Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Hanna blev gravid trots bröstcancern: ”Att Olivia finns är ett mirakel”

Hanna Ivanko hade precis bestämt sig för att testa IVF när hon fick bröstcancer. Hon trotsade vårdens råd att vänta med barn – och nu har hon dottern Olivia, 2. Med egna ord berättar hon om sin resa till att bli mamma.

Foto: Liderina

Hanna Ivanko

Ålder: 42.

Familj: Maken Alexander, 55, och dottern Olivia, 2.

Bor: Göteborg.

Gör: Frilansskribent och fotograf.

Jag sitter på propellerplanet från Gran Canaria till Laayoune i Västsahara på Afrikas västkust. Flygturen tar bara 40 minuter, men kontrasten vid ankomsten kommer att bli enorm. Jag vet, för jag har åkt samma rutt många gånger. Trots det kommer jag aldrig att vänja mig vid att åka från ett av Europas mest populära turistmål med grandiosa hotellkomplex, till ett ökenlandskap många inte ens har hört talas om – på mindre än en timme.

Det som gör resan så extra speciell den här gången är att jag inte reser ensam. Min tvååriga dotter Olivia är med. Hon sitter

i sätet bredvid och jag inser vilket mirakel det är att hon finns

i mitt liv. Att jag överhuvudtaget har fått barn. Det känns lika surrealistiskt som resan i sig.

Läkarna rådde Hanna att inte skaffa barn.
Läkarna rådde Hanna att inte skaffa barn.

Västsahara var mitt hem under flera år. Min man Alexander blev stationerad här som chief of staff inom FN och jag, som tidigare också hade arbetat för FN, i Kosovo, följde med för att påbörja en mer osäker tillvaro som resebloggare. Jag lyckades publicera flera reportage i National Geographic, och att resa och skriva blev mitt nya kall. Jag älskade varje minut.

"Livet hade sin gilla gång, men plötsligt en kväll upptäckte jag en ömmande knöl i vänster bröst"

Det enda orosmolnet var att vi ännu inte hade lyckats få barn – jag var ju trots allt 38. Jag hade så smått börjat göra research om IVF och kontaktat en fertilitetsklinik i Sverige. Men livet skulle strax ta en vändning som jag aldrig hade kunnat förutse.

Olivia ser exalterad ut när planet sakta sjunker ner mot marken och börjar närma sig kustlinjen. Den ser ut som en gigantisk paradisstrand utan slut. Men här finns inga barer, hotell eller strosande turister med flip-flops. Detta är början på den vackra och respektingivande Saharaöknen, som sträcker sig över så gott som hela Nordafrika.

Missa inte mamapodden med Eva Röse: ”Jag hade korsett och blöja, det var konstigt”

När vi bodde här levde vi mitt i den vibrerande ökenstaden Laayoune. Vi red på kameler och gick på storslagna fester med magdansare långt ute i öknen. Vi drack vin på takterrassen och fascinerades av de miljoner stjärnorna. Den herrelösa hunden Sam flyttade hem till oss och är än i dag familjens trogne följeslagare.

Idag är Hanna mamma till Olivia, 2.
Idag är Hanna mamma till Olivia, 2.

Livet hade sin gilla gång, men plötsligt en kväll upptäckte jag en ömmande knöl i vänster bröst. Jag drabbades av fullständig panik och satt uppe hela natten och googlade. Varje gång jag läste något som passade in på mina symtom kände jag mig fullkomligt svimfärdig av rädsla. Jag hade velat åka till närmsta sjukhus och få bröstet undersökt på en gång, men här fanns det bara ett militärsjukhus. Så jag valde att tränga bort alltihop.

"Vad jag fortfarande inte förstod var att tröttheten och knölen hängde ihop"

Men efter ett tag började jag känna mig omänskligt trött och låg ofta kvar i sängen fram till lunch. Jag kände mig yr och svag, och började göra starkare och starkare kaffe i ett desperat försök att ”vakna till”. Det hjälpte naturligtvis inte. Min kropp sa tydligt ifrån och till slut kände jag att jag måste åka hem till Sverige för att bli undersökt. Kanske var det järnbrist? Sköldkörteln? Vätskebrist? Jag bodde ju trots allt i öknen.

Förutom att gå till läkaren så hade jag en del andra viktiga saker att uträtta. Bland annat skulle jag besöka en IVF-klinik och eventuellt, om jag fick en tid för mammografi, kunde jag även kolla upp den där konstiga knölen jag hade känt av i vänster bröst för ett par månader sedan. Vad jag fortfarande inte förstod var att tröttheten och knölen hängde ihop.

Läs också: Emilia, 37: När min dotter var 6 år kom knölen i bröstet och förstörde allt

Väl hemma kändes allt så mycket tråkigare och kallare, men samtidigt enklare. På IVF-kliniken konstaterades att det var min man som hade för få spermier och att ICSI (att mitt ägg injicerades med min mans spermier) skulle vara ett alternativ för oss. Vi skulle få påbörja vår behandling direkt efter min nästa menscykel. När vi kom ut från kliniken gjorde vi high five och började känna oss hoppfulla inför framtiden. Äntligen vågade vi tro på att även vi, på ett eller annat sätt, skulle kunna bli föräldrar.

Några dagar senare var det dags för mammografi: Bilder, fler bilder, provtagning – ny provtagning. Ytterligare en läkare som kom in. Sjuksköterskan som undrade om jag har någon med mig. Allt som hände i rummet pekade på att något är fel, men jag förstod inte.

Jag ringde min mamma och grät utan att riktigt förstå varför, och hon kom genast till sjukhuset. Det var som om alla visste vad som höll på att hända. Alla utom jag.

"Vi fick fem befruktade ägg till frysen. Fem ynka chanser att bli med barn."

Jag fick vänta i två veckor innan jag fick reda på hur aggressiv cancern var. Risken var stor att jag skulle få genomgå en cellgiftsbehandling och högst troligt bli steril, så i all hast fick jag genomgå en hormonbehandling för att producera så många ägg som möjligt. Äggen skulle sedan tas ut, insemineras, och frysas ner för att eventuellt kunna användas vid ett senare tillfälle. Vi fick fem befruktade ägg till frysen. Fem ynka chanser att bli med barn, det kändes så oerhört futtigt. Vi skulle säkert inte godkännas för adoption heller på grund av cancern. Jag låg sömnlös på nätterna av stress och kände på mig att det här aldrig skulle gå vägen.

Cancern visade sig vara relativt långsamväxande och den hade inte spritt sig till lymfkörtlarna, vilket var en oerhörd tur. Jag skulle inte behöva ta cellgifter men ändå strålbehandlas och ta medicin i fem år. Medicin som gjorde att jag inte kunde bli med barn. Allt detta var jobbigt, men för mig kändes barnlösheten tusen gånger värre än cancern. Jag gjorde mängder av research och kom efter mycket vånda fram till att jag inte ville göra någon efterbehandling alls. Det var mitt val, vad jag tycke var bäst för mig.

Jag blev som besatt, så fort jag hade opererats började jag tjata på IVF-kliniken att jag skulle få börja sätta in de befruktade äggen. De var minst sagt inte glada över mitt beslut, men de verkade heller inte ha befogenhet att neka mig.

Äntligen har Hanna fått visa dottern Olivia Saharas öken.
Äntligen har Hanna fått visa dottern Olivia Saharas öken.

Min man åkte tillbaka till Laayoune för att jobba och under den här tiden talade vi ofta om att jag också skulle resa tillbaka till Västsahara, men jag kände ett enormt motstånd. Jag som alltid hade varit äventyrlig, kastat mig på nya projekt och rest till konfliktområden, kände mig plötsligt rädd. Cancern hade gjort mig otrygg och när det gällde vår barnlöshet så kände jag en oförklarlig skam. Jag ville helst inte träffa någon, eftersom jag inte orkade förklara. Jag kände mig skör och var helt enkelt inte beredd på att möta världen igen.

Inget av de fem äggen ledde till någon fullgången graviditet, men två år senare skedde ett mirakel på en fertilitetsklinik i Danmark. Utan hormoner och ägglossningssprutor blev jag vid 40 års ålder äntligen gravid, och till slut fick vi vårt efterlängtade barn som vi gav namnet Olivia. Vi tänker oss att oliver är nyttigt och står för hälsa, en duva med en olivkvist i näbben symboliserar FN:s fredsarbete, och så innehåller namnet så klart det fantastiska ordet ”liv.”

"I dag är jag frisk och går på årlig mammografi för att hålla koll på läget"

Planet landar med en rejäl duns. Tillsammans med de andra passagerarna samlar vi ihop vårt handbagage och börjar sakta röra oss mot utgången. Jag tar min dotter på höften och bär henne nedför den smala, branta trappan som tar oss ner till landningsbanan. Den välbekanta värmen slår emot oss.

I dag är jag frisk, och går på årlig mammografi för att hålla koll på läget. Sedan tumören upptäcktes för fem år sedan har jag inte varit tillbaka i Sahara en enda gång, och jag inser plötsligt hur viktig denna resa är för mig. Att få åka hit igen, träffa alla vänner och visa upp vår dotter –  tänk att jag vågade ge mig ut och resa igen.

Jag ser min man i folkmassan och vi får ögonkontakt. Olivia utbrister glatt ”dadda” och vi kramar om varandra. Länge.

Text och foto: Hanna Ivanko

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 4. Nu finns nr 5 i butik – spring och köp för fler intressanta artiklar.

Foto: Katarina Malmström Brown