Ronja, 23: ”Det är dags för ett öppnare sinne kring separationer”

mama-läsaren Ronja och hennes sambo insåg att de inte längre var kära i varandra, men att de däremot var bästa vänner. När deras son var nio månader valde de att separera och idag lever de varannan vecka-liv, men umgås ändå som familj. I läsarkrönikan önskar Ronja att folk kunde lita på att alla föräldrar gör sitt bästa för att hela familjen ska må bra.

När jag och mitt ex skulle separera drog vi oss för att berätta det för folk. Vi visste ju precis hur de skulle reagera. De skulle bli ledsna, tycka att det var hemskt och ställa tusen frågor om hur vi skulle klara det praktiskt, när vi nu hade barn ihop.

Läsarkrönika om varannan vecka-livet

Ronja med sonen Vincent, som fyller två år i mars.

Men vi två visste redan från början hur allt skulle bli. Det var ju kärleken som fattades oss, inte vänskapen.

Jag kan med gott samvete säga att varken jag eller mitt ex har fällt en enda tår över vår separation, utan istället tagit vara på varandra utan krav på sexliv eller framtidsplaner som vi inte ens såg fram emot.

Däremot har det tagit tid för alla andra att förstå. De som har haft alla dessa frågor, åsikter och förutfattade meningar om vår separation. De som inte förstått att vi faktiskt är bästa vänner, som har barn ihop.

Vi två började som goda vänner och det tog ett ganska bra tag innan vi tog steget till att bli ett par. Vi blev gravida och vår son kom. Efter distansen som ofta uppstår när det kommer småbarn in i bilden, var det svårt för oss att hitta tillbaka till kärleken igen. Vi insåg då att istället för att försöka vara kära i varandra, så mår vi mycket bättre av att erkänna att vi faktiskt bara är vänner. Otrolig vänskap men ingen kärlek.

Varför har man så mycket åsikter, tankar och funderingar kring andra människors separationer?

Vi fortsatte att bo tillsammans i nio månader efter att vi bestämt oss för att inte längre vara ett par. Visst, det var inte alltid lätt att leva med någon som jag visste att jag inte skulle vara med för evigt, men vi gjorde det bästa av situationen.

Jag får ofta höra hur underliga vi är som ringer varandra dagligen, träffar varandra flera dagar i veckan och umgås som precis det vi är; bästa vänner. Och så har vi barn ihop.

Visst, vi kanske avviker från normen, men finns det verkligen ett bättre sätt att separera på? Och frågan är också, varför har man så mycket åsikter, tankar och funderingar kring andra människors separationer? Ska vi inte bara lita på att alla familjer hittar sina egna bästa lösningar för att få livet att fungera för att alla individer ska må bra?

Det är tråkigt att en separation alltid ses som någonting negativt och hemskt, istället för en möjlighet för familjen att må bättre fast på olika håll.

Jag kan säga att jag lever i en drömsituation efter vår separation

Jag är själv uppvuxen med föräldrar som knappt kunnat vistas i samma rum förrän på äldre dagar. Jag har tvingats flytta ett trettiotal gånger, gått igenom rättegångar, vårdnadstvister och allt vad det innebär. Jag förstår vad fördomarna om separation och skilsmässa kommer ifrån, men är det inte dags för ett lite mer öppet sinne?

Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag lever i en drömsituation efter vår separation. Mitt ex är min absoluta favoritperson. Jag lever ensam med min son men umgås med både exet och honom åtminstone en gång i veckan. Vi har fredagsmys, sover hos varandra och vabbar tillsammans om det finns möjlighet.

Men det mest fantastiska är att jag ser lyckan i min sons ögon när han träffar sin pappa, ser den fina relationen de har och låter dem få en alldeles egen vardag, i en alldeles egen lägenhet som bara de två delar. Men som även jag får vara en del av när jag vill.

Jag tror att vi kan skada ett barn på en mängd andra sätt, än just genom att leva varannan vecka-liv

Både jag och mitt ex får egentid, egentid till att tänka, andas, och vara den där egna individen som man annars snabbt glömmer bort när man fått  barn. Jag kan till och med dejta. Men personen jag ringer om kvällarna när vår son har somnat, eller när jag bara känner mig lite ensam, är just mitt ex.

Jag tror på att ett barn alltid mår bäst av två lyckliga föräldrar. Om de sedan är tillsammans eller bor på olika håll är nog inte det som spelar mest roll. Jag tror att vi kan skada ett barn på en mängd andra sätt, än just genom att leva varannan vecka-liv.

Hellre två lyckliga föräldrar isär, än två olyckliga föräldrar tillsammans.

Vill du skriva en krönika för mama.nu?

Under 2017 kommer vi att publicera flera läsarkrönikor på mama.nu, så har du ett ämne du brinner för är du välkommen att skicka din krönika till Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se

(Obs! Texten kan komma att redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

NUVARANDE Ronja, 23: ”Det är dags för ett öppnare sinne kring separationer”
NÄSTA Nu får världens första fertilitetsapp klassas som preventivmedel