”Nej Joakim Lamotte, vi daltar inte med våra barn – vi kämpar”

Skribenten Joakim Lamotte gick till hårt angrepp mot ”daltande föräldrar” i en krönika i Göteborgs-posten i söndags. Journalisten Cecilia Öhrn ger svar på tal.

Annonsen laddas.

Fler än jag som har tröttnat på skribenter vars krönikor går ut på att döma och kritisera föräldrar? Till dig Joakim Lamotte, har jag en sak att säga och det är att din krönika ”Daltande föräldrar skapar osäkra barn” suger från början till slut. Och jag ska förklara varför. Du börjar med att det inte är din sak att lägga dig i hur andra uppfostrar barn, och sedan är det exakt det du gör genom hela texten. Dessutom helt utan finess.

Du sitter på restaurang och bevittnar en familj vars barn vill ha vaniljglass till middag. Föräldrarna nekar först och tumult uppstår. Och eftersom du inte sköter ditt och skiter i andra så får vi alla detaljer. Köttbullstallrik i golvet, hallonsylt på golvet, servitris på knä som torkar upp hallonsylt och föräldrar som inte har vett att be om ursäkt. Sedan kommer vaniljglassen in och pojken är nöjd, men det är inte du så du går hem och skriver din krönika.

Joakim, vem är du att ta dig friheten att nedvärdera dessa föräldrar till uselhetens botten? Vad vet du om deras bakgrund? Vad vet du vad som hände den här familjen en timme tidigare? Vad vet du överhuvudtaget om deras liv, och vem är du att lägga dig i deras och alla andra ”handlingsförlamade” föräldrars liv som du raljerar över i din krönika? Du menar att de daltar. Jag menar att de kämpar.

Att vara förälder är inte svart eller vitt. Det finns oändligt många nyanser däremellan. Det finns olika grader av trots, bara för att nämna något som alla går igenom. Och så finns det barn med funktionshinder som inte syns. Barn med diagnoser som behöver ett helt annat förhållningssätt än det som faller inom normen för vad som fortfarande anses god och riktig barnuppfostran. Och till skillnad mot dig som bara vill skrika rakt ut så väljer vi att möta våra barn lågmält och metodiskt. Ju hetsigare barnet blir, desto lugnare blir vi. Du säger fortfarande daltar? Jag vidhåller kämpar.

Och jag vet vad jag pratar om. Välkommen hem till mig när som helst så lovar jag att du skulle ha stoff till så många krönikor om ouppfostrade barn och daltande föräldrar att du till slut skulle få nog. Men vet du vad, jag och väldigt många med mig gör så gott vi kan efter våra förutsättningar. I mitt fall vet jag oftast vad som funkar och inte funkar, men lika ofta vet jag inte ens det och då uppstår det situationer som för en oinsatt blir ett samtalsämne bakom ryggen, eller ja, en krönika.

Det jag inte förstår, det är vad syftet är med att så hårt kritisera en ögonblicksbild av en föräldrasituation? Är det för att hjälpa oss att bli bättre föräldrar? För att piska upp en icke konstruktiv diskussion? Få digital bekräftelse av dina geliker?

Men vet du vad det här gör med mig, och många med mig? Det skapar osäkra föräldrar. Föräldrar som redan är osäkra och hårt utsatta i sin föräldraroll, som kanske äntligen har hittat en harmoni men som någon tar sig friheten att kasta i golvet och stampa på.

Hur vore det om folk runt omkring istället för att dra förhastade slutsatser, lyfte blicken för att försöka se helheten? Om de ens har den rätten. För det här med att vara förälder kan vara både svårt och komplicerat, och inte minst oerhört personligt. Jag är helt övertygad om att de allra flesta föräldrar gör allt de kan för att vara den bästa föräldern till just sina barn.

Avslutningsvis Joakim skulle jag vilja se dig i någon random situation med dina barn. Fast jag antar att du såklart har helt och hållet genomväluppfostrade barn som lyder minsta vink i ditt lika perfekta föräldraskap, där en fråga om vaniljglass till middag är det absolut värsta som någonsin skulle kunna hända dig.