Tv-stjärnan Carin da Silvas mammaliv är verkligen så där lyckligt som det verkar i hennes blogg – men för mama berättar hon även om förlossningen, som var långt ifrån en dans på rosor, och om missfallet: ”Jag blev extremt medveten om att det kan gå fel, även i slutet av graviditeten."

Carin da Silva

Ålder: 29.

Familj: Maken Niklas, 35, sonen Theo, 7 månader, och hunden Leia (rhodesian ridgeback).

Bor: Vasastan i Stockholm.

Gör: Programledare och kaféägare, bloggar på mama.nu.

Det är lika bra att få det sagt på en gång – ja, Carin da Silva, 29, är precis så där glad, bubblig, genomtrevlig och lättsam i verkligheten som hon verkar när du ser henne på tv eller läser hennes blogg.

Vi sitter vid köksbordet i hennes lägenhet i Vasastan, och trots att vi bara har setts en enda gång tidigare (mitt i backstage-kaoset på Årets mama-galan för några månader sedan), så känns det helt naturligt att dra ett hemorrojdskämt fyra minuter efter att jag klivit in genom ytterdörren.
– Jag fick faktiskt inga hemorrojder! Men då har jag ju något att se fram emot nästa gång jag får barn, skrattar Carin som blev mamma för första gången när hon och äkta mannen Niklas fick sonen Theo för sju månader sedan.

Karriären som proffsdansare (Carin är trefaldig svensk juniormästare i latinamerikansk dans, standarddans och tiodans) tog henne till ”Let’s dance” och tv-rutan där hon snabbt blev ett välkänt ansikte för hela svenska folket. Tv-jobben har på senare år kombinerats med arbetet att driva hundkaféet Coffee & friends, som ligger några minuters promenad från familjen da Silvas lägenhet i Vasastan i Stockholm. När hon väntade Theo började Carin också blogga på mama.nu där hon snabbt fick många trogna läsare, och det var speciellt ett inlägg som berörde extra mycket.
– Jag berättade att vi drabbades av ett missfall strax innan vi blev gravida med Theo. I vecka 13. Det var på KUB-testet vi såg att hjärtat hade slutat slå, de trodde att fostret dött dagen innan. Jag hade haft blödningar några veckor tidigare och varit inne på ultraljud för att kontrollera att allt stod rätt till, och då dunkade det där lilla hjärtat precis som det skulle, berättar Carin.
– Många bloggläsare hörde av sig och skrev i kommentarsfälten att de varit med om samma sak. Missfall är liksom inget man pratar om, fastän det är så extremt vanligt. Samtidigt som det är en stor sorg så är det också något ”naturligt” som drabbar var fjärde kvinna någon gång i livet, och jag tror att det var därför som läsarna uppskattade att jag faktiskt vågade berätta, säger Carin.

– Jag fick välja om jag ville göra en skrapning eller ta tabletter. Jag valde skrapning, för jag ville inte riskera att behöva se när fostret stöttes ut ur kroppen. Först fick jag en tid två veckor senare, och de förberedde mig på att kroppen skulle kunna hinna förstå att fostret hade dött och börja stöta ut det på egen hand. Jag kände att aldrig i livet att jag kan vänta så länge, och till slut hittade de tack och lov en tid tre dagar senare för skrapning, så kroppen hann inte fatta och det kändes skönt att jag slapp gå igenom det.

Tre månader efter missfallet blev Carin gravid igen.

Du hade inte behövt mer tid för att bearbeta det som hänt innan du blev gravid igen?
– Vi fick klart för oss ganska direkt att vi inte hade kunnat göra något annorlunda. Missfallet berodde inte på oss, det var helt enkelt något fel på fostret. Och innan vi gjorde KUB-testet och fick reda på att hjärtat hade slutat slå så pratade vi igenom vad vi skulle göra om det visade sig att något var fel, vad gör vi om vi får ett barn med Downs syndrom? Får man ett sådant barn kommer man självklart att älska det lika mycket, men livet kommer att förändras totalt om man får ett barn som behöver extra hjälp. Någon av oss kanske måste sluta jobba, vi kanske måste flytta för att få rätt hjälp och hitta förskolor som passar … Det hade vi pratat igenom innan, så vi var medvetna om att saker och ting faktiskt kan hända.

Hur påverkade missfallet din andra graviditet, när du väntade Theo?

– Under första graviditeten följde jag varenda rekommendation som någonsin har funnits för vad gravida bör äta, vad man ska undvika och allt sånt där till punkt och pricka. Andra gången kände jag lite mer att det gick ju ändå som det gick förra gången och slappnade av lite mer med alla de där reglerna och förmaningarna – men det betyder såklart inte att jag drack alkohol och festade på charkuterier, skrattar Carin innan hon blir allvarlig igen.
– Ända fram tills att vi åkte in till bb upprepade jag ”om allt går som det ska …” varje gång vi pratade om att vi skulle bli föräldrar. Speciellt under de sista veckorna före förlossningen kunde tanken på att ”tänk om någonting händer” dyka upp, eftersom vi då var så nära målet, att få träffa vårt barn. Missfallet gjorde mig extremt medveten om att det kan gå fel, även i slutet av en graviditet.

Till skillnad mot första gången hon var gravid mådde Carin illa den här gången, och kräktes ofta.
– Varje spya är en bra spya, för det betyder att jag fortfarande är gravid, tänkte jag.

Höll illamåendet i sig länge?
– Efter vecka 12 var det som att trycka på en knapp så var det borta! Men ända fram till dess var jag också så galet trött. Hela tiden! En gång när jag jobbade på kaféet kände jag att nu måste jag sätta mig ner och vila, och så fort jag landade på stolen somnade jag, mitt bland gäster och allting!

Du jobbade långt in i graviditeten, hur funkade det?
– Det syntes redan i vecka 12 att jag var på smällen, alltså väldigt tydligt, det gick inte att missa. När jag jobbade med ”Kändishoppet” för TV3 var jag i vecka 34, då såg det ju ut som att jag skulle ha fött för ett halvår sedan! Jag var så stor så det var galet, skrattar Carin.
– Simhallen vi spelade in i låg i Örebro och där inne var det över 40 grader varmt. Och man står ju upp hela tiden, men jag är ju alltid så positiv av mig så när folk frågade hur det gick fick de bara höra att ”det är aaaabsolut ingen fara!”. Jag vill aldrig klaga och vara till besvär. Men under de sista programmen  var jag i alla fall tvungen att be om en stol och en fläkt. Jag var så svullen att jag knappt fick på mig ett par flipflops! I varenda paus drog jag upp klänningen och gick och ställde mig med benen i den kalla poolen. Det var tufft, men samtidigt tyckte jag att jag mådde ganska bra, tillägger den obotliga optimisten da Silva, som inte ens tycker att det där med foglossningen var något att oja sig över.

– Jag fick foglossning väldigt tidigt när jag väntade Theo, redan i tredje månaden. Kroppen var väl redan ganska uppmjukad eftersom det var min andra graviditet på så kort tid. Men det lugnade ner sig och blev inte värre förrän i slutet.

Så där stod du i en 40 grader varm simhall i Örebro, med svullna ben och foglossning, och lyckades ändå leverera framför kameran?
– I vanliga fall har jag alltid väldigt lätt för att lära mig manus och plugga in text. Jag läser igenom det två gånger, sedan sitter det. Men där i Örebro fattade jag inte vad som hände, det gick bara inte att få in det i huvudet! All energi gick åt till det som hände i magen, så jag var rätt tankspridd framför kameran – men det mesta klipptes bort!

Carins värkar satte i gång dagen efter det beräknade datumet – men det dröjde många, väldigt långa timmar innan hon fick träffa Theo för första gången.
– Vi hade så klart stambyte i vår egna lägenhet just då, och bodde hos min mamma. När jag vaknade på morgonen satte värkarna i gång, så när mamma gick till jobbet sa jag att ”vi är nog inte hemma när du slutar för vi kommer att åka in till förlossningen snart”.

Men värkarna visade sig vara väldigt oregelbundna.
– Vi gick hemma hela dagen och väntade på att det skulle bli dags att åka in. Niklas monterade bilskyddet i bilen, jag kontrollerade att allt som skulle med var nerpackat i förlossningsväskan … Det här var i augusti 2013, då ungefär halva Stockholm skulle ha barn samtidigt, så jag var extremt rädd för att det skulle vara helt fullt så att jag skulle behöva åka till Gävle för att föda. Jag ville samtidigt inte åka in för tidigt, för att sedan bara bli hemskickad igen. Så vi kämpade på, och på natten, strax efter midnatt, märkte jag att min mamma började bli lite stressad och försökte övertala oss att det var dags att åka in. I efterhand har hon berättat att hon hade förberett sig på att få förlösa mig på hallgolvet, skrattar Carin.

Två timmar senare kände Carin att hennes mamma nog hade rätt, så medan Niklas hämtade bilen klockade hennes mamma värkarna, som då kom tätare än varannan minut. Vid inskrivningen var Carin öppen sju centimeter och personalen förberedde henne på att om bara några timmar skulle hon ha en bebis.
– Jag tog ett bad och testade lustgasen. Den gav ingen större effekt, men det kändes bra att ha något att pyssla med i alla fall. Även om jag var öppen så pass mycket hade Theo inte sjunkit ner ordentligt, men helt plötsligt kräktes jag rakt ut och då kom jag ihåg att jag läst om att man kunde bli akut illamående när bebisen passerade spinaetaggarna, så då kände jag att ”yes, nu är han på väg!”.

Men trots att Carin nu öppnat sig helt kom det ingen bebis.
– Den värsta smärtan under hela värkarbetet var när barnmorskan hade sina fingrar inuti mig, när jag öppnat mig helt, för att kontrollera hur kraftiga värkarna var. ”TA BOORT”, kände jag bara!

För att Carin skulle få vila från smärtan och Theo skulle få tid att sjunka ner fick hon epidural.
– Då var klockan sju på morgonen. Jag hade haft värkar i ett helt dygn och var ganska väck, men när epiduralen började verka … det var helt himmelskt! Jag förstår verkligen inte dem som absolut vill kämpa sig igenom hela förlossningen utan någon smärtlindring, varför då? För mig ligger det ingen prestige alls i det.

Efter fyra timmar började effekten av epiduralen avta, och Carin kände det där omtalade trycket nedåt.
– Läkaren som kommit in i salen sa att ”nu ska du få testa att krysta” för att se om jag kunde pressa ner bebisen, även om jag inte fått riktiga krystvärkar ännu.

Vid varje krystning åkte huvudet ner några centimeter, men så fort Carin slutade åkte det upp igen. Eftersom bebisen var beräknad att väga en bit över fyra kilo ville läkaren inte använda sugklocka då det skulle kunna få någon av bebisens axlar att gå ur led.
– När jag har läst min förlossningsjournal i efterhand har jag insett att jag höll på med det där i över två timmar, men själv trodde jag att det kanske rörde sig om 15–20 minuter, berättar Carin.

Till slut bestämdes det att det var dags för kejsarsnitt.
– När jag fick höra det kände jag mig helt värdelös. Här hade jag kämpat på så länge och så skulle det ändå sluta med kejsarsnitt. Värkarna jag hade när de rullade ner mig till operationssalen var helt vidriga – epiduralen hade släppt helt och jag visste att den jävla smärtan inte ledde till någonting.

På operationsbordet började en sköterska förklara för Carin och Niklas exakt vad som skulle hända: först läggs snittet, sedan hörs ett sörplande ljud när fostervattnet sugs upp och efter det hör ni er bebis.
– Läkarna lade snittet, vi hörde sörplandet, och sedan … var det helt tyst.

Till slut sa en av kirurgerna ”kan någon ringa på barnläkaren?”.
– Tio sekunder senare hör vi ett barnskrik, och då brast det för Niklas som började storgråta, och då började jag också, berättar Carin.

Det visade sig att Theo hade legat med ansiktet uppåt mot sin mammas mage (inte nedåt mot mammans rygg, vilket är det vanliga). Detta, som kallas vidöppen hjässbjudning, kan göra att förlossningen blir mer
utdragen än annars, eftersom barnet inte kan rotera nedåt i förlossningskanalen. Det var också det som gjorde att Carin och Niklas inte hört bebisskriket direkt, det tog ett tag för läkarna att få loss Theo ur Carins bäcken.
– De där tio sekunderna var de värsta i hela mitt liv, säger Carin.
– På den korta tiden hann jag tänka på alla fruktansvärda saker som kunde ha gått fel.

Men Theo var helt perfekt, och när pappa Niklas klippt navelsträngen lades han på mamma Carins bröst.
– Jag hade bett om att få honom till bröstet, även fast det blev kejsarsnitt. Det var ett av de ögonblicken jag hade sett framför mig och längtat efter under hela graviditeten – och ungen började amma på en gång! De hann inte ens sy ihop snittet, skrattar Carin, och avbryts sedan av ett sömnigt litet skrik från sovrummet.

Det är Theo, som har vaknat från sin förmiddagslur. Carin går och hämtar sin lilla guldklimp som byter skrik mot joller så fort han får komma upp i mammas famn. Efter lite pussar och kramar berättar Carin att hon timmarna efter kejsarsnittet, för snart sju månader sedan, började få mer ont än vad hon klarade av.
– Jag har en ganska hög smärttröskel, och det är klart att jag fattade att man ska ha ont efter att man har fått magen uppskuren, men jag orkade nästan inte hålla mig från att skrika rakt ut.

Efter en massa prover och en röntgen kom man fram till att morfinet som Carin fått inte hade haft någon verkan på henne, och att hon därför låg helt utan smärtlindring.
– Så fort de gav mig en annan morfintyp som funkade kände jag att ”men hallå, det här är ju hur lätt som helst, nu är jag redo att skaffa nummer två!”.

De första dygnen med den lilla nyfödingen var det bara att glömma det här med fysisk integritet förklarar Carin på sitt egna rättframma och roliga sätt, som hennes bloggläsare känner väl igen.
– Man har ju händer uppe i sig både före, under och efter förlossningen. ”Nu ska vi bara kolla lite här”, säger de käckt, och ”jajamensan” hör man sig själv svara lika glatt tillbaka. Sedan är det någon annan som ska visa hur du handmjölkar och plötsligt står och trycker ut mjölk ur ditt bröst som om det vore den naturligaste saken i världen att göra på någon du träffat för två minuter sedan. Efter kejsarsnitt kan det dessutom ofta bli problem med att få i gång tarmarna igen, så då kommer det ytterligare någon som ska hjälpa till genom att sätta in en liten pip i rumpan på en. ”Varsågod, där har ingen varit än”, svarade jag då!

Efter den kämpiga förlossningen har mammalivet mest tuffat på.
– Han har verkligen inte varit svår den här pojken, säger Carin och sätter ner Theo på mattan i vardagsrummet i ett hav av leksaker och mjukisdjur som han ivrigt slänger sig över.
– Redan från dag tre har jag kompletterat amningen med ersättning, och han har tagit flaskan lika glatt som bröstet. Så om jag behöver vara i väg mer än två timmar är det inget problem eftersom han faktiskt kan få mat av Niklas eller min mamma, som är de som har hand om honom då.

Så inga mammakriser?
– Alltså, jag skäms nästan för att säga det, men nej. Jag förstår att det måste vara provocerande för vissa att höra, men som längst har han gråtit en halvtimme i sträck. Det var innan min mjölk hade runnit till ordentligt och innan vi börjat med ersättning. Annars har det alltid gått att trösta honom. Han älskar att äta, har aldrig haft magknip eller problem att sova, och hans kurvor ser ut precis som de ska.

Så ditt dåliga mammasamvete har än så länge bara riktats mot andra mammor som inte har fått en lika bra start?
– Ja, typ. När jag pratar med folk känner jag ibland att jag överdriver vissa saker, bara för att det ska låta lite värre än vad det är.

Har du stött på några mammapoliser än, som påpekar hur du tar hand om Theo?

– På bloggen får jag såklart en del sådant. Som när jag lade upp en bild på honom när han ligger och sover för att jag ville visa upp hans nya, söta pyjamas. ”Men gud, har du ingen filt på honom, han fryser ju!” var det självklart någon som skrev då. Så nu försöker jag undvika sådana kommentarer genom att redan när jag publicerar ett inlägg skriva med förklaringar som att ”jag vek bara undan filten i några sekunder för att kunna ta en bild”, förklarar Carin, som när hon i bloggen berättade att hon tog ett glas vin en fredag fick höra att hon var en dålig mamma.
– Eftersom jag ammar menade några läsare att Theo skulle få hjärnskador, och de skrev att de minsann skulle se till att socialen tog honom. Och detta var alltså efter ett enda glas vin, en enda kväll. Jag blir sällan provocerad av kommentarer, men det där kändes verkligen inte okej, säger Carin och tillägger sedan att de allra flesta av hennes läsare ändå är trevliga och vettiga, och inte ute efter att missförstå och feltolka allt hon skriver.

Du har precis börjat träna igen?

– Ja, fram till nu har jag inte brytt mig. När jag var gravid var det många som trodde att jag skulle börja hårdträna direkt efter förlossningen, ”du som jobbar med tv”. Men jag svarade att nej, jag kommer att fokusera på att vara mamma. Det är först nu, efter ett halvår med Theo, som jag känner att jag har börjat sakna min kropp och att komma i alla mina kläder. Fram till nu har det ju egentligen varit mer hans än min kropp. Jag hatar verkligen att träna egentligen, att dansa ser jag inte som träning såklart, men att gå på gym och springa har jag alltid hatat, men nu har jag hittat mammapass som verkligen är roliga. Theo kan vara med och jag får börja röra på mig igen, det är perfekt, säger Carin.

– Man fick ju höra att man skulle rasa i vikt när man kom i gång med amningen, men det gjorde aldrig jag. Jag gick upp över 25 kilo under graviditeten, mycket av det var vätska förstås eftersom jag var så svullen, jag tappade 17 kilo de första tre veckorna efter förlossningen. Och nu när jag börjat röra på mig igen känner jag att jag börjar se ut som mig själv, även om jag är mjukare än innan!

Att de vill ha fler barn är Carin och Niklas överens om.
– Vi har sagt att vi ska vänta tills Theo är 3–4 år innan han får ett syskon. Men sådant där vet man ju aldrig, kanske blir jag gravid tidigare än så, eller så kanske vi inte kommer att kunna få fler barn. Missfallet fick mig att inse att man inte kan bestämma det själv.

Av: Caisa Jansson
Foto: Hans Ericksson

Artikeln har varit publicerad i mama nr 5, 2014.

NUVARANDE Carin da Silva: ”Kejsarsnittet fick mig att känna mig värdelös”
NÄSTA Blått till pojkar, rosa till flickor – så här skulle det se ut om vi behandlade vuxna så som vi behandlar barn