Förälder till ett annorlunda barn

Hej
Jag är mamma till ett annorlunda barn. Precis som Annelie i Göteborg reagerade
jag också när jag läste artikeln om Ulrika Nilsson. Tyvärr orkar jag inte bli
arg över ett sådant uttalande längre. Jag kan bara konstatera att Ulrika inte
kan ha särskilt många ”annorlunda” människor i sin bekantskapskrets.

Det är så mycket som tar kraft när man har ett annorlunda, handikappat barn.
När man pratar om fosterdiagnostik är det oftast bara Downs syndrom som nämns.
Som om det är det värsta som skulle kunna hända. Sällan pratas det om alla
andra, mycket värre kromosomförändringar eller andra typer av sjukdomar och
skador.

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag älskar min dotter precis
lika mycket som mina andra barn. Men det tar mycket kraft och jag önskar ibland
att omgivningen kunde förstå det. Allt som är självklart med vanliga barn måste
vi kämpa för. Visst finns det hjälp att få. Vi bor i ett fantastiskt land, med
fantastiska människor som hjälper oss att ta hand om vår dotter (jag har slutat
klaga på de höga skatterna), men det finns också massor av inkompetenta
människor, som lustigt nog, ofta jobbar med att fatta beslut.

Jag tycker om er tidning, eftersom den inte har en massa artiklar om hur långt
en ettåring ska ha kommit i sin utveckling och vad en fyraåring ska kunna osv.
Det är ganska knäckande när man har en 9-åring som är som en bebis.

Som ett sätt att bearbeta alla möten som gjort mig upprörd och ledsen har jag
börjat skriva. Jag har försökt tänka tillbaka och minnas hur jag blivit bemött
av olika personer och myndigheter. Jag vet inte riktigt vad det ska bli av det
jag skrivit, kanske blir det bara kvar i datorn eller så får jag en dag tid och
ork att publicera det på något sätt.

Jag skickar med en del av det jag skrivit. Kanske någon på rer edaktion lär
sig något eller får något att tänka på. Det skulle för övrigt vara ”roligt”
att läsa mer om föräldrar med annorlunda barn.

Med vänliga hälsningar
En annorlunda mamma