Manne Forssberg: Tack alla mammor för allt ni gjorde – som vi tog för givet

Krönikören och mama-bloggaren Manne Forssberg har stannat upp och tänkt på de saker han aldrig tackat sin mamma för.

När jag var barn och vi åkte till landet knackade min mamma på i så gott som varenda hus i hela Hälsingland för att försöka hitta en lekkamrat till mig. Jämt var hon ute och knackade dörr. Antingen fanns inga barn i huset eller så ville barnen inte leka med en främling. Mamma gav sig aldrig. Jag skämdes ihjäl. Jag hatade henne för att hon gjorde något så pinsamt. 

Till slut lyckades hon. Jag blev kompis med en jämnårig kille och dagarna blev korta, intensiva och glädjefyllda. Vi var med varandra varje dag. Han lärde mig om fiske och jag lärde honom om onani. 

Ändå tackade jag aldrig mamma. För det är tyvärr så att de som betyder allra mest för oss ofta värderas lägst. Jag tog hennes omsorger för givna. När hon knackade dörr tyckte jag att hon var hopplöst pinsam. När hon lyckades fixa en vän till mig glömde omedelbart bort att det var hennes förtjänst att livet fylldes av innehåll. Det var självklart att hon skulle vara fullkomligt självutplånande i sina omsorger om mig och mina fyra syskon. 

På twitter berättar en man om hur hans mamma stickade väldigt realistiska NHL-tröjor till honom när han var liten. Hon hade inte råd att köpa riktiga matchtröjor men satt nätterna igenom och stickade för att ändå uppfylla hans önskningar. Han tackade henne aldrig. 

En kompis berättar att hennes mamma ständigt var redo att hämta henne under tonåren, oavsett var hon befann sig eller vad klockan var. Hon tackade aldrig för skjutsen. Istället skämdes hon svårt och förbannade sitt öde. Hon hade velat åka med de tio år äldre Subaru impreza-killarna istället.

Föräldraskapets paradox är att ju bättre föräldrar är desto mindre tacksamhet får de. Mammor sätter sig själva i andra rummet, ligger sömnlösa av oro, håller ihop familjer, slår knut på sig själva för att uppfylla barnens önskningar, kör fem mil mitt i natten och hämtar truliga tonåringar, förnedrar sig i kompissökarjakter, kommer ihåg matsäck och håller koll på vad alla barnens vänner heter utan att någonsin få ett tack. 

Allt är alltid mammors fel. Det är mammas fel om ena strumpan är borta, om mjölken är slut, om matteprovet går dåligt och om matsäcken inte lever upp till kraven. Så höga är förväntningarna på mammor. 

De är så bra att vi tar dem för givet. Mammor utför sina hjältedåd i det tysta utan att någonsin kräva någonting i gengäld. De personifierar den villkorslösa kärleken.

Pappor kommer alltid lindrigare undan. Förväntningarna är så mycket lägre. Och när en pappa gör något fint för sina barn värderas det alltid högre. Pappor tar plats i livet och i litteraturen och är antingen hyllade eller hatade. De gör avtryck. Man förhåller sig till fäders föräldrainsatser.  

Det kanske är dags att vi tackar för alla de där sakerna som våra mammor gjorde för oss men som vi tog för givet eller skämdes över. Ett retroaktivt tack till mammor. Tack för kompisjakten. För att du brydde dig mer om mig än om dig själv. För att min lycka betydde allt för dig. Förlåt för att jag inte förstod vad du gjorde för mig.  

NUVARANDE Manne Forssberg: Tack alla mammor för allt ni gjorde – som vi tog för givet
NÄSTA Du har väl inte missat Emils hyss – här är de mest galna och roliga!