Alla förskolekompisarna var bjudna - utom hennes dotter. Författaren Sofie Sarenbrant har sjäv fått uppleva hur det känns när ens barn inte är välkommet på kalaset.

Sofie Sarenbrant

Ålder: 37.

Familj: Make, två döttrar, 10 och 8.

Bor: I villa i Bromma, Stockholm:

Gör: Författare.

Aktuell:
Med sin sjätte deckare ”Avdelning 73”.

Grunden för utanförskap och mobbning läggs redan på förskolan – av oss föräldrar. Jag vet inte hur många gånger jag har sett kalasinbjudningar ligga på några lyckligt lottade utvalda, omtyckta barns hyllor, medan några andra har gapat tomma, ibland endast en eller två. Bara vid tanken måste jag ta ett djupt andetag, lugna ner mig och inse att ingen vill något illa. Men det är svårt för en person som jag, som har växt upp med erfarenhet av att bli utfryst och inte duga som jag är, att acceptera att det får gå till så här.

Jag förstår inte hur vuxna människor kan motivera för sig själva att det är okej att låta fyraåringen bestämma vilka som inte är välkomna. Min största invändning mot denna form av mobbning, oavsett om man bjuds in på ett synligt sätt på förskolan, eller via mejl eller inbjudningskort hem till brevlådan, är att VISSA BARN ALDRIG BLIR BJUDNA.

Du vet, de där barnen som ofta är för sig själva på skolgården, som aldrig får frågan om att följa med en kompis hem. Det är de barnen jag syftar på.
De där barnen som ingen förälder som själv har barn med kompisar någonsin ser mer än i periferin. Ensamma barn, barn som är utanför. Barn som förväntansfullt letar efter kalasinbjudan som de andra viftar glatt med i luften, bara för att konstatera att deras hylla är tom.

Det finns en händelse som jag helst skulle vilja glömma och som jag hoppas att min dotter redan har förträngt. Den utspelade sig bara några hus från vårt i det idylliska Bullerbyliknande Bromma. Jag promenerade med min familj på vår gata en lördag, helt ovetande om att vi gick rakt mot minerad mark. En bit bort fladdrade några ballonger till vid ett trappräcke, och min dotter såg till sin stora glädje att alla hennes förskolekompisar var på väg dit. Ganska snabbt insåg jag och min man att det var fråga om ett kalas, men vi var inte tillräckligt kvicktänkta. Därför hann min upprymda dotter springa hela vägen fram och in i tamburen innan min man hann ifatt henne. ”Tyvärr gumman, du är inte bjuden”, sa han naturligtvis inte, även om det var just så det var. I  stället sa vi till henne att vi skulle bort på en annan grej och att det var därför hon inte kunde vara med.

De andra föräldrarna såg något förvirrade ut, och jag vände dem snabbt ryggen för att inte visa min förtvivlade uppsyn. Jag grät inombords och ältade detta scenario i mitt huvud om och igen. Var alla flickor bjudna utom min dotter? Hur tänkte de? Skulle jag ha sagt något? Jag ställde aldrig frågan rakt till föräldrarna, skadan var redan skedd.

Tough shit, livet är orättvist, kanske du tänker nu. Jag är beredd att hålla med om det, men kontrar med att alla människor är lika mycket värda. Och den inställningen ska varken du eller jag krossa för ett litet barn. Vi vuxna behöver inte skynda på vetskapen om att livet kan vara orättvist. Motgångar och prövningar kommer alla att stöta på vad det lider.

Nej, jag skulle önska att vi föräldrar lyfte blicken och såg oss omkring. Såg andra än våra egna barn för ett ögonblick. Om någon i klassen är utanför tycker jag att det är allas angelägenhet, inte bara det drabbade barnet och hens föräldrar. Det går inte att blunda för någon som är ensam, och det tycker jag att man som förälder ska lära sina barn från början. Man kan inte tvinga barn att tycka om någon, men man kan uppmana dem att fråga andra hur det är, bjuda in till lek i gruppen och visa att man får vara med. Medmänsklighet kallas det. Människovärde. Mina barn skulle aldrig få välja bort någon eller några ”jobbiga” klasskompisar till sitt kalas. Det kanske är just de barnen som behöver känna sig som mest välkomna. Nu menar jag inte att du ska bjuda hela förskolan när ditt barn fyller år. Men det finns sätt som gör det väldigt tydligt för barn varför vissa får komma och andra inte. En enkel, men kanske tråkig, lösning är att bjuda alla flickor eller alla pojkar om man inte har möjlighet eller lust att ha ett jättekalas med hela gruppen. Alternativet är att ha kalaset tillsammans med någon annan, för att få ned kostnaderna om man tänker hyra in sig på ett lekland. Eller också skippa klass­kalas och bjuda till släkt­kalas. Allt som går att förklara logiskt kan barn köpa, men när 75 procent av flickorna blir hämtade på skolan för att gå på kalas och några få står kvar utan att ha blivit utvalda, då är världen grym.

Det är som att bli sist vald på gympan (eller inte vald alls), vilket några kanske minns hur det kändes. Jag glömmer i alla fall inte hur det är att få vara skrapet på slutet, den person som man lika gärna kunde ha varit utan. Den som kanske ställer till det mer än gör nytta. Den känslan vill jag inte att något barn ska behöva vara med om.

Krönikan är publicerad i mama nr 5, 2015.


NUVARANDE Sofie Sarenbrant: ”Sluta kalasmobbas!”
NÄSTA Vaniljbullar i långpanna – så gör du mysigaste fikat