Manne Forssberg: ”Om vi tvättar Jan Lööfs barnböcker – vad blir kvar då?”

”Själva grejen med Jan Lööfs böcker är ju att de är pojkrumsfantasier av en pojke på femtiotalet. Böckerna gör inga anspråk på att skildra världen som den verkligen är”, skriver mama-krönikören Manne Forssberg.

Annonsen laddas.

När min äldsta dotter kom hem och sjöng ”en och två och tre indianer” fick jag skrämselhicka. Hon sjöng så glatt om fjädrar på huvudet att man fick känslan av att det fortfarande var tidigt 1800-tal och indian removal act aldrig hade genomförts.

Min första impuls var att storma iväg till förskolan och med myndig röst ifrågasätta lämpligheten i att sjunga sånger med en förlegad och exotifierande bild av ursprungsamerikaner. Konflikträdd som jag är knöt jag istället näven i fickan och tog ett samtal med min dotter om hur det gick till när européerna kom till Amerika och hur det kommer sig att ursprungsamerikaner har kallats för indianer.

Senare undrade min dotter om det stämmer att flygande matta är ett vanligt fortskaffningsmedel i Mellanöstern och om indianer livnär sig på blåbär.

Vi diskuterade vidare.

Barn gör sitt bästa för att försöka förstå sin omvärld och söker ledtrådarna som ska sätta allt i ett förklarat sken. Kuriösa stereotyper blir som genvägar som är lätta att haka fast sig i och därför viktiga att prata om.

Nu diskuteras Jan Lööfs böcker. Har han gjort sig skyldig till stereotypa skildringar av afrikaner, jazzmusiker, brandmän, pojkar och folk från Mellanöstern och borde böckerna arbetas om inför omtryck?
I barnkulturdebatter underskattar man ofta både föräldrars och barns förmåga att skilja på fakta och fiktion. I vuxenlitteratur får folk vara småaktiga, fördomsfulla, elaka, självdestruktiva, och misogyna. Så klart. Och vi kan läsa böcker skrivna i en annan tid och förstå att det inte är särskilt märkligt att romanfigurerna har åsikter som framstår som inskränkta och oupplysta idag. Men just när det gäller barnböcker vill många att världen ska framställas som perfekt, prydlig och helt fri från allt som kan uppfattas som stötande. Helst ska de dessutom vara uppbyggliga och pedagogiska. Vad blir då kvar? Är det ens litteratur?

Själva grejen med Jan Lööfs böcker är ju att de är pojkrumsfantasier av en pojke på femtiotalet. Böckerna gör inga anspråk på att skildra världen som den verkligen är. Vi kan knappast kräva av en 50-talspojke att han ska se världen exakt som vuxna ser den 2016.

Jag är oändligt glad över att jag inte stormade in på barnens förskola och försökte stoppa sånger med antikverat innehåll. Det är ju tack var sången om indianer som jag fick möjlighet att prata om kolonialism och förtryck. Stereotyper och förlegade skildringar kan vara ett utmärkt verktyg för att förklara hur världen verkligen ser ut. Att läsa böcker för barn är inte bara att sätta ihop bokstäver och interpunktion så att det låter bra. Det är att diskutera, nyansera och ge perspektiv. Numera säger min dotter ”ursprungsamerikan” istället för indian – inte för att hon har en präktig pk-pappa utan för att hon tycker att det är rimligt givet de fruktansvärda historiska skeenden som vi har pratat om.

Genom att diskutera historiska och nutida vanföreställningar, fördomar och förtryck kan vi skapa en bättre värld.