbaden, men hon har hyrt i västerort i flera år, för det här är Amadeus universum. Begåvad vänsterback och ibland mittfältare i Brommapojkarna. ”Vi bor någonstans i mitten av alla aktiviteter”, konstaterar Carola.

– I början när jag berättade om Zoe var Amadeus lite orolig, säger Carola. Han undrade om han skulle vara något slags pappa, han kände ansvar. Amadeus är så pass mogen och funderar mycket. Men nu har han landat som storebror och de är jättegulliga mot varandra. Zoe ser upp till honom så mycket, nu vill hon inte bara bli balettdansös, utan också fotbollsspelare. Och Amadeus är helt charmad av Zoe, som så många andra.

Berätta om ert första möte!

– Det var som att gå upp för altargången, det var heligt! Jag satt på knäna och tog emot henne. Det var så stort och nästan overkligt. Hennes lycka, hennes förväntan, hon LYSTE den här lilla tjejen. Samtidigt var jag nervös, jag ville ju vara allt det där hon hade längtat efter. Man kunde känna hur luften var fylld av förväntan, från oss båda två.
– Men jag kände för henne på en gång, hela hennes personlighet gick igenom. Hon tittade på mig och visste inte riktigt om vi skulle kramas eller inte. Det blev en försiktig första hälsning, men med värme i ögonen. Sedan såg hon presentväskan, som jag blivit instruerad att ha med. Hon höll i mina axlar, tittade på mig och tittade på presentväskan, det var ballonger och grejer. Och jag nickade åt henne att hon fick öppna. Så
fokuserade vi på den, vi pratade och skrattade när hon provade diademet hon hade fått. Sedan sjöng hon en sång för mig som hon hade övat in med föreståndarinnan. ”I can do all things in Christ who strengthens me”, det var så rörande, allt finns inspelat på video.

Om vi backar bandet, hur var det när du fick beskedet hemma i Sverige?
– Jag fick åka en månad tidigare än vad adoptionsbyrån trodde, jag fick samtalet mitt under inspelningen av ”The voice” (tv-showen): ”Du åker om tio dagar!” Jag satt i sminket och föll ihop på golvet medan jag höll sminkan Mia i handen. Tårarna rann. Det var i april i år och vid överlämningen hade jag sovit väldigt lite. Jag hade varit vaken på natten och pimpat hela hotellrummet med saker för jag ville så väl. Jag kan bli nästan perfektionistisk, jag vet inte vad det är, men det där har blivit värre med åren.
– I efterhand kan jag önska att jag hade varit lite mer utsövd, kanske haft tid att landa lite mer på hotellrummet, fått vara med mig själv och mina egna känslor  lite mer … Jag hade precis varit i Italien med Amadeus på fotbollshelg (han ville inte följa med, han ville möta lillasyster hemma i stället). Men det är ju så här när man får barn, man är aldrig tillräckligt förberedd. Vilka mammor står där med hela packningen klar innan de åker till bb?

Men hur var det – helt plötsligt sitter man på ett hotellrum med ett barn, även om du förberett dig i fyra år måste det vara skrämmande på något sätt?
– Nej, det var inte skrämmande, men det är klart att man man måste ha lite nerver, lite guts. Vad jag känner är att jag hade velat ha en till vuxen att dela det här med, som bara kunde finnas där i periferin. Jag ville ha min tid med Zoe, det var så stort så det hade känts skönt om det bara var någon där med i rummet, som kanske filmade. Och när hon hade somnat på kvällen hade det varit underbart om jag hade haft en vuxen vän att hålla i handen som jag kunde få smälta och prata om allt ihop med. Nu var det enda vuxenprat jag fick och hann med det i bloggen! Jag som aldrig hade bloggat tidigare!

Berätta om själva ögonblicket i domstolen då du formellt blev Zoes mamma!
– Det var på fredagen, en oförglömlig dag! När domaren sa att ”nu är Zoe din lika mycket som om du själv hade fött henne” så kände jag som att hon flöt in i mina blodådror, jag hade adopterat in henne i mitt hjärta och liv och kunde känna det nästan fysiskt i min kropp.

Hur var det för Zoe att lämna barnhemmet?

– Det gick oerhört bra. Hon var så förväntansfull över att få komma iväg. Det var några av hennes nära kompisar som stod och grät när hon vinkade farväl. Kvällen innan hade hon haft avskedsfest. Jag tror att vi bara var på barnhemmet i en knapp timme innan vi fick åka tillsammans till hotellet. Precis innan hade jag fått alla papper och pärmar som dokumenterat precis allt i Zoes liv, från att hon blev omhändertagen som mycket liten.

Du hade varit i Sydafrika tidigare?
– Många gånger, sedan 1994. Jag har både jobbat och semestrat där och sett mycket av landet. Jag älskar Sydafrika så valet av land var självklart. När det sedan blev klart att jag skulle få Zoe åkte jag dit igen i februari. Då visste jag ålder och att det var en flicka, men det är ju inte 100 procent färdigt förrän man får själva barnbeskedet. Då i februari så minns jag att jag tänkte: ”Wow, vilket NAMN!” Jag kände i mitt hjärta – hon är det! Och just namnet Zoe, det hade jag aldrig kommit på själv. Zoe betyder liv, livgivare och det är det hon kommit att betyda för mig.

– När jag var i Sydafrika innan jag fick Zoe så kunde jag strosa omkring i lugn och ro och handla barnkläder. Det var så skönt att kunna göra det utan att någon kände igen mig. När jag var inne i en butik och stod där och plockade med kläderna så njöt jag så mycket och kände mig så glad så jag ville dela med mig av det här fantastiska. Så jag gick fram till kvinnan som jobbade i butiken och berättade att ”jag ska få bli mamma och jag ska få en flicka från ert land”. ”Jaha”, svarade hon och gick iväg.
– Jag stod kvar och kände mig väldigt snopen. ”Men! Det är ju FANTASTISKT! Tycker du inte det …” ville jag bara ropa efter henne.

Så hon tyckte inte att det var så bra?

– Nej, hon blev inte alls glad. Och det var egentligen först då jag blev medveten om att utlandsadoptioner inte alltid ses med så blida ögon där. Det är något jag önskar att jag hade vetat innan jag åkte dit, nu kom det som en kalldusch. Och jag stötte på det där på flera håll. I passkontrollen till exempel ifrågasatte de om det verkligen var mitt barn och när jag och Zoe var vid Union Building i Pretoria blev jag ifrågasatt i parken. Det var några som frågade: ”She looks pale”, ”Is it your child?” Senare, när vi var på väg mot hotellet kände jag mig väldigt utsatt.
– Det började bli mörkt och jag kände mig rädd. Jag till och med frågade ett par om de mot betalning kunde följa mig till hotellet. Men de sa att det inte var någon fara, att det finns patrullerande poliser. Och då såg jag en polis längre bort som tittade på mig. Han kom gående mot mig och snart var han nästan framme vid mig. Och då kände jag mig inte alls säker. Det visade sig att han blivit misstänksam. Han sa att jag måste följa med honom bakom hörnet och jag tänkte: ”Det här HÄNDER inte.” Jag trodde att jag skulle bli våldtagen och att Zoe skulle bli kidnappad. Samtidigt sladdade  en rostig bil upp på trottoaren. Polisen sa: ”Du har två val, antingen lämnar jag dig här med dem (i bilen) eller så följer du med mig till polisstationen.” Jag svarade: ”No, I need to see your badge.” Och han visade en liten plastbricka.

Fy, så otäckt.
– Ja, det var fruktansvärt. Jag kände mig så utsatt. Men Zoe satt i barnvagnen och blev hjältinnan, för polisen frågade: ”Where’s mommy?” och Zoe svarade: ”There’s mommy” och vände sig om och pekade på mig.

Vad hände sedan?

– Vi gick till en byggnad lite längre ner, där det var fler människor i uniformer. De var ganska tuffa och pratade jättesvår engelska och jag kände mig väldigt ifrågasatt, men efter ett tag började de tro mig. Då bara grät jag, i skymundan så att Zoe inte skulle se, för det var bara too much. De erbjöd mig skjuts till hotellet sedan, men jag tordes inte följa med. Jag fick i stället tag på adoptionskontakten och hon lyckades höra adressen precis innan batterierna tog slut. Sedan kom hon och hämtade mig. På hotellet fanns en annan svensk familj som också hade adopterat och de stöttade och hjälpte mig mycket.

mamas bloggare Carola Häggkvist med sin dotter Zoe, 3.

Så hade du kvällstidningarna efter dig?
– Ja, de var med redan på Arlanda. Jag hade vädjat innan att jag skulle få göra det här ifred. Men det struntade de i, och de var där när jag landade i Sydafrika. Då kände jag mig svimfärdig och tårarna kom. Jag kände mig nästan överfallen, så starkt var det, och jag såg att de två reportrarna skämdes.

– Efter domslutet då Zoe till slut officiellt blev min sprang jag på dem igen. Och jag kände att jag inte hade något val, jag var tvungen att prata med dem. Egentligen stod valet mellan att acceptera att de skulle fortsätta följa efter mig hem till Sverige och att prata med dem här och nu. Man är ganska ensam i en sådan situation. Jag bestämde mig då för att göra en intervju, men på mina villkor. De gick med på att jag bar Zoe så att hon bara fotades bakifrån. Det märktes på henne att hon inte tyckte att det var en trevlig situation.

Men med bloggen på mama har du fått en egen kanal, med din egen röst?

– Ja, jag känner att det här är från vårt vardagsrum och vår lilla sfär. Det är därför man bloggar. Jag gör det för min egen skull och för de som tittar där. Och sedan har jag märkt att folk verkligen tycker att det är positivt, jag får många härliga kommentarer, som ”vilken skön tjej du är” och ”vi har alltid hoppats på att du var så här …”

Det är mycket bilder av Zoe på bloggen.

– Ja! Det här är en mammablogg, jag gör som alla andra mammabloggare, lyfter fram mitt eget barn. Jag känner mig stolt och glad, jag är förälskad i henne – det här är min juvel.

Och så kom hårförlängnings-gate (”skandalen”)!
– Det inlägget (från 4 maj 2012, med 447 kommentarer hittills, redaktionens anmärkning) gjorde jag när vi var kvar i Sydafrika och jag hörde bara att det var storm kring det här hemma. Men när vi senare hade träff med andra adoptivföräldrar med sydafrikanska barn, så hade 99,9 procent av flickorna hårförlängning, på grund av att det är det bästa sättet att hålla en frisyr på afrikanska barn. Man skonar dem från att hålla på att kamma hela tiden och det blir lättare för dem. Man bakar in håret så att man skyddar det och så har du en frisyr.

Zoe känner sig fin?

– Ja, hon gillar att ha håret som Pippi. Efteråt har jag tagit väldigt illa vid mig. Det här handlar bara om okunskap. Samtidigt så kände jag att det är en kränkning inte bara mot oss adoptivföräldrar, utan mot barnen.
– Hon är lika söt med som utan löshår, men det är klart att med tofsar får du en annan flickighet. De flesta treåringar vill vara prinsessor. Hon älskar skor, hon älskar att stå framför spegeln, hon älskar sina blommor i håret. Hon är en flicka.

Nu är du mammaledig?
– Ja, jag har tillåtit min värld att stanna lite grann och det kommer ikapp mig nu, så jag har fått lite whiplash. Jag är van att köra över hundratio, nu har jag försökt gå ned i trettio, fast jag ligger kanske på 90. Men när jag försöker gå ner i tempo så blir jag mindre effektiv.

Zoe verkar också ha ett 90-tempo?
– Hon har ett jättebra 90. Vi är väldigt lika. När vi sitter i bilen sitter vi och njuter, vi tittar på varandra, nickar lite, så kan vi skratta om vi ser någonting, himla med ögonen, vi har kul. Vi har det där emellan oss. Så vi kan vara tysta tillsammans. Det måste inte hända grejer hela tiden, jag måste inte hålla på och vara barnslig, eller det kan jag väl …

Men du behöver inte göra dig till?

– Nej. Men det är det som är den stora skillnaden, utöver att jag har ett barn på heltid, att jag är så omtumlad, jag är lika euforisk och lika …

Drabbad?
– Ja, och det är precis som när man har fött ett barn, det är bara vi och världen existerar någonstans där ute. Så är det för mig med henne nu, bara det att hon inte är en bebis, utan hon är tre och ett halvt år. Det kan jag känna ibland, att det är mamman som behöver vila.

Det är en enorm omställning.

– Jag tror min kropp har genomgått någon slags hormonförändring, nästan som en sådan man får när man ammar. Fast jag ammar ju förstås inte. Vi har kul och hon hoppar i sängen och att hoppa studsmatta älskar hon och vi lajjar och vi ska dansa. Alltså, det är ett tempo i henne och det är också mysigt.

Sover hon i din säng eller sin?
– Både och. Hon vill alltid sova i min säng, men det går bra att lägga henne i sin egen också. I början var hon fina flickan som ville bevisa hur duktig hon är. Men sedan började hon testa gränserna. Nu har hon testat allt.

Vad gör hon?
– Allt från att slänga maten på golvet, sådana där grejer. Då gäller trestegsregeln, ”om du inte tagit upp det där innan jag räknat till tre så blir det time out uppe i sängen”. Då sätter man ner henne där och då grinar hon, det är stora tårar, det bara rinner. Jag gillade inte när hon började kasta min broccoli häromdagen i husbilen, då blev jag inte glad alltså. Och jag visste inte riktigt var jag skulle sätta henne, jag fick dra igen gardinen på Birger Jarls­gatan där vi stod, och tänkte att man hör ett barn som sitter och grinar i husbilen (skratt) …

Du är för rolig med din husbil.
– Den är en skön känsla av att komma hem för mig är när jag sätter mig i husbilen och Zoe och jag är på väg. När vi är on the go, då trivs jag. Vi kliver av ibland, ”kolla vilken vacker view, nu går vi och äter en liten glass”. Visst, det kan vara ett slags rastlöshet, men vem säger att glassen smakar bättre hemma och att det måste vara på ett visst sätt? Det är också väldigt vackert, det är en väldig frihet. Jag och Zoe sjunger i bilen och vi lever upp.

Men kärnfamiljsdrömmen lever?
– Det är klart, det är inte bara att knäppa med fingrarna, så det är naturligtvis en liten … en livets gåta. Zoe vill också det! Hon suger tag i första bästa, bara sätter ihop mina händer med någon kompis eller potentiell kavaljer (skratt). Klart jag längtar, men jag väntar hellre in den rätta för mig.

Hur fungerar livet som ensamstående mamma?
– Det har gått bra, tack! Vi har vuxit oerhört nära varandra dessa månader. Hon pratar svenska nu, men jag försöker ha kvar engelskan som ett andra språk. Zoe har många kompisar i området. Hon kramas och pussas mycket och säger ofta ”min mamma” när hon kramar mig. Då smälter jag. Det blir mycket bärande när man lever själv med barn, så mina biceps har fått sig en rejäl omgång. Hon är mer än jag vågat drömma om. Det är vi helt enkelt.

Nu har du varit Zoes mamma i ett drygt halvår, berätta, vem är hon?

– Hon är skarp, en smart tjej med mycket humor. Hon har verkligen glimten i ögat och vet vad hon vill. Hon är en riktig showgirl! Vi ber kvällsbön tillsammans, hon är van vid det från barnhemmet. Om jag glömmer påminner hon, ”time to pray”. Jag är så glad att jag har fått just henne. Jag är medveten om att det kommer en tid då hon kommer att söka sina rötter och börja en frigörelse från mig, men det gör ju även biologiska barn. Allt det här är så ofattbart stort, på så många plan.
– Som adoptivmamma är det inte bara jag som har gett henne en chans i livet, hon har även gett mig nytt liv. Det är inte jag som gör en god gärning, det är hon som ger mig något. Hon är gåvan! Nu vet jag att det är minst lika starkt som med ett biologiskt barn, det är precis lika djupt. Kärleken.

Du har väl inte glömt att ladda ned vår app? Missa ingenting från din favoritsajt – ladda ned mama nu!

mama-nu-app-logo-1.jpg

NUVARANDE Carola Häggkvist: ”Zoe flöt in i mina blodådror”
NÄSTA Debatt: Fotbollsmorsa-fajten!