Veronica, 40: Flickor med ADHD måste få lika mycket hjälp som pojkar

Veronica Cech, 40, har en son med ADHD, men har noterat att flickor med samma diagnos inte alls får lika mycket hjälp och stöd som pojkar. Det är dags att göra något åt detta, det är väl #intesåkonstigt?

Jag växte upp med en nära anhörig som hade särskilda behov. Hon hade svåra vredesutbrott, åt bara vissa saker, var annorlunda. Idag, med det jag vet, så skulle jag säga att hon hade och har ADHD med någon form av autistiska drag. Men då ”fanns inte” den diagnosen för särskilt många barn och särskilt inte för flickor. Flickor ”fick inte” ADHD.

Idag 30 år senare är det tyvärr fortfarande så. Även nu har jag en nära anhörig med en av BUP konstaterad diagnos; ADHD med autistiska drag. En flicka på åtta år. Jag har själv en nioårig son med samma diagnos. De kunde inte vara mer olika, men de hamnar ändå inom samma diagnos.

ADHD hos flickor
Veronica Cech.

Som många npf-föräldrar (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) vet så rör ju sig både ADHD och autism inom spektrum. Hur diagnoserna yttrar sig är väldigt olika. Flickor får ofta hjälp och/eller diagnos senare i livet. Många gånger uppmärksammas dessa flickor inom vården då de eller anhöriga söker hjälp för självskadebeteende, depression eller ätstörningar. Självklart döljer inte alltid detta beteende en underliggande diagnos, men det är inte heller ovanligt.

Tjejer lär sig tidigt att anpassa sig för att passa in i rollen för hur en tjej ska vara. De vänder stressen och pressen inåt så att de seglar under radarn i många år för att sedan krascha när skolan till slut blir för krävande. Eller kanske klarar de sig genom skolan men kraschar senare i livet. Eller så kraschar de inte alls, men går genom livet och känner sig annorlunda.

I Sverige finns idag inte mycket kunskap eller särskilt mycket forskning kring flickor och ADHD. Tjejen jag känner gick igenom två psykologer, läkare och skolpersonal och ”lurade” dem alla. Först när hon fick träffa psykologen från BUP visade sig problematiken. Ingen kunde se hur hon kämpade för att klara av allt det där som hennes jämnåriga fixade utan problem. Men hemma kom krascherna. Skrik och gråt. Sammanbrott.

Jag vet att föräldrarna bad förskolepersonal om tips på hur de kunde hjälpa sin dotter. Som svar fick de att personalen inte kunde ”känna igen” barnet som föräldrarna beskrev. För i förskolan och senare i skolan var ju allt så bra. Flickan ansågs vara social och energisk. Att hon sedan sällan blev bjuden på kalas eller att det inte fungerade att leka i grupp kunde ju vara ett problem, men inget skolan tyckte var problematiskt.

LÄS MER: Cecilia Öhrn: ”Jag har lärt mig att inte längre be om ursäkt för mitt barn”

Men i hemmet fortsatte sammanbrotten. Att barnen visar sin trötthet i hemmet är i sig inget konstigt eller ovanligt. I samband med mina egna barn pratade jag med vår högt älskade BVC-sjuksköterska om detta och hon hävdade att detta är det sätt majoriteten av barnen beter sig på. Att man i hemmets lugna och trygga vrå kan avreagera sig och visa hur man egentligen mår. I skolan finns förväntan. Man vill vara som alla andra. Man vill inte sticka ut.

För flickor är dessa krav oftast fler än för pojkar. Det vi vuxna kvinnor känner när det gäller förväntan på hur kvinnor ”ska vara”, visar sig redan i tidiga skolåren. Då flickor med ADHD inte alltid är utåtagerande blir de inte heller alltid synliga på samma sätt som pojkar och skola och samhälle behöver inte reagera eller agera.

Vi är många npf-föräldrar som får kämpa för att våra barn ska få en jämlik skolgång, vi får också kämpa för att våra flickor ska ges samma uppmärksamhet och möjlighet till rätt hjälp som pojkarna. Som vuxen kvinna vet jag att om min arbetsplats blir för krävande för mig så finns hjälp att få i form av ergonomiska anpassningar, eventuella sjukskrivningar och företagshälsovård. Som flicka med särskilda behov i skolan kan du få höra att du ska ”skärpa dig”, ”hålla ihop”, ”sluta tramsa, han skojar ju bara”. Du fostras tidigt in i att förneka dina känslor och dina reaktioner utav samhället, förskola, skola och i viss mån även anhöriga.

LÄS OCKSÅ: Lång lyxig weekend i solen – följ med mama till Palma i oktober!

Missförstå mig rätt. Självklart finns det bra skolor, förskolor och bra personal inom samhällets instanser. Men det vi vet är att exempelvis svenska skolan idag inte vet tillräckligt om npf och därmed inte heller tillräckligt om flickor med npf.

Hos dessa flickor finns en enorm kreativitet. Precis som hos pojkar med ADHD finns en enorm drivkraft och om man kan rikta den mot något som barnen växer av finns det inga gränser för vad de kan åstadkomma. De här flickorna behöver få rätt hjälp för att må bra. Ju tidigare, desto bättre.

Som npf-förälder är det väldigt lätt att tappa hoppet då vi ofta möts av dystra framtidsutsikter för våra barn. Det är lätt att fastna i hopplösheten. Men det får vi samtidigt inte göra då vi måste fortsätta att kämpa för våra egna och andras barn och tro på en framtid där allas möjligheter blir verklighet.

LÄS OCKSÅ: Därför får du gråa hår när du blir förälder

Den flicka som jag här beskrivit vill bli rockstjärna OCH rädda världen. Så vårt arbete som vuxna och som samhälle blir ju då att göra allt för att hon ska kunna få göra just detta, och det är väl inte så konstigt?