Svar till brevet som var i mama nr.10, okt. 2007, Downs inte katastrof.

ANNONS
ANNONS

Hej. Jag blev mamma till lilla Emilia 24/4-07.

Min lilla har downs syndrom. Inget vi visste om utan fick beskedet direkt efter förlossningen. Det var en stor chock. En stor sorg måste jag säga!

Hela vår värld, våra planer rasade. Vi trodde verkligen det var en KATASTROF.

Men nu har det gått drygt 5 månader. Vår underbara Emilia har vuxit och blivit en helt fantastisk liten tös. Hon utvecklas som vilken annan fem månaders bebis. Rullar runt, jollrar, skrattar, skriker ja allt som en bebis kan göra!

Klart det blir säkert skillnader senare i hennes utveckling men det är inget vi kan gå och oroa oss för.

Jag personligen tycker inte man ska experimentera för mycket i en graviditet. Det är ju ändå naturens gång. Men vad är naturligt och onaturligt?

Jag är 28 år och det var aldrig på tal om att vi skulle göra nupp test eller fostervattenprov. Vi frågade men det behövdes inte eftersom jag är så ung- sa min barnmorska. Men om vi hade fått förfrågan skulle vi ha gjort det. Men hur vi skulle ha gjort när svaret visade positivt vet vi inte. Skrämmande men sant.

Så det var skönt på ett sätt att det inte blev så. För nu när jag sitter här med Emilia i famnen, kan jag inte beskriva i ord så lycklig jag är!

Varför jag nu skriver detta brev är delvis för min egen skull och för att visa blivande föräldrar hur bra det kan bli när man får ett barn med Downs syndrom!

Varma Hälsningar En lycklig DS-mamma

NUVARANDE Svar till brevet som var i mama nr.10, okt. 2007, Downs inte katastrof.
NÄSTA Martina Haag, ny bloggare på mama.nu!