Nya tankar om vintertid

05.15….försöker somna om. Tankarna börjar komma igång, vad som behöver göras under dagen, glömda samtal och outrättade ärenden dyker upp. Känns först kreativt, men ganska snart liknar de alltmer en ångestcirkel. Behöver bryta och gå upp, hela kroppen säger det. Mellan maken och mig ligger sonen, på en madrass på golvet dottern (inte intresserad av trängseln i sängen, men vill ju ändå vara med…). De sover lätt så här dags på dygnet, en uppstigning innebär att jag vränger även deras dygnsrytm. Tills slut blir det ändå dags att ”vakna” och vardagskarusellen drar igång med packning av väskor, bilköer och jobb. Hämtar barnen vid fyra, dags för läxor och middag. När Bolibompatruddelutten drar igång är det bäckmörkt ute och kroppen börjar signalera läggdags. Hundpromenaden som i den ljusa världen är en härlig markör mellan arbetstid och fritid känns nu som en påtvingad språngmarsh från nattbussen. Godnattsaga och: ”mamma, snälla ligg hos mig”. Det är klart, älskling. Småprat och närhet som inte hunnits med. Efter dagens alla ljud och intryck blir det plötsligt tyst, mörkt och varmt. Ljuvligt. Vaknar klockan tio med ett ryck. NEJ, jag skulle ringt dit, gjort det, pratat en stund med maken. Jag kanske vaknar till om jag bara sätter mig framför TVn en stund. 23.20…vaknar till framför Seinfeld och säger god natt till maken och stupar i säng.
Det är vintertid. Vart tog ljuset, möjligheterna, tiden vägen? Vintertid, huh.
Jag vet ju att det inte är något jag kan göra något åt, förändra eller ens påverka, men att jag måste förhålla mig till det. Kan inte längta bort en dryg tredjedel av året. Vet att bara jag kan göra ett val om hur jag lägger upp mitt liv och hur jag väljer att förhålla mig till det jag inte kan påverka. Bara jag kan göra ett aktivt val. Och jag ska, jag ska… ska bara sova lite först.

/Jennie

NUVARANDE Nya tankar om vintertid
NÄSTA Jag är så lycklig!