Varför är allt så normalt?

Efter att ha läst reportaget i mama nr 1jan 08 ”Hanna vägde 1 410 gram” kan jag inte låta bli att fundera och reflektera över att ”alla” graviditeter är sååå normala. När jag läste Maries berättelse gav det i alla fall mej en känsla av att det är viktigt att stå på sig och inte alltid lyssna på de som säger sig veta istället för att lyssna till maggropskänsla.

Hade själv en så kallad normal graviditet med lämnade u-prover som inte stämde under de sista 20 v och en mage som inte ville bli större trots detta inga extra kontroller utan det får vänta 4v till. Fortsätter arbeta i högt tempo då graviditet inte är en sjukdom och jag fött 2 barn tidigare utan komplikationer. i v 32 magen minskat högt blodtryck och äggvita blir skickad till förlossningen endast för koll med orden från barnmorska att det säkert inte är någon fara.

Efter lång väntan görs ctg och viktskattning med 2 läkare som river sig i huvet och beordrar provtagning och kontakt med operation. Ingen förklaring utan bara hör dem prata om att det är en 48-52% för liten vikt på barnet. Beslutas sängläge tillsvidare på BB bland alla bebisar och lyckliga mammor. Trots att barnet är så litet ska jag inte vara orolig utan de vill avvakta till v 35. Alltså 3 v i säng då allt ser bra ut enligt läkarna och trots att mitt huvud dunkar av det höga trycket. tillomed barnläkarna från neonatalavd lugnar när de är uppe och säger att barn i den här viktklassen inte är något att oroa sig för utan det klarar de av med lätthet.

Vecka 34 protesterar både min kropp och barnet inga fosterrörelser påpekar jag vid morgonCTG, barnet sover väl svarar barnmorskan. Får värkar som försöker hävas med bricanyl utan resultat, akut snitt mitt i natten.

Barnet en pojke 1215 gram livlös och får ges hjärtlungräddning innan han återvänder till livet. Så trots sin nätta kropp och att han var pojke visade han på en oerhörd livsvilja som skulle vägt ca 2400-2600gr med tanke på veckorna.

Nu är detta en rosenskimmrande historia med en Casper som ängnar all sin ork åt att äta 4 veckor och 1785 gram senare får vi åka hem helt otroligt. Han är fortfarande drygt 2 år sedan den minste de skrivit ut från neo.

Men det jag vill ha sakt är att vi tycks hamna i en slags normal inställning som gör att det faktiskt lika gärna kan sluta i katastrof värt att tänka på tycker jag. PS bra tidning kändes bra att få läsa att man inte är ensam för det känner man ibland.
MVH Pernilla