Krönikören och mama-bloggaren Manne Forssberg följer äldsta dottern till första skoldagen och oroas över att hon ska placeras i ett av de berömda facken.

Vi går över skolgården på väg mot min äldsta dotters första skoldag. Låga tegelbyggnader, klätterställning, fotbollsplan, enstaka lövträd, basketplan och asfalt. Det är en gigantisk skolgård. Eller så är min dotter väldigt liten. Hon tar min hand och trycker den hårt. Jag trycker tillbaka. Det är med förväntan men också med ett nytt allvar som min dotter närmar sig skolbyggnaden. Jag entusiasmerar henne. Pratar om hur stor hon är, hur mäktigt det är att hon börjar skolan och hur kul det kommer bli. Egentligen är jag skräckslagen.

Jag har varit orolig för henne så länge jag kan minnas. Jag har varit orolig att fosterrörelserna ska upphöra. Att hon ska sluta andas. Att hon ska sätta något i halsen. Att hon aldrig ska lära sig krypa, gå eller prata. Att hon ska drabbas av plötslig spädbarnsdöd. Att hon ska bli sjuk. Att hon ska försvinna. Att hon ska bli retad och inte få några vänner. Oron har alltid visat sig vara obefogad.

Nu känner jag det välbekanta trycket över bröstet igen. Några dagar före skolstarten tänkte jag tillbaka på min egen skoltid och blev livrädd. De benhårda könsrollerna, lärarnas sanktionerande av dem och villkoren för avvikare. I ett försök att lindra oron började jag leta efter tecken på att det går åt rätt håll. Jag läste ett betänkande från Delegationen för jämställdhet i skolan (SOU 2010:99). Det var ungefär som att dunka huvudet hårt i väggen för att lindra huvudvärk. Ingenting verkar ha blivit bättre.

Jag ser det redan på skolgården. Det är bara killarna som spelar basket, fotboll och bandy. Överhuvudtaget är det som att killarna äger skolgården och flickorna rör sig tämligen diskret på de ytor som blir över. Enligt betänkandet är det samma sak i klassrummen. Killar pratar dubbelt så mycket som tjejerna. Lärarna behandlar fortfarande ofta flickor som om det vore mer naturligt för dem att vara hjälpsamma, lyhörda inför regler och duktiga i skolan. Pojkarna däremot betraktas som bråkiga, omogna och omotiverade. Rollerna cementeras.

Flickor placeras bredvid bråkiga killar som en slags mänskliga sköldar. I klasser där killar och tjejer pratar lika mycket upplevs det som att tjejerna pratar mer.

Könsrollerna är till nackdel för både killar och tjejer. Att vara ambitiös i skolan passar inte in i den gängse killrollen. Killarna har sämre betyg och utsätts oftare för kollektiva bestraffningar. Tjejerna lyckas bättre i skolan men får mindre resurser, hjälp och utrymme. Dessutom upplever de mer stress, oro, ångest och ängslan än killar och trivs sämre i skolan.

Men villkoren för avvikare är ännu sämre. Tjejer som tar plats ses som besvärliga och killar som är ambitiösa i skolan eller väljer syslöjd istället för träslöjd riskerar att hamna utanför.

Exakt som när jag själv gick i skolan med andra ord.

Skolan har ett svårt uppdrag. Att se betydelsen av könsroller men samtidigt se den stora variationen mellan individer och att aldrig utgå från att en elev är på ett visst sätt bara för att den ingår i en viss kategori. Och att kämpa för varje individs möjlighet att utvecklas efter sitt eget intresse, utan att hindras av könsförväntningar.

Jag tar avsked av min dotter. Och hoppas att min oro trots allt är lika obefogad som den bruka vara. Det kanske blir bättre. Det måste bli bättre.

Nu finns mama i nytt appformat! Missa ingenting från din favorittidning. Ladda ned mama nu!

mama-nu-app-logo-1.jpg

NUVARANDE Manne Forssberg: Min dotter börjar skolan – och jag är livrädd
NÄSTA Aktivitetshets i höst – var går gränsen ­mellan skojig hobby och stress?