Manne Forssberg: ”Vi borde behandla barn som hundar”

mamas krönikör Manne Forssberg funderar över gränssättning och hur det kommer sig att vi förväntas vara så mycket hårdare mot barn än mot hundar.

ANNONS
ANNONS

Jag är en sådan där mesig förälder som är värdelös på att sätta gränser. Jag säger nej i tid och otid, men väldigt ofta kommer jag på att gränsen var helt onödig och ändrar mig.

Till exempel: Jag och mina två barn skulle åka till ett studsmattelekland efter skola och förskola. Vi hade bråttom och mellanlandade hemma för att byta om snabbt. ”Jag vill ha klänning!”, sa min äldsta dotter. ”Nej, det funkar inte när man hoppar studsmatta.”, sa jag. ”Jag vill också, ha klänning!”, sa min yngsta dotter. Då fick jag någon typ av sammanbrott och såg lätt gråtfärdig ut. Barnen gick med på att ta på sig tights, med hänsyn till mitt bräckliga mentala tillstånd. Det dåliga föräldraskapet förkroppsligat.

I bilen fick jag en esprit d´escalier, eller en esprit de voiture om man ska vara exakt. Det går väl alldeles utmärkt att hoppa studsmatta i klänning om den inte är för snäv eller för lång. Jag hade haft fel. Fullständigt onödig strid att ta och fullkomligt ovärdigt sätt att vinna den på. Barnen lärde sig ingenting alls om vilka klänningar som passar när man hoppar studsmatta. De lärde sig bara att vara till lags.

Senare på kvällen googlade jag gränssättning och nejsägande i ett försök till självhjälp. Jag insåg snabbt att väldigt många är oroliga över såna som jag:

”Vart har det viktiga föräldraansvaret tagit vägen?” ”Ta kommandot” ”Var en ledare” ”Varför vågar inte dagens föräldrar säga nej?” ”Barnuppfostran handlar om att sätta gränser!” ”Våga lära ditt barn att förstå ett nej”. Den gamla vanliga längtan efter hårdare föräldranypor.

ANNONS
ANNONS

Först kände jag mig som en djupt misslyckad typ. Sedan funderade jag på om det verkligen stämmer att jag och resten av dagens föräldrageneration är en förskrämd skara som är livrädda för våra barn. Jag själv och folk i min omgivning sätter ju gränser hela tiden. Gå inte dit, sitt inte där, nej du får inte, sluta genast och så vidare i all oändlighet.

Sedan snubblade jag över hunduppfostringartiklar. Där handlade allting om att man skulle vara ickeauktoritär, följsam, samspela snarare än leda, belöna snarare än bestraffa och att skapa goda förutsättningar för lydnad.

Hur kommer det sig att vi förväntas vara så mycket hårdare mot barn än mot hundar? Varför pratar vi inte mer om respekt för barnen och om kvaliteten på nejsägandet snarare än frekvensen?

Tillbaka till klänningen. Så här borde jag ha sagt: Om du ska ta en klänning är det viktigt att den inte är för snäv eller lång så att det blir svårt att hoppa.

Det är ganska lätt att säga nej med stadig röst, men sällan särskilt fruktbart. Utmaningen är att vägleda sina barn och ge dem beslutsunderlag snarare än kommandon.

Man kan aldrig lära ut respekt och lyhördhet om man inte är respektfull och lyhörd. Man kan inte ge barnen integritet om man tar makten över dem. Man kan inte få förståelse om man inte motiverar de gränser man sätter – bara blind lydnad och ögontjäneri. Vi borde behandla barn som hundar, allra minst.

LÄS OCKSÅ: Cecilia Blankens: ”Vinner Donald Trump flyttar jag till Kanada!”

ANNONS
ANNONS

Missa ingenting från din favoritsajt – ladda ned appen mama nu!

mama-nu-app-logo-1-150x150

NUVARANDE Manne Forssberg: ”Vi borde behandla barn som hundar”
NÄSTA Sjuka barn? 16 stadier av vabbande vi ALLA går igenom ;)