Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Sophia, 33, var ofrivilligt barnlös: "Nu har jag fyra döttrar under 2,5!"

Sophia och hennes man Ralph längtade efter barn, men drabbades av missfall efter missfall och stod i kö för IVF. Hade de då vetat hur deras familj skulle se ut idag hade de aldrig trott det. I ett personligt brev till mama berättar Sophia sin fantastiska historia om hur hon och Ralph gick från ofrivilligt barnlösa till föräldrar till fyra flickor på två år!

Det var tisdag morgon den 4 juni 2013, fyra dagar före min 30-årsdag och det kändes som att allt stod på spel. Fingrarna fumlade och darrade medan jag knäppte upp mina jeans, hjärtat slog dubbla slag och andningen var stressad. Jag satte mig på toaletten och tog liksom mentalt sats och ett djupt andetag innan jag kände mig redo att kissa i den vita plastmuggen.

Jag stack ner graviditetstestet i muggen och höll andan. Ville inte se resultatet, vågade inte hoppas ytterligare en gång för att sedan bli totalt nedslagen av den fullständigt bottenlösa besvikelsen och förtvivlan det innebär att se det negativa resultatet. Känslan av att gång på gång bli grundlurad och sviken av sin egen kropp. Känslan av att inte kunna ge den man älskar ett barn. Känslan av att vara totalt misslyckad.

Sophia och Ralph längtade efter barn. Foto: Privat
Sophia och Ralph längtade efter barn. Foto: Privat Foto: Privat

Jag lät tankarna fara iväg lite och började fundera på de år som gått. Jag och Ralph, 33, hade försökt bli gravida i två år och det enda vi lyckats med var att få tre fruktansvärt jobbiga missfall. Vi levde för att försöka få barn, hela livet handlade om det och det var det enda som var viktigt. I övrigt var allt perfekt – båda hade fast anställning, vi bodde bra, var lyckliga med varandra och min 9-åriga son, sedan en tidigare relation, önskade sig inget hellre än ett syskon.

”När mensen kom rasade världen”

Livet blev uppdelat i tvåveckorscykler. Mellan ägglossning och mens var förhoppningarna över att ha lyckats stora, jag analyserade varenda liten förändring i min kropp och tolkade allt som tecken på en eventuell graviditet. När mensen väl kom, alltid punktligt dag 28, rasade världen. Jag grät, mådde otroligt dåligt och anklagade både mig själv och min kropp för att vi aldrig lyckades. Jag funderade ofta på vad som skulle hända med min och Ralphs relation om det skulle visa sig att vi inte kan få barn tillsammans? Jag hade ju Kewin men skulle det räcka för Ralph att ”bara” vara bonuspappa? Han var dock betydligt lugnare än jag och var alltid den starka av oss två.

Efter att ha sökt hjälp på en fertilitetsklinik och genomgått en rad olika tester och provtagningar visade det sig att vi båda hade jättefina resultat och värden och det fanns ingen uppenbar orsak till att vi inte lyckats behålla en graviditet. Vi fick diagnosen ”Ofrivilligt barnlösa”.

”Jag tror att fertilitetsläkaren såg smärtan i oss”

Vår läkare satte upp oss på kölistan till IVF och plötsligt började vi se ett litet ljus i mörket. Problemet var bara att vi stod inför sommar och semestertider så någon IVF skulle inte hinnas med förrän den hösten, 2013.

Jag tror att vår underbara fertilitetsläkare såg smärtan i oss när vi satt där i hennes rum med tårfyllda ögon, för plötsligt sa hon något som skulle komma att förändra hela vårt liv:

– Vill ni så kan jag skriva ut en enkelkur Pergotime som ni kan testa i väntan på IVF?

Jag hade stenkoll på vad Pergotime var för något – en tablett som du tar några dagar under din menscykel för att öka äggproduktionen och dessutom öka kvaliteten på äggen. Sedan får man åka in och göra ett ultraljud för att se så man inte fått för många äggblåsor då det kan innebära en risk för både trillingar och fyrlingar.

Man blir informerad om de ökade riskerna/chanserna att få tvillingar och har man fått ett ”okej” av läkaren så åker man hem, tar en spruta i magen som garanterar att ägget/äggen släpper och sedan ska man ha sex. Vi fick ett ”sexschema” och ett testdatum – tisdagen den 4 juni…

Jag lämnade toaletten utan att ägna testet en blick. Ralph fick gå in och titta.
– Det är positivt Sophia! Du är gravid! Vi ska ha barn! ÄNTLIGEN!

”Vi började snart fundera på vad nästa steg skulle bli”

Jag tittade på testet och såg ett blått plus. Tårarna rann nerför mina kinder och lyckan jag kände går inte att beskriva. Äntligen hade vi lyckats, äntligen var det vår tur!

Graviditeten gick fort och på utsatt dag den 12 februari 2014 föddes vår efterlängtade lilla Stephanie. Vi njöt för fullt i vår babybubbla och snart började vi fundera på vad nästa steg skulle vara. Skulle vi skydda oss mot en ny graviditet eller skulle vi strunta i det ifall vi måste ha hjälp av Pergotime igen? Vi ville ha ett till syskon förr eller senare, så vi valde att strunta i preventivmedel, det hade ju inte behövts tidigare direkt så vi resonerade som så att blir det så blir det.

Stephanie föddes i februari 2014. Foto: Privat
Stephanie föddes i februari 2014. Foto: Privat Foto: Privat

När Stephanie var drygt tre månader började jag må konstigt och någonting sa mig att jag var gravid men det kändes helt orealistiskt med tanke på vår bakgrund. Jag kunde inte riktigt få bort de tankarna så vi köpte ett graviditetstest för säkerhets skull.

Ett stort, blått plus trädde fram och jag kunde inte tro mina ögon! Vi hade lyckats helt spontant – på första försöket! Alla tankar snurrade i mitt huvud och jag insåg snabbt att det kommer bli väldigt tätt mellan barnen, tolv månader ganska exakt. Glädjen tog över fullständigt så någon plats för oro fanns inte. Vi njöt, pratade, ältade och försökte förstå hur vi hade kunnat lyckats med detta istället.

”Rutiner var nyckeln till framgång för vår familj”

Den 1 mars 2015, 17 dagar efter Stephanies 1-årsdag, föddes lillasyster Michelle. Livet från att ha en liten bebis till att plötsligt ha en nyfödd och en ettåring var riktigt omtumlande och vi hade nog inte riktigt kunnat föreställa oss hur det skulle vara. Vi kom snabbt på att rutiner var nyckeln till framgång för vår familj.

Sophia med Michelle, Stephanie och Kewin. Foto: Privat
Sophia med Michelle, Stephanie och Kewin. Foto: Privat Foto: Privat

Sakta började vi komma in i vardagen igen och jag kände att jag började få lite kontroll över livet som trebarnsmamma. Vi njöt av vår familj och kände oss nöjda med att nu ha tre fantastiska barn, så att skydda oss för fler graviditeter kändes nu som ett bra val.

Vänner och familj skojade och frågade om de skulle boka upp sig för ett tredje dop kommande sommar? Det blev lite av en grej. Vi skrattade och talade om att vi var nöjda och att det inte skulle bli fler syskon. Om vi bara vetat hur fel vi hade!

I början av augusti 2015 satt jag och tittade lite i min mobil och insåg att min mens var sen en hel vecka! Detta sker inte, så jag blev lite fundersam.

”In och kissa nu så att vi vet!”

Ralph var iväg i ett ärende men ringde mig och frågade om han skulle köpa med sig något hem.

– Går du förbi ett apotek så köp med dig ett graviditetstest, sa jag.

Jag kunde riktigt höra hur han tappade andan i andra sidan luren.

– Är du gravid?!

– Absolut INTE, men jag vill utesluta det eftersom min mens är lite sen.

Jag kände mig inte det minsta gravid och hur skulle jag kunna vara det? Vi hade ju använt kondom.

Ralph kom hem med andan i halsen och gav mig testet.

– In och kissa nu så vi vet!

Jag såg resultatet direkt. Det var positivt.

Världen rasade, tårarna sprutade och jag gömde ansiktet i händerna samtidigt som jag skrek rätt ut!

– Neeeeeej!

Vad var det som hände? Hur var detta ens möjligt?

Under de kommande veckorna mådde både jag och Ralph dåligt, vi slets mellan de olika alternativen och under långa perioder pratade vi inte ens om graviditeten. Vi funderade var och en för sig och beslöt oss för att börja med att boka tid för ultraljud och samtal.

”Barnmorskan berättade att hon hade skyldighet att berätta allt hon sett på ultraljudet”

Vilken otroligt jobbig situation vi befann oss i! Från att ha längtat, kämpat och gjort allt i vår makt för att få ett gemensamt barn, till att sitta här, gravida, och inte veta alls hur vi skulle göra.

Kondomen måste ha spruckit utan att vi märkt det, vilket tydligen är vanligare än man tror enligt barnmorskor vi pratat med.

Barnmorskan frågade om vi ville se på skärmen under ultraljudet men vi var inte redo för det, vi visste ju inte var detta skulle sluta. När undersökningen var klar satte vi oss ner och pratade. Vi fick reda på att vi var i vecka 11+3 och att allt såg bra ut.

Barnmorskan berättade att hon hade skyldighet att berätta allt hon sett under undersökningen och vi nickade instämmande utan att ha en aning om vad hon faktiskt syftade på…

– Det är tvillingar, sa hon.

Tiden efter beskedet kan bara sammanfattas med ett enda ord: Kaos!

Jag och Ralph grät, bråkade, pratade, skrattade och visste varken ut eller in. Tankarna snurrade: Får vi plats med fem barn? Orkar min kropp med ytterligare en graviditet så tätt inpå och dessutom en tvillinggraviditet? Vad ska folk tycka och tänka om oss? Försämrar det här livskvaliteten för våra barn? Klarar vår relation detta?

”Livet blev inte som vi tänkt oss – det blev så otroligt mycket bättre!”

Vi vägde för- och nackdelar mot varandra, och så höll vi på i ytterligare ett par veckor innan vi båda landade i beslutet att vi som par och som familj skulle klara detta tillsammans!

Den 17 mars 2016, 16 dagar efter Michelles 1-årsdag och en dryg månad efter Stephanies 2-årsdag, föddes våra älskade tvillingtjejer Caitlyn och Melanie. I samma sekund de föddes visste vi att vi tagit rätt beslut.

Caitlyn och Melanie är idag sex månader. Foto: Privat
Caitlyn och Melanie är idag sex månader. Foto: Privat Foto: Privat

Idag är Kewin tolv år och en fantastisk storebror till sina fyra småsystrar, och han är deras största idol.

Stephanie är 2,5 år, Michelle är 1,5 år och Caitlyn och Melanie är snart sex månader. Livet blev inte alls som vi tänkt oss – det blev så otroligt mycket bättre!